När första tåget stannade i Sveg

JvmKDAA09838
Första persontåget stannar i Sveg. Foto: Järnvägsmuseet

På 1890-talet började planeringen av en smalspårig järnväg från Orsa, genom finnmarken och norrut över Härjeådalen. Härjedalen i Jämtland, som på den tiden ansågs vara både fattigt och efterblivet, hade stort behov av en järnväg som passerade orten. 1901 inleddes så byggandet av Inlandsbanan med startpunkt i Orsa. Det kom att bli ett slitsamt arbete för de cirka tusen järnvägsarbetare, de så kallade rallarna, som arbetade i det flera år långa projektet. Ibland arbetade man utan rast 30 timmar i sträck för en liten ersättning. Det var kallt i Jämtland och arbetsdagarna var långa och svåra.

Fylleri och medborgargarde

Det festades hårt bland rallarna i de kylslagna kojorna under järnvägsbyggets gång. Arbetsgivaren försökte med olika medel förhindra förtäring och försäljning av spirituosa, men utan någon större framgång. När brännvinet sinade, gick man helt enkelt över till att festa loss på hårvatten och eu de cologne. Järnvägsbygget med de många anställda männen gjorde att affärerna blomstrade på gästgiverier, järnvägshotell och pensionat efter vägen – framförallt var det försäljningen av öl som ökade kraftigt.

För järnvägsbolaget innebar det dock ökade kostnader då två vice länsmän samt 3-5 extra poliser fick anställas för att hålla ordning på rallarna. När inte polismakten lyckades stävja bråk och fylleri samlades ett medborgargarde i Sveg, som helt sonika klådde upp de stökiga järnvägsarbetarna.

Foto: Järnvägsmuseet

Säsongsarbetare

Det var vida känt att det festades friskt i Härjedalen på den tiden. Min farmors mamma drev ett pensionat med rum för resande och kaffeservering i Sveg och hon har berättat om de törstiga säsongsarbetarna:
”För en del gäster var inte kaffedrickandet det viktigaste, alltså för skogsgubbarna som arbetade nästan hela vintern i skogen. Då det började våras och arbetet var slut kom de vandrande hit till Sveg med en späckad penningpung. Då skulle det festas på lagerdricka.
När de herrarna kom var det bara att sätta fram hela backar på golvet. Dricksglas sattes fram men dessa användes inte, eller så slogs de sönder.

Farmors mamma t.v hade rum för resande med kaffeservering i Sveg. Foto: Privat

Dessa personer med namn som ”Stor-Po”, ”Uppsala – Kalle”, ”Norrlands-Nisse”, ”Mas-Vicke” och ”Lilla Skåne”, (den lugnaste av dem), föredrog att halsa ur flaskorna. Då minsann fick man springa och passa dem, för annars blandades ”beska droppar” i flaskorna. Det blev en gräslig lukt i kaféet. Ja, så var det på den tiden. Det fanns även en kategori som kallades rallare. Dessa var mycket präktiga människor, fast kanske ibland lite råa och brutala. Det fick man ha överseende med. De var ju kunder”.

 

Inte välkomna vid invigningen

År 1909 öppnades Orsa-Härjeådalens järnväg för trafik och tusentals människor samlades i Sveg vid den högtidliga och kungliga invigningen. Rallarna som hade arbetat med bygget i flera år var dock inte välkomna att delta i festligheterna.

 

JvmKDAA13283
Rallare Foto: Järnvägsmuseet

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Orsa-Härjeådalens rallarvisa

Från Orsa en järnväg nu drages mot nord.
Den går över mossar och stenbunden jord.
I milslånga skogar den slingrande går.
Vid Härjeådalen dess ändpunkt man når.

Här bygger man broar, här hugger man sten.
Det duger ej här vara veklig och klen.
Ej sorger få plats uti rallarens bröst.
I arbetet har han sin glädje och tröst.

Där förr man fick höra på taltrastens sång,
där hörs nu maskinernas brus dagen lång.
Här ångvisslan driver på flykten all sorg.
Och fort skyndar rälståget fram mot Lindsborg.

När om ett par år banans ändpunkt vi nå,
ett hjärtligt välkommen till Sveg vi då få.
Men om jag ej fram till den byn skulle nå,
min hälsning jag sänder med lok nummer två.

Mitt namn det är Björklund ifrån Hälsingland.
På rälståget kan ni mig träffa ibland.
Men trycker mig sorgen och dagen syns lång,
då tar jag gitarren och sjunger min sång”.

 

Foto: Sveriges radio

Obducenterna – Logpunkarna från Linsellsjön har gjort en bra låt om Orsa-Hedebanan – ”Över Överberg” som du kan höra genom att ”klicka” här.

 

 

Källor: Spår 2006: Årsbok utgiven av Sveriges järnvägsmuseum och Järnvägsmusei Vänner, egen forskning

När gammelfarmor öppnade eget

 

Reklam för Norlings rum för resande i Sveg Foto: Privat

Hösten 1915 bestämde sig gammelfarmor Dora Emerentia Rödlund (Norling) för att starta eget företag och köpte då en fastighet i Sveg med ”Rum för resande” – ett enkelt och hemtrevligt pensionat med tillhörande kafé dit många av traktens säsongsarbetare sökte sig för att hyra rum.

Kaffe av råg och vetekli

Det var svåra tider i Sverige och trots att man hade pengar att handla för, så var det svårt att få tag på mat då bland annat kaffe, mjölk och bröd ransonerades åren 1916-1919.
– Kaffe kokade man av råg som man rostade. Så minns jag också särskilt vetekli som rostades till kaffe och det smakade inte så illa. Kaffet gick alltid att ordna. Värre var det med brödet till kaffet, varför vi tog av egna kuponger för att hjälpa kaffegästen, berättade gammelfarmor.

”Skogsgubbar” och rallare

Det var dock långt ifrån alla gäster som var sugna på kaffe med dopp. ”Skogsgubbarna” arbetade hela vintern i skogarna och på våren kom de vandrande till Sveg med fullspäckad penningpung för att förfriska sig. Då skulle det festas på lagerdricka, berättade gammelfarmor.
-När de herrarna kom var det mest att sätta fram hela backar på golvet. Dricksglas sattes fram men dessa användes ej, eller slogs sönder. Dessa personer med namn som ”Stor Po”, ”Uppsala Kalle”, ”Norrlands Nisse”, ”Mas Vicke” och ”Lilla Skåne”, (den lugnaste av dem), föredrog att halsa ur flaskorna. Då minsann fick man springa och passa för kom de åt blandades ”beska droppar” i flaskorna. Det blev en gräslig lukt i kaféet. Ja, så var det på den tiden.
Det fanns också en kategori arbetare som kallades rallare och dessa var mycket präktiga människor, fast kanske ibland lite råa och brutala. Det fick man ha överseende med. De var ju kunder.

Farmors mamma Dora Emerentia Foto: privat


Sill och kålrötter

Även om pengar fanns så kände hon en ständig oro:
– Så gick dagarna och man levde ganska orolig inför vad som skulle hända…krig eller fred? Men det var bara att försöka hoppas och göra sitt bästa, klara upp affärerna och få maten för dagen. Maten var ju det viktigaste. Pengar fick vi ju in, men mat var svårt att införskaffa. Det vi fick på korten förslog ej. Sill och kålrötter hade man fått nog av. Det värsta var maten till barnen, som framför allt behövde mjölk. På kvällarna cyklade jag omkring, både en och två mil och bjöd 2.50 – 3 kronor litern. En och annan gång kunde det lyckas men oftast åkte man i oförrättat ärende.

Tillsammans med sin man, snickaren Oscar Norling, öppnade gammelfarmor senare begravningsbyrå, snickeri och blomsterhandel på Härjedalsvägen i Sveg, som hon drev fram till sin död 1974.

Norlings
1918 kom spanska sjukan till Sveg och många gäster som bodde på ”Norlings rum för resande” insjuknade. Mer om det kan du läsa här