Jultomten

Både ljusgestalten Lucia och jultomten har ganska mörka historiska rötter och ansågs förr i tiden inte vara de goda, givmilda figurer som de har kommit att bli med tiden.

Tomten från Bladåker i Uppland har mer än hundra år på nacken. Visserligen bär tomtegubben en säck på ryggen, men han ser lite lurig ut 🙂

Lussegubben och Lussekärringen

”Lusse”, som vi nu förknippar med ljusbäraren Lucia från den katolska helgonberättelsen var längre tillbaka densamme som Lucifer, djävulen och det var långt ifrån alla som ville fira Lucia eftersom man inte ville fira ”den onde”. Den ljusskygga Luciavarelsen ansågs till och med kunna ta skepnad av en rovfågel för att förgöra små barn.

Under lucianatten skulle man helst stanna inomhus eftersom allehanda illasinnande väsen flög omkring i luften just denna natt. I den så kallade ”lussefärden” trodde man att de dödas själar for omkring, liksom de läskiga varelserna Lussegubben, Horn-Per och självaste Lussekärringen.

Vår nuvarande Luciatradition då vi firar den vitklädda Sancta Lucia med ljus i håret, där ljuskronan representerar Jesu gloria tros vara importerad från Tyskland. Traditionen etablerade sig först bland de högre stånden i västra Sverige under 1700-talet. Med tiden kom Luciatraditionen, som vi nu känner den att spridas över hela Sverige.

Luciafirande år 1848 i Västergötland. Målning av Fritz von Dardel.

Tomte med förkristna anor

Tomten har gamla rötter i svensk folktro och fanns här långt före kristendomens intåg. Tomtevätte, Puke, Nisse – kärt barn har många namn. Tomten var i den gamla folktron för många en osynlig figur som skötte och vaktade gårdarna. Han visade sig sällan men de som fick en skymt av honom har beskrivit tomten som en äldre, kortväxt man med grå luva. Det gällde att hålla sig väl med tomten som hade ett ganska hetsigt humör. Som tack för att han vaktade stall och ladugård kunde man i äldre tider ställa fram en skål med söt gröt till tomten, vilket fick honom på gott humör.

Gårdstomten var för många familjer en viktig, övernaturlig figur som levde sida vid sida med människorna, men han skulle aldrig få för sig att knacka dörr och fråga efter snälla barn, som hans efterföljare gjorde…

Gårdstomte av Andreas Flinch 1842

Tomten och den elake getabocken i Europa

St Nicolaus, jultomten, var ursprungligen ett helgon inom den katolska kyrkan i 300-talets Turkiet, som var omtalad för sin givmildhet och godhet. I Tyskland fanns under medeltiden en tradition då man i början av december månad brukade hålla mysteriespel på torgen i vissa städer. Under spelen som symboliserade kampen mellan godhet och ondska, höll St Nicolaus en getabock i ett rep.  I en europeisk tradition brukade tomten dyka upp lagom till jul tillsammans med den otäcke Krampus, som framställdes som getabock och den onde själv. Det hände att Krampus stoppade ned elaka barn i sin korg där han sparade dem en tid för att sedan äta upp dem. Det är detta som ligger bakom jultomtens fråga ”Finns det några snälla barn här?”.

St Nicolaus och Krampus besöker ett litet barn.

Julbocken kom på besök

Krampusmyten fanns främst i mellersta Europa. Här i Norden förekom främst julbocken, även detta djävulen i gestalt av en getabock. Under 17- och 1800-talet brukade man på vissa håll klä ut sig och tåga genom byarna. En person var utklädd till julbock, bräkte som en get och bultade på husens dörrar tills någon öppnade. Man kastade sedan in enkla julgåvor-trädockor, träbitar, kritor och liknande, genom dörrarna. Under 1800-talet försvann julbocken ur den svenska jultraditionen och istället blev den givmilde och fryntlige jultomten en central figur. Den moderna tomten med vitt skägg som vi känner idag är en 1800-tals produkt, en sammanblandning av den amerikanska jultomten Sankta Claus och gårdsvätten i svensk folktro.

Tomten dröjde på vissa håll

På många håll kom dock jultomten att dröja en tid och delar av julbockstraditionen levde kvar. I Ångermanland, där min farmors mamma växte upp i slutet av 1800-talet fanns ingen jultomte. Farmors mamma har berättat om julen år 1894: ”Julgranen kläddes med papperskarameller och hängdes i taket då det var trångt i stugan. Vi hade ej jultomte. Istället kom någon på julkvällen och kastade in små paket till barnen – en griffeltavla eller en Abc-bok”.

Den svenska jultomten som vi känner honom tog form, mycket tack vare Jenny Nyström (f.1854 d.1946).

Julen 1894 i Ångermanland

Farmors mamma Dora Emerentia Rödlund f.1888 berättar om julen och barndomen på en ljudinspelning:

”Mitt barndomshem var en röd liten stuga som låg vid skogsbrynet en kilometer från närmsta gård. Byn heter Ed, Ytterlännes, Ångermanland. Föräldrarna hade ett litet jordbruk med en häst, ett par kor och några smådjur, där vi barn fick den bästa omvårdnad. Allt var så mycket enklare då för folk som inte hade så mycket att röra sig med. Visserligen gjorde folk sitt bästa också då, med bakning, mat och det vardagliga. Nu har snart sagt alla råd att leva i överflöd. På den tiden var det endast de rika som frossade. De fattiga fick klara sig så gott de kunde och sedan blev det fattigvården när de inte orkade längre. Det fanns ingen socialhjälp att gå till då. På det viset är det bättre ordnat nu, men trots allt tror jag ändå att människor levde lyckligare då.

Jag minns julen 1894. Julgranen kläddes med papperskarameller och hängdes i taket då det var trångt i stugan. Vi hade ej jultomte. Istället kom någon på julkvällen och kastade in små paket till barnen – en griffeltavla eller en Abc-bok. Ingen fick vara uppe sent på julaftonskvällen ty far och mor skulle upp till julottan dagen därpå och hade en del att ordna med innan det bar i väg. Djuren skulle ha något att äta, så skulle ett av barnen finklädas – den som hade turen. Barnen fick från sexårsåldern turas om att åka med till julottan. Vid den åldern skulle vi åtminstone förstå att sitta stilla i kyrkan och ha någon behållning av julottan. Ja, så kläddes ett av barnen riktigt varmt och allt var snart klart för avfärd.

Hästar: G-B Bure

Pappa var i stallet och ordnade med mat till Blacken som skulle ha en liten hötapp och havre för att ha tålamod att vänta på kyrkfolket. Ja, så var allt ordnat. Vi bäddades ned i släden och iväg for´t. Det var nästan en mil till kyrkan och på vägen lyste det i varje fönster och det hördes bjällerklang från hundratals andra kyrkobesökare.

Så var det äntligen slut på den långa predikan prästen hållit, tänkte jag. Men vackert var det i alla fall. Jag satt mest och tänkte på hemresan när vi skulle hälsa på hos mormor och dricka julmorgon-kaffe och få smaka de goda saffranskringlorna som hon brukade ha. Mormor bodde ungefär på halva vägen mellan mitt hem och kyrkan. Hon var änka och bodde ensam i en stuga med två små rum. Mormor stod i dörren och tog emot oss. I köket var det pyntat så fint. På den stora spishällen brann en björkvedsbrasa. En blankskurad kaffepanna stod mellan vedträna på sina höga järnben och spred en härlig kaffedoft, blandad med doften av björkveden.

Den lilla kammaren var även smyckad med lingonrisgirlanger, ljus, en krubba med Jesusbarnet som fanns placerad vid sidan om den öppna spisen. Även där brann en stor brasa som lyste upp hela rummet och där skulle vi dricka det goda kaffet med saffranskringlor och lite kakor. Så skulle det vara en påse med hem till syskonen som ej fick vara med. Ja, så blev det bråttom igen att vända hemåt. Mor hade mycket att pyssla med under dagen. Både djur och barn väntade på att bli ompysslade. Björkvedsbrasorna hade börjat brinna ned och spred sitt dunkla, vemodiga sken över de breda golvtiljorna i den idylliska, trolska lilla stugan.

Mina lyckliga barnaår tog snart slut. Mor blev sjuk i en på den tiden obotlig lungtuberkulos. Hon dog när jag var nio år. Min äldsta syster var elva år, sedan fem yngre syskon. Min yngsta syster var ej fyllda två år. Vi hade då bott i Hjärtnäs, i Torsåkers socken ett år, när mor dog. Då hade vårt första hem i Ed gått ifrån oss. Pappa hade blivit satt i konkurs så Blacken och de övriga djuren fick vi ej behålla. Far och vi barn försökte hålla ihop hemmet efter mors död. Vi skaffade två kor men då det blev för mycket med korna och de små syskonen att sköta, upplöstes hemmet. Vi barn blev bortackorderade till olika hem. Far tog sig ett arbete och hemmet såldes. Sedan dess har vi fått klara oss själva. Men det blir ett hårt liv många gånger när man inte har en mor att vända sig till med sina bekymmer. Därför känner jag jämt medlidande med alla barn som blir föräldralösa. Ingen som fått ha sina föräldrar kvar, åtminstone i barnaåren, kan förstå hur det är att bli föräldralös”.

”Härdens brasa flammar. Nu vill jag vila ut, uti min hemgårds kammar´
All oro och sorg blir till flarn när jag vilar igen som barn
på bädd som min moder bäddat.

Nu är jag åter hemma hos Far och Mor
Jag sitter hos dem vid härden i kammaren där lyckan bor
och ser in i den sista glöd
och hela den stora världen är svunnen i all sin nöd.

Mor går tyst och stilla över trasmatts-pyntat golv,
ansar varligt brasans sista bränder.
Allt ont och farligt viker för min Moders gamla kära händer”.

Dora Emerentia Rödlund

Dora Emerentia 1888 -1974