Publicerad i släktforskning

Sökandet efter lilla Greta

Mormor Elsa

Den sista gången jag träffade min mormor var hon 91 år och hon bodde på ett äldreboende. Mamma och jag hade städat hos henne och pysslat om henne, som vi brukade göra. Det hade hunnit bli eftermiddag innan vi skulle gå hem. Mormor började plötsligt gråta och jag satte mig ned bredvid henne i soffan för att trösta. Hon grät över lilla Greta, ett barn som hon förlorade i sin ungdom.

Ett glas punsch och katastrofen var ett faktum

Mormor började trevande berätta om barnet. Hon berättade att hon började arbeta redan i elvaårsåldern och som sextonåring gick hon ”till och från”, som det kallades på den tiden då man var anställd som piga hos familjer, men bodde kvar i föräldrahemmet. Mormor arbetade som hushållerska och en dag efter arbetspasset blev hon bjuden på ett glas söt punsch av arbetsgivaren, en äldre, herre som var änkeman. Hon mindes inte mycket mer av den ödesdigra dagen men katastrofen var snart ett faktum. Mormor blev gravid.

Mormor förstod själv inte vad som hade hänt till en början. Det här med blommor & bin var ingenting man talade högt om på den tiden. När havandeskapet inte längre kunde döljas blev hon utkastad från föräldrahemmet och fadern tvingade henne att flytta hem till barnafadern, änklingen.
”Jag försökte verkligen, men jag kunde inte vara kvar där hos den gamle mannen. Jag klarade inte av att sova i hans säng om nätterna…det gick bara inte. Jag var tvungen att ta mig därifrån” berättade mormor snyftande. Hon berättade också att det lilla barnet hastigt avled senare och att hennes pappa David året därpå snickrade en så vacker, vit kista till Greta. Familjen höll en privat begravning för det lilla barnet.

Mormor Elsa 90 år

Sökandet efter lilla Greta

Det var sista gången jag träffade min mormor. Hon avled en kort tid därefter och berättelsen om Greta hamnade i skymundan en tid. När jag senare tog upp sökandet efter mormors förstfödda dotter så visade det sig att denna berättelse har så många frågetecken och väldigt få svar, men helt klart är att förlusten av barnet och omständigheterna kring hennes död tyngde mormor under alla år, ända fram till hennes död. Med hjälp av mormors och släktingars berättelser samt kyrkböcker har jag försökt att få svar på vad som egentligen hände lilla Greta.

Mormor och morbror Rolf

Mormor Elsa Lovisa föddes år 1903 i Borg, Norrköping i en stor syskonskara. Från elvaårsåldern fick barnen hjälpa till med försörjningen. Elsa var duktig i hushållsarbetet och kyrkböckerna berättar att hon fick en tjänst som hushållerska i Sigtuna 1919 och i september 1920 föddes en dotter utom äktenskap. Mormor berättade för mig att hon blev utkastad från föräldrahemmet då graviditeten inte längre gick att dölja och det verkar stämma. Enligt kyrkböckerna flyttade hon då hem till sin äldre syster i Dingtuna, Västmanland och födde barnet där. Det lilla barnet fick namnet Ingeborg Eugenia. Mormor sade att hennes dotter hette Greta, men det stämmer inte enligt kyrkböckerna. Kanske önskade mormor att dottern skulle heta Greta? Barnet döptes aldrig så det är svårt att veta.

En av mormors yngre systrar avled hastigt då hon endast var fem år. Pappan arbetade som statare och familjen var mycket fattig. En natt hade lillasystern Greta lämnat sin säng, gått till köket och ätit upp all gröt som familjen skulle äta dagen därpå och hon avled av svåra magplågor. Minnet av den döda systern kanske följde mormor genom åren, så till den milda grad att hon på ålderns höst förväxlade systern med den lilla dottern som hon fött som ogift?

Kyrkböcker och släktberättelser

Lilla dottern Ingeborg Eugenia som föddes i Dingtuna 1920 döptes inte. I kyrkböckerna ser man att barnets födelseattest har skickats till olika församlingar då mormor och hennes dotter bodde på flera platser kommande tid. Enligt släktingars berättelser var mormor utom sig av oro och visste inte vart hon skulle ta vägen som ogift mor med ett litet barn. Hon hade ”sprungit till skogs i ren panik” enligt vad hon själv berättat för en släkting. Hon tog sig samman och återvände sedan till föräldrahemmet där mamman lovade att se till barnet medan mormor arbetade. Men enligt mormor hade modern i stället lämnat barnet ensam i huset med ytterdörren på vid gavel. Den lilla flickan som låg på golvet avled i lunginflammation vid ett års ålder, enligt släktingen. Enligt mormors egna ord hade det skett något slags ”barmhärtighetsmord” där föräldrarna ville avlasta sin dotter från ett hemskt öde.

Kyrkböckerna skvallrar om en orolig tid då mormor flyttar från ort till ort med det lilla barnet. ”Attest om födelse avsänd till pastorsämbetet i Funbo den 28/9 1920 återkom. Ny attest sänds till Skuttunge förs. 1/3 1921”


Mormors mamma kom från en familj som tillhörde en baptistförsamling och att föda barn som ogift var något av det värsta man kunde göra, i Guds ögon. Då var man förtappad för all framtid. Om mormors mors religiösa föreställningsvärld inverkade något i det lilla barnets öde är omöjligt att veta. Dödboken berättar att lilla Ingeborg Eugenia avled i slutet av oktober 1921. Dödsorten, där barnet dog, är enligt kyrkboken Rasbo i Uppland men då barnets mor (min mormor) inte bodde kvar på orten skickades utdrag ur dödboken vidare till Vidbo, Stockholms län där mormor då bodde i föräldrahemmet.

Släktryktena stämmer delvis men Ingeborg Eugenia avled inte hos mormors föräldrar enligt kyrkböckerna. Det står i dödboken att hon avled av ”slag”. ”Slag” var en ganska diffus dödsorsak när det gällde små barn förr och kan liknas med det vi idag kallar plötslig spädbarnsdöd. Mormor berättade för mig att hennes pappa snickrade en liten kista till barnet som målades vit och man höll en privat begravning. Detta tycks stämma. Enligt flera släktingar uppsöktes mormor därefter av fjärdingsmannen som ville veta mer om omständigheterna kring barnets död.

Barnet tycks ha fötts utan att ha blivit döpt, avlidit på en ort och gravsatts på en helt annan ort. Av någon anledning försökte familjen att hemlighålla det lilla barnets födelse och död och mormor flyttade från ort till ort under den korta tid det lilla barnet fick leva. Det är mycket lätt att så här i efterhand, med de berättelser som finns, dra slutsatsen att mormors föräldrar försökte ”hjälpa” sin dotter genom att ”avlägsna” det oäkta barnet. Man hoppades på så vis att allt skulle falla i glömska och om det stämmer så är det fruktansvärt. Mormor Elsa gifte sig senare och blev mor till ytterligare elva barn som alla levde till vuxen ålder, men hon upphörde aldrig att sörja lilla ”Greta”.








Publicerad i Nordmaling, släktforskning, Stockholm, Värmdö

Barnmorskan på Lilla Munklägersgatan 11

114d8594-c1a8-4924-9474-d8e4b9c18bb9
I Stockholm fanns på 1800-talet utbildade barnmorskor som hjälpte barn till världen. På Lilla Munklägersgatan 11 bodde en barnmorska. Hos henne födde min farmors farmor ett barn i största hemlighet 1865. Foto: Larssons atelje

Barnmorskan har genom tiderna hjälpt barn till världen genom att bistå den födande modern med stöd och hjälp. Hon har haft många namn – jordemor, närmor, hjälpkvinna, ljusmor och ackuschörska. Att föda barn som ogift innebar förr i tiden stora svårigheter för den ogifta modern och hennes ”oäkta” barn. Det rådde en sträng social kontroll i vårt samhälle och lagstiftningen var länge inriktad på att ställa både mannen och kvinnan till svars.

Kyrka och domstol ansträngde sig till det yttersta för att få den ogifta modern att erkänna vem barnafadern var, eftersom utomäktenskaplig sexualitet ansågs vara ett brott mot både kyrklig och världslig lag. Det var inte ovanligt att ”oäkta” barn dödades av föräldrarna och det hände också att mammorna utförde olagliga aborter på sig själva. Det förekom även att ogifta mödrar födde sina barn hos ”änglamakerskor” mot betalning, där barnen vanvårdades till döds och blev på så sätt små ”änglar”.

Barnamordsplakatet

Kungen Gustav III oroades av de många spädbarnsmorden som skedde på grund av de ogifta mödrarnas utsatthet och sociala ställning. Genom det barnamordsplakat han instiftade, fastslogs år 1778 att ogifta mödrar kunde få sitt nyfödda barn inskrivet i födelseboken med anteckningen ”fader okänd” och ”moder okänd”. Genom den nya lagen fick ingen längre tvinga kvinnan att avslöja vem barnafadern var.

Dessförinnan hade barnmorskorna haft till uppgift att förmana den ogifta kvinnan att avslöja vem som var barnets far. I de fall myndigheterna begärde det, var barnmorskan även tvungen att berätta vad den ogifta modern hade berättat under förlossningen. Genom barnamordsplakatet förbjöds barnmorskan att försöka tvinga fram sådana bekännelser.

Gustavo-III,-Rey-de-Suecia_1777-by-Roslin
Gustav III oroades över de många barnamorden och instiftade barnamordsplakatet. Målning av Alexander Roslin 1777

 En stor summa pengar

På 1800-talet fanns utbildade barnmorskor i hela landet som arbetade med att hjälpa havande kvinnor. På Lilla Munklägersgatan 11 i Stockholm bodde en barnmorska som år 1865 hjälpte den lille gossen Gustaf Erik Sigismund Posse till världen år 1865. Den ogifta modern var min farmors farmor, Hulda Schmidt. Hon födde sin son hos barnmorskan i största hemlighet och barnet antecknades i födelseboken med ”föräldrar okända”.

Många ”oäkta” barn gick en tuff framtid till mötes då de ofta lämnades till barnhus eller utackorderade som fosterbarn på landsbygden där de fick slita hårt. Gustaf Erik Sigismund fick en tryggare framtid.

Vid tiden arbetade och levde en ogift man vid namn Gustaf Posse vid Stockholms slott. Posse är namnet på en gammal adelssläkt som  härstammar från en jylländsk väpnare som hette Nils Jensen Loupose. Innan Gustaf Erik Sigismund föddes bodde även hans mamma i Hovförsamlingen där hon arbetade som piga, så Gustaf Posse var förmodligen barnets far. Den ”oäkta” sonen fick hans efternamn och en stor summa pengar betalades till den ogifta moderns familj. Det verkar även som om barnafadern försökte se till så att pojken fick växa upp i ett kristet och ”välordnat” hem.

Posse_CoA
Posses släktvapen

 

Gifta på låtsas

Farmors farfar, Johan Gustaf Söderman föddes 1841 på Värmdö

En kort tid efter förlossningen flyttade Hulda och hennes son hem till den då präststuderande Johan Gustaf Söderman som bodde i närheten, på Svartmangatan 22 i gamla stan. Pojken blev då antecknad som Södermans styvson. Johan Gustaf  Söderman var född på Värmdö 1841 och hade ingen anknytning alls till Nordmaling i Västerbotten, men ändå fick han infödingsrätt där när han avslutat sina präststudier, vilket borde ha varit en omöjlighet.

I Härnösands herdaminne står det att Johan Gustaf Söderman och Hulda Schmidt vigdes 1872, men några vigselhandlingar existerar inte. För Söderman var det förmodligen mer ett symboliskt äktenskap, där han för en stor summa pengar och vissa samhälleliga förmåner, tackade ja till att uppfostra en annan mans barn. Att gifta sig på riktigt med den ”fallna” kvinnan, det ville han inte.

Hela familjen försvann och prästen gifte om sig 

Gustaf Erik Sigismund Posse fick med tiden efternamnet Söderman och antecknades i Nordmalings kyrkböcker som ”son” till prästen. Han flyttade sedermera till Ramsele där han arbetade som folkskollärare en tid. Han dog år 1890 av lungsot (TBC), endast 24 år gammal. Fosterfadern och prästen Johan Gustaf reste då dit och begravde honom. Några år senare dog Hulda Schmidt hastigt, liksom hennes far, mor och syster som också bodde i prästgården hos Söderman. Några uppgifter om dödsorsaker finns inte i Nordmalings kyrkböcker. Det var ju Söderman som var präst och han tyckte kanske inte att det var så viktigt att föra in dessa anteckningar i död- och begravningsboken. Strax efter Huldas död gifte han sig på ”riktigt” med sin mer än trettio år yngre hushållerska.

1024px-Nordmalings_kyrka01
Farmors farfar fick pengar och andra fördelar när han tog hand om Hulda Schmidt och hennes oäkta barn. Bland annat fick han infödingsrätt i Nordmaling. Foto: Håkan Svensson

Publicerad i kvinnor förr, Okategoriserade, släktforskning, Släktforskningstips, Trolovningsbarn

Trolovningsbarn

Äkta och oäkta

Att dela in nyfödda barn som ”äkta” eller ”oäkta” så som man gjorde förr i tiden har sitt ursprung i den gamla kristna föreställningen om den ”äkta” sängen: ”Äktenskapet må hållas i ära bland alla, och äkta säng bevaras obesmittad; ty otuktiga människor och äktenskapsbrytare skall Gud döma.” (Hebreerbrevet 13:4)

”Oäkta” barn kallades de barn som föddes av föräldrar som inte var gifta eller trolovade. Dessa barn saknade helt börd och bördsrätt (arvsrätt). Förutom de juridiska konsekvenserna vad gäller ekonomi så hamnade både barnet och modern i utanförskap och dömdes hårt av omgivningen. Många ogifta kvinnor valde att behålla sitt barn, om det var möjligt, men om hon saknade möjlighet att försörja sig och inte kunde få hjälp av sina anhöriga, var hon tvungen att lämna bort barnet.

Trolovningsbarn 

Trolovning var förr en överenskommelse mellan man och kvinna som var rättsligt bindande och hade samma legitimitet som bröllop. Eftersom kvinnan enligt lag var omyndig krävdes det att hennes far eller en annan nära släkting godkände hennes val av livspartner. Giftoman var den person som enligt lagen bestämde över och hade makt att bevilja kvinnans giftemål och förrätta vigsel (den handling som krävdes för att äktenskapet skulle vara legitimt och juridiskt bindande).

Min mammas halvsyster var trolovningsbarn enligt födelse- och dopboken.

Trolovningen ingicks av brudgummen och brudens giftoman. Efter trolovningen kom fästningen som bekräftade trolovningen och bandet mellan makarna. Långt in på 1700-talet var överenskommelsen och handslaget mellan man och kvinna, i deras vittnens närvaro det som beseglade äktenskapet och detta lever kvar än idag när vi säger ”ge någon handen”. ”Trolovningsbarn” hade en bättre juridisk status än de så kallade ”oäkta” barnen och fram till 1970 ärvde trolovningsbarn sin far, till skillnad från utomäktenskapliga barn.

Foto: Helena Bure Wijk