Hällingsåfallet i Frostviken, norra Jämtland Foto: Wikipedia
Frostviken i Strömsunds kommun, norra Jämtland var förr ett samiskt område och kallades ”Finnmork”. Finnmork var ett område som inte tillhörde Sverige, men inte heller Norge eller Ryssland. Det var först år 1645 som Jämtland blev svenskt, efter att ha tillhört Norge i cirka 500 år. Samerna som levde i området betalade skatt enligt en områdesindelning bestående av tre skattefjäll – Orrnäsfjäll, Klumpvattenfjäll och Mellanskogsfjäll. Skatten togs upp av birkarlar som var bönder och handelsmän med ryska, samiska och finska som modersmål. Birkarlar och landsköpsmän rörde sig i de samiska områdena och man hade ett ömsesidigt utbyte. Läs gärna mitt tidigare inlägg om birkarlar som du hittar här.
Samisk man med sin lille son i Frostviken, Jämtland islutet av 1800-talet. Foto: Nordiska museet
Från 1320-talet nämns ”birkarlarna” i olika dokument. De tros ha varit kväner som hamnade under svenskt välde och som kom att arbeta som handelsmän i lappmarken. Genom den svenska regeringsmakten fick birkarlarna i norr monopol på handel med samer och att ta upp skatt från dem. Vilken nationalitet dessa personer ursprungligen hade, vet man inte, men de behärskade både svenska och samiska.
I Orrnäs föddes anfadern Knut Ragvaldsson på 1500-talet. Knut blev med tiden nämndeman och landsköpman, en titel som användes i Norrland på de bönder som vid sidan om jordbruket även bedrev handel med utlandet, framför allt med Ryssland. Knut gifte sig med Dordi Vincentsdotter med okänt ursprung. Dordi och Knut köpte jord i Resele, Ångermanland och flyttade dit tillsammans med sina barn. I Resele fick Knut böta 4 mark år 1552, för att ha ”utnyttjat en spåkvinna”.
Affärerna tycks ha blomstrat för i slutet av 1500-talet ägde Knut 20 kor och det fanns på den tiden endast två bönder i hela Ångermanland som ägde fler kossor. Att man hade det gott ställt märks även om man studerar räkenskaper. Familjen betalade en enorm summa om hela 1412 mark till Älvsborgs lösen. Det var den högsta summa som betalats ut i Ångermanland. (Källa: Carl Szabad) Knut Ragvaldsson avled år 1570 i Holm, Resele. Sonen Markus, som jag härstammar från, blev bonde i Solberg, Boteå, Ångermanland.
Ströms kyrka, Jämtland. ”Ingen i Straum kunde Pater Noster” sades det år 1273. Foto: Erik Svanberg
Hammerdal i Strömsund, Jämtland är en ort med gamla anor. De första invånarna tros ha bosatt sig där redan under vikingatiden och år 1050 fanns fyra gårdar i ”Hambradal”. Den första sockenkyrkan byggdes omkring år 1150. Sockenprästerna ansvarade för församlingarna i de båda socknarna Ström och Hammerdal, men så särskilt kyrkliga tycks församlingsborna inte ha varit till en början – år 1273 vittnades det nämligen om att ”ingen i Straum kunde bönen Pater Noster”.
Spåkvinnan Agnis ättlingar
När historikern Fale A. Burman besökte bygden år 1802, hörde han rykten om att invånarna tidigare hade använt de gamla förkristna gravhögarna i området som ”bönpallar”. Varje söndag hade sockenborna gått på knäna runt kyrkan, med radband i händerna. Detta pågick så ofta och så länge att det med tiden hade bildats en synlig stig kring kyrkan. ”En del samer i området tros fortfarande ha dessa radband i förvar”, påstod Burman 1802. Han menade även att de flesta invånarna i Ström härstammar från en spåkvinna och helare som hette Agnis. Agnis levde enligt Burman under ”påhvlisk tid” (katolsk tid) och hennes son, ”Stor-Nils” var ”af jättelik växt”.
Under 1600-talet levde svenskar i området, men även samer och finnar. Finnarna livnärde sig av svedjebruk, jakt och fiske. Fale Burman antecknade i sin dagbok att deras ättlingar var resliga och att de i allmänhet hade bättre hälsa än bönderna i området. Om man ska tro Burman så var de även hårigare än sina svenskättade grannar: ”Finmärska är beteckningen på de finska avkomlingarnas ludenhet”.
Farmor Margit i Tåsjön på 1970-talet. Foto: Björn Wijk
Långa karlar med blå rockar
Burman beskriver även hur människorna i området var klädda i början av 1800-talet. Kvinnorna i Hammerdal bar låspungar (små väskor/portmonnäer), hade vacker hy men var enligt honom inte särskilt ”välsvarvade” – de hade enligt Burman slät plie (form). Till helger och finare tillfällen hade kvinnorna svarta kjolar, mössor med band och livstycken utan tröja med sydda axelremsor på linnet. De manliga invånarna beskrivs som ”långa karlar”. Blå jackor med stora metallknappar var modernt bland männen och vintertid bar man gärna blå kapprockar. Burman noterar även en ny modefluga bland männen i Hammerdal – ludna fårskinnsbyxor.
Norra Jämtland hade få och dåliga vägar förr i tiden. Det anmärkte även Fale Burman på. Dessutom ansåg han fjällen i Hammerdal vara ”stora, många, snöstarka och rysliga”.
Hammerdals kyrka Foto: Håkan Svensson
Den bortjagade prästen i Hammerdal
Genom reformationen år 1527 fastslogs att endast det ”rena Guds ord” skulle predikas i kyrkorna och Sverige omvandlades därmed till den evangelisk-lutherska Svenska kyrkan, som vi tillhör än idag.
Sockenborna i Hammerdal och Ström, hade vid det här laget lärt sig sina böner och vant sig vid den katolska läran. Man var inte särskilt intresserade av att byta inriktning, så när min anfader, sockenprästen Joghen (Jon) Eriksson Sparf, en söndag försökte genomföra en av sina moderna, evangeliska predikningar i kyrkan, blev han utjagad från kyrkan av församlingen. Jon tog sin tillflykt till prästgården, men de ilskna församlingsborna lät honom inte vara ifred där heller.
Prästen beväpnade sig då med en dalbila (ett svärd) och flydde upp till ett loft. Från loftet försvarade han sig mot de uppretade församlingsborna genom att hugga hejvilt med svärdet mot folkmassan. Efteråt kontaktade församlingsborna biskopen i Trondheim och framförde klagomål över den stridslystne prästen i Hammerdal. Jon Sparf försvarade sig genom att säga: ”En herde måste märka sina får, på det att han desto bättre kan känna igen dem”.
Även Jon Sparfs son, Erik Jonæ Sparf, kom att arbeta som präst i Hammerdal och Ström. Av någon anledning brann kyrkan i Hammerdal upp 1588 och man tvingades sälja en bit av kyrkans jord för att kunna finansiera återuppbyggnaden.
Hammerdals kyrka brann upp år 1588. Genom att sälja en bit av kyrkans jord fick församlingen in 5 1/2 daler. Foto: Håkan Svensson
Inbundna, trotsiga och egensinniga jämtar
En jämtlandssägen. Målning av Johan Tirén år 1881
Under sina resor i området år 1802 slog Fale Burman fast att de jämtländska männen i allmänhet var vackrare än de jämtländska kvinnorna: ”Kvinnfolket i Oviken är ej så vackert som mankönet. Med få undantag gäller detta om alla socknar i Jämtland”.
Burman menade även att jämtlänningar är ett ganska missförstått ”folk”: ”Främmande folk hata landets infödingar – anser dem vara alltför inbundna, egennyttiga, trotsiga, lata och egensinniga människor”.
I Hammerdal och Ström bar invånarna näverskor istället för träskor, antecknade Burman i sin dagbok. Han skrev även att det tidigare varit ”ohyfsat” i Ström, som tidigare kallades ”sjåbygden” eftersom invånarna där hade blåsor (skrapade djurhudar) istället för fönster i sina hus. Men nu tyckte han att det hade det blivit mer civiliserat i Ström: ”Orten är mycket driftig och de som komma dit vilja ej gärna flytta därifrån enligt ordspråket”. Och om invånarna i Hammerdal och Ström hade han bara gott att säga 1802: ”Hamerdalsboerne ej trätgiriga eller begifna på fylleri”.
Kristnandet i Skandinavien var en långsam process som spände över flera hundra år. Man delar in processen i tre skeden – en första tid som innebar tillfälliga kontakter med kristnade områden i Öst- och Västeuropa. Detta skedde under plundrings- och handelsresor. Man vet inte exakt när denna ”kontaktfas” övergick i själva ”missionsfasen”, men den första kända var den som riktades mot Sverige från det karolingiska kejsardömet. Den tyske missionären Ansgar riktade sin mission mot handelsstaden Birka under 800-talet och där uppfördes sedan tre kristna kyrkor. Denna andra fas, övergick sedan i den tredje fasen då kyrkans ställning blev stark.
Gammal och ny sed
I den fornnordiska religionstiden existerade inte begreppet ”religion” som sådant. Religionen var en del av kulturen och hade en självklar plats i människornas tillvaro. Begreppet ”sed”, (även skick, sidr) var det ord man använde under vikingatiden för att beskriva de religiösa förhållandena. Detta begrepp omfattade såväl ritualer och föreställningar om verkligheten, såsom sociala strukturer och klädkoder. Man tror att varje folkgrupp hade sin egen sed och man gjorde inga försök att överföra sin sed till andra folkgrupper.
När kristendomen började spridas i Skandinavien, tillkom benämningarna ”forn sidr” (gammal sed) och ”ny sidr” (ny sed), för att skilja det gamla från det nya tänkandet och utövandet. Begreppet ”hedendom” uppstod under religionsskiftet för att beteckna det icke kristna menar Gro Steinsland, professor i religionshistoria. Författaren ”Hedningen” som driver bloggen ”Hedniska Tankar” är väldigt kunnig inom området och lyfter fram att Steinslands bok (Fornnordisk religion, Natur&Kultur 2007) visserligen används som kursbok på svenska universitet, men den täcker inte allt. Han berättar mer:
-Det finns överhuvudtaget inga som helst bevis för att uttrycket ”forn sidr” alls använts på Vikingatiden. Allt sådant är falsarier från det kristna 1200-talet, då termen nämns i tre källor. Ordet Trua, som i ”trua af Asom och Ölvom”, alltså att tro på Asar och Vaner, finns däremot i Eddan. Alla någotsånär seriösa personer undviker idag termen ”Forn sed” som blivit associerat med ett slags vänsterradikal new age, som har föga eller intet alls med våra förfäders Tro att göra
”Heidinn” var det fornnordiska ordet för ”icke kristen” som användes av de germanska folken. Hedendom (från ordet hede) är en kristen term som betecknade en person som levde utanför den civiliserade världen, utanför staden menar Gro Steinsland.
-Ordet hedning som i ”till Heidnis” och andra norröna uttryck, har funnits sedan åtminstone 900-talet, och långt före kristendomens ankomst. Likaså begreppet ”Paganus” som fanns redan i det antika Rom långt före år noll – och då förelåg med säkerhet ingen som helst kristendom, berättar ”Hedningen”.
Gudinnan Freja. Bild: Wikipedia
Målet med riterna var att uppnå det goda livet här och nu
Målet för de förkristna fornnordiska religiösa utövarna var att uppnå det goda livet ”här och nu”, till skillnad från kristendomen, där frälsningen var något som förlades till en punkt längre fram, i livet efter detta. Gudarna var knutna till folkgruppens eget territorium och målet med riterna var att göra tillvaron trygg har historiker lyft fram, men det är felaktigt på alla sätt påpekar författaren ”Hedningen”:
– Den var just en levande TRO och inget annat – inte en ”sed” eller med andra en mekanisk upprepning, utan mening eller innehåll. Att reducera tron till att enbart handla om ”trygghet” i något slags Mulleskola, är också att förenkla våra förfäder väl mycket. De ville ha framgång i handel och strid, kärlek och en mängd andra saker, lika väl som levande, troende människor vill ha det idag, och det har nog folk velat i alla tider.
Missionstanken som finns i kristendomen, fanns inte alls i den fornnordiska tron. För de fornskandinaviska religionsutövarna handlade det goda livet om fruktsamhet, glädje, sexualitet m.m. och man offrade till gudarna för bland annat god årsväxt och fred. Kollektivet var navet i det förkristna samhället och därför fanns stort fokus på ära och skam.
Armring av guld med djurhuvudformade ändar, vikingatid 800-1099, Östergötland. Foto: Statens historiska museum
Det sägs att det var Östman Gudfastsson (född cirka 1020 ) som kristnade Jämtland. Den gamla ”Frösöstenen” som ursprungligen stod mittemot dagens Östersund berättar om detta: ”Austmaðr, Guðfastaʀ sunn, let ræis[a stæi]n þenna ok gærva bro þessa ok hann let kristna Iamtaland. Asbiorn gærði bro, Trionn ræist ok Stæinn runaʀ þessaʀ”
”Östman, Gudfasts son lät resa denna sten och göra denna bro, och han lät kristna Jämtland. Åsbjörn gjorde bron. Tryn och Sten ristade dessa runor”. Foto: RAÄ:s fornminnesdatabas
Många är vi som söker efter anfäder- och mödrar som vi aldrig fick möjlighet att lära känna när de levde. Hur mycket man än söker så är det omöjligt att med hjälp av kyrkböcker och andra register ”återkonstruera” en persons hela liv. När vi forskar hittar vi endast fragment och på sin höjd, små anteckningar, men alla dessa små ”skärvor” från personens levnad är så värdefulla. Om vi därtill lyckas få kontakt med människor som kände personen, som kan berätta mer och som kanske även har foton så är det som att få en ovärderlig skatt. Jag fick en sådan skatt i brevlådan härom dagen.
Min farfar Gustaf föddes 1915 i Glissjöberg, Jämtland och med de knapphändiga uppgifter jag lyckats hitta genom kyrkböckerna föddes han som ”oäkta” med okänd far, växte upp hos sin mor och hennes make samt syskon.
Farfar Gustaf (längst fram), hans mamma Anna t.h samt styvfar och lillebror t.v
Böter för fortkörning på motorcykel hittade jag i hans ungdomsår men inga fler uppgifter om farfar finns. Han återfinns många år senare i kyrkböcker för Göteborg där han är gift i ett äktenskap utan barn och arbetar i hustruns klädbutik.
Enligt flera ”släktrykten” var farfar en glad, snäll, social och humoristisk person vilket gläder mig mycket. Humoristiska, glada släktingar kan man aldrig få för många av :-)Enligt en annan källa var han väldigt ”osentimental” vad gäller familjen och var inte det minsta intresserad av sin släkt. Han kastade bort alla bilder han hade på sina föräldrar och släktingar.
Enligt flera rykten arbetade farfar som tågpolis under andra världskriget när de så kallade ”tysktågen” transporterades till Norge. Det var närmare 2 miljoner tyska militärer som tilläts passera vårt land, som sades vara ”neutralt”…
Härom dagen fick jag bildbevis på att ryktet är sant.
Farfar som tågpolis under andra världskriget när de så kallade ”Tysktågen” gick till Norge. Tågpoliser arbetade inom SJ men var anställda via Kungliga Järnvägsstyrelsens militärbyrå. Foto: Privat
Farfar levde större delen av sitt liv i Göteborg tillsammans med sin älskade maka Märta och sedan hon gått bort, tillsammans med en kär sambo. Han fick ett barn, min pappa, men gjorde inga ansträngningar för att få kontakt med honom. Det träffade aldrig varandra.
När jag efter många års sökande äntligen lyckades hitta farfar hade vi ett långt telefonsamtal. Han var väldigt trevlig och berättade att han tyckte om att lösa korsord och gå långa promenader. När jag sa att jag var så lycklig över att äntligen ha hittat honom så skrattade han och svarade ”Jag förstår inte vad det kan vara för glädje för er att få kontakt med en gammal gubbe som jag?”
Han lovade att komma och hälsa på sommaren därpå, men hörde tyvärr aldrig av sig.
Helena Bure Wijk - Släktforskning 