Soldatregistret, en skattkammare för släktforskare

 

Ryttare, målning 1839 (Lindblom)

I min släkt finns många soldater. Soldaternas namn hade ofta ortsanknytning, som exempelvis namnet Bure från Burvik i Knutby, Wärstedt (från Värsta, Häggeby) och Lydman (från Lydinge), Kuddström (från Kuddby), Hagelberg (från Haglinge rote) och Ängel/Engel från (Ingelstad, Norrköping). Andra soldatnamn anspelade på mer personliga attribut, som exempelvis soldatnamnen Stark, Hjelm och Hugg.

Centrala soldatregistret är en ovärderlig källa för oss som släktforskar. I soldatregistret kan vi söka efter förfäder och även själva bidra till forskningen genom att skicka in uppgifter. Här kan du söka efter dina soldater.

I soldatregistret kan det finnas värdefulla uppgifter om soldaten och hans familj, bland annat släktnamn, samt betyg för soldatens insatser. Om min morfars mormors far, Johan Peter Bure f. 1823, står det: ”Avsked 1881, 32 tjänsteår. Anmäld till underhåll. Tjänt berömligt”. Även hans far, Dragon Johan Bure f. 1790 fick betyget ”berömligt” och här finns även en notering om soldatens längd: ”Dragon och ryttare vid Livregementets dragoner, Uppsala sqvad, Burvik Knutby, 31 tjänsteår, tjänt berömligt. 1.75 cm”.

Soldaten
En av många soldater i släkten.

Även Krigsarkivet har många värdefulla uppgifter om soldater och soldattorpen. Morfars mormors morfar, Johan Bure, bodde i dragontorpet Svanbol i Knutby, Uppland. Dragontorpet Svanbol finns ännu bevarat och är ett så kallat ”dubbeltorp” där det bodde två familjer.

År 1813 – 1840 bodde där dragon nr. 96, Johan Bure f. 1790 med familj, samt Erik Burell, dragon nr. 95, f. 1802 med familj. Torpet, som då var i mycket dåligt skick, genomgick ett antal renoveringar åren 1878 – 1900. Bland annat besvärades eldstaden ”af inrökning”. Vid besiktning ansågs fähuset vara i ”mycket bristfälligt skick, norra gafvelen fallfärdig och bör ombyggas”. År 1901 hade man lagat de trasiga fönstren och taket i huset samt lagt in nya golv. Ett nytt fähus och lada hade också byggts. Fähuset, ”hela stugan samt huf och vindskivor” rödfärgades sedan.

Svanbol
Dragontorpet Svanbol i Knutby Foto: Helena Bure Wijk

Bomärket, ett forntida personligt sigill

Bomärken har genom tiderna använts istället för namnteckning. Ursprungligen användes bomärket för att märka boskap, hus och boskap, men med tiden kom det att användas som namnteckning för att underteckna viktiga avtal, exempelvis bouppteckningar. Dessa märken påminner om runor och består ofta av linjer med tillagda streck och bågar. Ofta hade gårdar sina egna märken och varje märke ärvdes inom släkten. Förr i tiden, då många människor saknade läs- och skrivkunskap var bomärket ett bekvämt sätt att pränta sitt personliga ”sigill”, men bomärken har även använts långt in i modern tid.

Redan i de gamla germanska folklagarna från 400- 800-talet kan man se att ”signa”, ”märket”, användes vid märkning av boskap och ägodelar. Även i den gamla frankiska lagsamlingen framhålls hur ägodelar märks med personliga tecken. De första skriftliga beläggen för att dessa ”ägarmärken” använts i Norden finns i de isländska lagarna från 1100-talet. Min finske anfader Jon var en av många som ristade sitt bomärke när huset stod färdigt. Jons bomärke lär ha sett ut som bokstaven ”H”. Märket föreställde nämligen två avhuggna trädstammar med en gren liggandes i mitten och symboliserade den stol han satt på när han första gången kom till natursköna Remmet i Glissjöberg. Mer om det kan du läsa här.

Morfars morfars mor Lena Christiansdotter hade högsta betyg i läs- och skrivkunskap, men valde ändå att signera sin makes bouppteckning med ett bomärke i Knutby 1805. Märket, som ser ut att vara två ”A:n” (varav en bokstav är upp- och nedvänt), kan vara ett gårdsmärke från Burviks gård, som ärvts från Lenas svärfar Anders Andersson.
lena bomärke (2)

Det har forskats mycket om bomärkenas ursprung men man har inte funnit något belägg för att tecknen härstammar direkt från de fornnordiska runorna. Kyrkohistoriker Tuve Skånberg ser i de gamla bomärkena likheter med fornkyrklig dopliturgi. Han menar att det som senare kom att bli allmogens bomärken ursprungligen var ”gudstecken” som användes vid forna kristna dopceremonier. I sin intressanta avhandling ”Glömda gudstecken: från fornkyrklig dopliturgi till allmogens bomärken” som går att läsa här,  framhåller han att det som ser ut att vara bokstaven ”A”, i själva verket kan betyda detsamma som ”O Alfa” och är hämtat från Kristusbeteckningen i Uppenbarelseboken 22:13, där Kristus betecknas som Alfa och Omega, den första och den siste. Ett tecken för att avvärja ”ont”.

1517219022 (2)
Exempel på forntida tecken som kan vara glömda gudstecken. Källa: ”Glömda gudstecken: från fornkyrklig dopliturgi till allmogens bomärken” av Tuve Skånberg

I slutet av 1600-talet präntade prästen i Ytterlännäs, Ångermanland några märkliga tecken i kyrkoboken:

Magiska förkristna tecken eller fornkyrkliga gudstecken? Hittat i Ytterlännäs födelse- och dopbok 1680-

Även korset med lika långa ”armar” är ett kristet kors med ”ontavvisande” funktion menar Skånberg och andra forskare. Sådana kors har man bland annat hittat i Arnafjord, Norge och i Munktorp, Västmanland.

Huruvida de spännande bomärkena kan härröras från fornkyrklig dopliturgi eller till en tid långt före kristendomens intåg, vet jag inte, men jag vet att ”skogsfinnarna” som invandrade som nybyggare till den svenska ödemarken under slutet av 15- och början av 1600-talet, gärna blandade förkristen folktro med kristna symboler och man ristade gärna in sådana kors på hus, egendom, i marken och i stenar, till beskydd.

Inristat kors vid Juhola finngård, Värmland. Foto: Helena Bure Wijk

 

 

Bouppteckningarna berättar

Foto: Helena Bure Wijk

Som släktforskare har vi ganska små möjligheter att få lära känna de människor som har varit här före oss, på ”djupet”. Kyrkböckernas sparsamma anteckningar räcker helt enkelt inte till för att ge en helhetsbild av personen bakom namnet och årtalet. Frågor och funderingar kring mormors farfars mors fritidsintressen eller hur de gamla anfäderna- och mödrarna var klädda får lämnas därhän…tror man. Men det är här bouppteckningarna kommer in i bilden. Genom bouppteckningarna kan vi förhoppningsvis lära känna personerna lite mer.

Familjen

Genom bouppteckningarna får vi veta namnen på familjemedlemmarna. När morfars mammas farmor, Lena Christoffersdotter f. 1749 i Almunge gick bort 1822 hade hon flera barn enligt bouppteckningen:
”År 1822 den 14 januari förrättades bouppteckning efter avlidne frälsebonden Eric Olsons änka, Lena Christoffersdotter i Burviks ladugård som med döden avled den 9 december 1821 och lämnat efter sig 5st levande barn, fyra söner och en dotter, nämligen son Anders, Eric, Per och Dragonen Jan Bure, samt dottern Greta gift med Bonden Eric Hansson, Kumla å Knutby socken”

Lena var bondhustru i Uppland, född i mitten av 1700-talet. Hon hade det förhållandevis gott ställt och behövde troligtvis inte svälta, som många andra. Bouppteckningen avslöjar hur Lena gick klädd.

Kläder m.m.

Genom bouppteckningen får vi veta vilka ”gångkläder” (vardagskläder) den avlidne bar när han/hon levde. 17-och 1800-talet långt ute på landsbygden kan lätt uppfattas som en lite dyster tid, präglad av vadmalskläder i gråskala, men bouppteckningen avslöjar att Lena klädde sig i färger.  Här finns bland annat upptecknat en grön kappa, en svart klänning, en blå och vit ylleklänning, en blå och röd skjortel (kjol) och en svart och gul kjol samt näsdukar, handskar, strumpor, spinnrock och psalmbok, samt 4 st fingerringar av mässing

Intressen och bisysslor

Lenas bror, Per Christoffersson, var bonde i en närliggande socken och uppgifterna om honom är få i kyrkböckerna, men hans bouppteckning som upprättades 1817 berättar desto mer om vad han arbetade med, vid sidan av sitt heltidsarbete som bonde. Per måste ha varit en duktig snickare och smed. I bouppteckningen finns diverse tackjärnspannor, bleckpannor, hyvelbänkar, skruvträ, huggyxor, borrar, sågar, hyvlar, huggjärn, svarvar, vinklar och snickarbänk upptecknade.

Läskunnighet

Bouppteckningarna kan även berätta om läskunnighet (i alla fall möjligheten att köpa böcker). Syskonen Per och Lena hade högsta betyg i innanläsning och goda betyg i kristendomskunskap. I bouppteckningarna finns biblar, böcker och psalmböcker upptecknade.

Djuren på gården

Även djurens namn kan berätta mycket om familjen och dess rötter. När Per avled 1817 i Almunge ägde han en ”röd” häst på åttonde året, ett sto, en ko med namnet ”Mångås”, en ko med namnet ”Kulla”, en ko med namnet ”Lena” (sin systers namn), en ko med namnet ”Juska” samt en ko med namnet ”Röpeta”. Han hade därtill fem tackor med ull, några grisar, en tjur, en kalv samt en ”spansk ko”. Djurens namn, som är ovanliga för den uppländska landsbygden skvallrar om familjens rötter i norra Sverige.

Tillgångar och skulder

Bouppteckningarna berättar även om personens tillgångar och skulder. Som släktforskare får vi veta mer om vilka personer vår ana hade samröre med och här kan det finnas spännande trådar att ”nysta” vidare i.

Genom Riksarkivet kan du söka efter bouppteckningar helt gratis.

Att släktforska är som att läsa en spännande bok…

Att släktforska är som att läsa en spännande bok. Trots att informationen i kyrkböckerna ofta är knapphändig så blir varje människoöde så levande när man med hjälp av de handlingar som finns, lägger pussel över personens liv. Vissa livsöden är mer gripande än andra.

Brita Eriksdotter föddes 1783 i Burvik, Knutby som dotter till frälsebonden Erik Olofsson. Hon gifte sig med bonden Johan Jansson i Sotter, Knutby. Brita var då 28 år och paret fick sitt första barn, dottern Anna, två år senare.
Barnet visade tecken på svaghet vid födseln och man befarade att hon inte skulle överleva natten. Därför beslutade grannhustrun Margta sig för att nöd-döpa den lilla.
I födelseboken noterar prästen senare:

”I anseende till dess svaghet blef barnet nöddöpt av ryttaren Sotterbergs hustru, Margta Andersdotter i Svanbol i närvaro av bonden Erik Olssons enka i Burvik. Nöddopet undersöktes, befanns riktigt och stadfästes av prosten Gihlman. Därvid varande vittnen voro: Bonden U. Anders Ersson i Burvik, Bonden Mats Jansson och dess hustru i Sotter; Pigan Anna Jansdotter i Spångtorp, Lohärad socken”.

Lilla Anna överlevde förlossningen och hela veckan därpå, men avled sedan, 11 dagar gammal. Om föräldrarnas sorg finns förstås ingenting noterat i kyrkböckerna men vi kan föreställa oss att de måste ha sörjt sin flicka djupt, även om det alls inte var självklart för någon förälder på den tiden att deras barn skulle leva till vuxen ålder.

När jag följde den lilla familjen framåt i tiden via kyrkböckerna, blad för blad, hoppades jag  innerligt att Brita och Johan snart skulle få uppleva lyckan i att bli föräldrar igen. Denna gång till ett levande och friskt barn. Det dröjde två år innan nästa barn kom. Hon hette Lena Cajsa och föddes 1815. Jag blev så lycklig över att läsa att barnet föddes friskt och starkt. Jag är själv mamma och har upplevt den stora sorgen att mista en liten dotter men även den största lyckan, då jag några år senare fick gåvan att få en levande och frisk dotter.

Det verkade som om allt nu skulle bli bra för den lilla familjen i Sotter. Jag pustade ut och tänkte stänga arkivet och avsluta forskningen om Britas liv.  Brita är inte en direkt anmoder då jag härstammar från hennes bror Johan, men jag ”bläddrade” ändå framåt i tiden, lite förstrött. En anteckning i födelseboken fångade plötsligt min uppmärksamhet. Paret fick ännu en dotter 1819 men den lilla var död när hon föddes. Arma föräldrar!
Jag kände att jag måste få veta hur de gick vidare i livet. Jag hoppades att allt slutade lyckligt för dem, trots allt. Men Brita fanns inte med i församlingsboken. Istället hittade jag henne i dödboken år 1819:

”Bonden Jan Janssons hustru Brita Eriksdotter i Sotter af barnsbörd, 36 år. Dödfödda dottern jordfästes tillsammans med modern den 18 april”