Männen på Blåkulla

Under häxhysterin i Sverige i början av 1670-talet så var det främst kvinnor som pekades ut och avrättades för trolldom, men det fanns även några män bland de anklagade och dödsdömda. Anfadern Hans Thomasson liksom släktingen David var två av de män som pekades ut när rannsakningarna pågick i Torsåker, Ångermanland.

I förkristen tid var det enligt myten gudinnan Freja som invigde Oden i sejdkonsten, men eftersom det i trolldomsutövande fanns någonting som ansågs vara omanligt och gränsöverskridande så överlämnades detta till gydjorna, de trolldomskunniga kvinnorna, som förde kunskapen vidare genom sina döttrar.

De visa männen och kvinnorna tycks ha haft en särskild status men levde även i ett visst utanförskap redan i forna tider, långt före häxprocessernas tid och man såg inte på dessa människor med blidare ögon när kristendomen väl hade etablerat sig. Martin Luther trodde att kvinnor var mer benägna än män att utöva trolldom, att de var påverkbara för falska irrläror och moraliskt svagare och att straffet för detta måste vara döden. Resultatet blev att många oskyldiga kvinnor avrättades i protestantiska länder.


När häxhysterin drabbade Sverige och Ångermanland under åren 1668 – 1676 var det, liksom i övriga Europa, främst kvinnor som pekades ut och dömdes för trolldom, men det fanns även några män bland de anklagade och dödsdömda i Ångermanland. Tjugo år tidigare stod anfadern Christian Göransson inför tinget anklagad för trolldom men när häxjakten tog fart i området var han förmodligen död. Man anklagade och avrättade då istället hans mamma och andra släktingar.

I Blåkulla anklagades de utpekade kvinnorna för att bära fram mat till bordet, kasta korn i elden, dansa, skura grytor, stoppa korv eller sticka vantar. Centralt i Blåkullaberättelsen var att trollkonorna slogs om att få ligga hos ”den fule”, djävulen, som för det mesta befann sig ”under bordet”. I Blåkullamyten framställdes djävulen som en herreman som välkomnade dem alla, som en röd eller svart karl med vita strumpor och ibland som en hund. Oftast låg han under bordet, där han var fjättrad. Trollkonorna tävlade om att få gå under bordet och ”famnta och kyssa den fule” där.

De anklagade männen hånades på olika sätt och anklagades för att ha incestiösa förhållanden, för att utöva misshandel, föra ett okristligt leverne samt för diverse sexuella utsvävningar i Blåkulla. Anfadern Hans Thomasson liksom släktingen David var två av de män som pekades ut som ”häxor” när rannsakningarna pågick i Torsåker, Ångermanland. Hans Thomassons hustru, anmodern Karin halshöggs och brändes på bål i Torsåker 1675. Maken Hans anklagades också för att fara till Blåkulla där han enligt vittnen hade sexuellt umgänge ”med alla trollkäringar och använder till det en järnpinne på Blåkulla”. Hans hade, enligt dessa barnvittnen i Blåkulla hotat att misshandla de barn som vittnade mot honom, men han friades från dödsstraff.

Värre gick det för David Nilsson som anklagades av många barn för att föra barn till Blåkulla och där dansa och äta. Grannpojken Olle var först ut att vittna mot David. Pojken berättade att David hade klagat över att de andra dansade alltför snabbt i Blåkulla. Förmodligen hade David Nilsson svårt att gå. Strax inställdes flera andra barn inför rätten som vittnade om att David alltid dansar bak-och-fram i Blåkulla och att han brukade ropa till de andra att dansa snabbare. Barnen hånade honom och påstod att han hade ”virvlat och ropat””Nyttjen benen! Nyttjen benen så länge vi är här!” Barnen påstod även att David hade givit dem olika slags mat som han hade fått av ”en hustru Elisabetta med ett krokigt finger”. David anklagades för att ha givit barnen gåvor och mat och de hade tvingats att läsa diverse förbannelser över måne, sol, syster och bror. När frågan ställdes i rätten om det fanns ännu fler barn som ville vittna mot David var han uppgiven och svarade själv på den frågan: ”Han svarade att alla barnen i socknen vittnar mot honom”.
David avrättades tillsammans med ett 70-tal andra i pastoratet 1675.

Många häxor i släkten

I Torsåker, Ångermanland avrättades fler än sjuttio personer för trolldom år 1675 och det är den största massavrättningen i svensk historia. Som ättling till de utpekade och avrättade kvinnorna har jag ägnat mycket tid till att försöka förstå det hemska som hände där flera släktlinjer nästintill utplånades.

Många häxor i släkten
Jag läste teologi och religionsvetenskap på universitet i cirka fem år och vintern 2014  påbörjade jag mitt magisterarbete, en akademisk uppsats som var det sista momentet inför examen. Som historienörd och gammal släktforskare ville jag gärna skriva om ”häxorna” i släkten, ur ett religionshistoriskt perspektiv och jag skickade därför ett mail till min handledare med mitt förslag: ”I min uppsats vill jag gärna skriva om häxprocessen i Torsåker, Ångermanland 1675. Om det är möjligt att göra så, vill jag gärna använda mina egna ”förmödrar”, släktforskningen och de protokoll som finns upptecknade, som studiematerial”.

Förslaget blev godkänt och jag satte igång att forska och skriva med liv och lust. Till min hjälp hade jag den egna släktforskningen, häradsrättens protokoll från 1674 samt en anteckningsbok med rättsliga protokoll som hittades av arkivarie Göran Gullbro i Murberget, Härnösand år 2005. Samtidigt som jag studerade primärkällorna fortsatte jag att bygga på mitt släktträd och resultatet var chockerande. När jag inledde magisterarbetet hade jag 15 kända anmödrar som avrättats för trolldom. När uppsatsen var färdig hade jag hittat ett sextiotal ”häxor” i släkten och jag insåg förfärat att de flesta som halshöggs och brändes på bål i Torsåker 1675 var släkt med varandra.

Under häxprocessernas tid, på 1600-talet tänkte man sig att trolldomsförmågan var en egenskap som gick i arv från mor till dotter. Släktskap var därför oerhört viktigt och präster och lagmän präntade därför nogranna släktträd över de familjer som ansågs ha förmågan att bota och att sia. Dessa personer listades av sockenprästen under rubriken ”Ofta förr i socknen beryktad” och när man pekade ut, dömde och avrättade de trolldomskunniga så utplånades ibland hela familjer.

Föreläsning om häxorna

Svårt projekt
Inledningsvis tänkte jag mig uppsatsskrivandet som ett intressant och spännande projekt, men det var, ärligt talat, det svåraste jag någonsin har genomfört. Vetskapen om att det var mina egna anmödrar jag läste om i rättegångsprotokollen – de som tvingades stå där inför rätten, utsvultna och utmattade av tortyr, var plågsamt. Det var så sorgligt att gå på djupet med allt detta mänskliga lidande och ofta var mina dokument så genomdränkta av tårar att jag knappt kunde läsa texterna.

Många gånger ville jag ge upp och helt byta ämne för uppsatsen, men det fanns inte tid om jag ville få min examen. Arbetet fortskred med många tårar, men med tiden  började jag känna en smula glädje då jag nu fick möjlighet att lyfta fram några av de många dittills helt anonyma kvinnoliv som avslutats i Torsåker 1675. De avrättade fick inte ens en sista viloplats efter döden.

Foto: Helena Bure Wijk

Stockar och stenar falla där istället för tårar
Det var starka människor, mestadels kvinnor som pekades ut och dömdes till döden. Många vägrade att erkänna något brott trots svår tortyr, som min anmoder Barbro som nekade in i döden. Hennes egen son pekade ut henne som häxa och hon vände sig då till sonen och sa ”Du har gjort ett så gott dagsverke att du kan komma till himlen”. Rätten såg Barbro som en styvnackad och obotlig trollpacka och skrev om henne i protokollet: ”Denna hustru Barbro har stått i sin obotfärdighet och nekat så att stockar och stenar falla där, istället för tårar”.

Min magisteruppsats ”Stockar och stenar falla där, istället för tårar” finns att läsa här.

De avrättade i Torsåker
”Efter föregående rannsaknings innehåll har Häradsnämnden icke kunnat följande trollpackor ifrån livsstraffet befria, eftersom de bekända hava barnens vittnande besannat:

Hustru Brita, änka i Westerhammar, Hustru Sara i Kleen, Hustru Elisabetta i Aspeby, Hustru Sigridh i Hammar, Hustru Barbro i Hjärtnäs, Hustru Anna i Björnö, Hustru Marit i Vik, Pigan Annika i Aspeby, Hustru Margareta i Aspeby, Hustru Barbro i Aspeby, Hustru Margaretha i Hola, Hustru Anna i Hamra, Hustru Marit i Hälsingsta, Hustru Elisabeth i Salom, Pigan Sara i Salom, David Nilsson i Fanom, Hustru Marit i Rochstad, Hustru Karin i Kiärstad, Hustru Karin i Ärsta, Hustru Margareta i Ålsta, Hustru Anna i Ålsta, Hustru Brita i Ärsta, Hustru Ella i Norum, Hustru Sara i Norum, Hustru Brita i Ålsta, Pigan Sigrid i Ärsta, Hustru Anna i Ålstad, Hustru Sara i Ärsta, Nils Johansson i Kiärstad, Hustru Brita i Flögsätter, Pigan Kerstin i Flögsätter, Hustru Brita, Nils Erssons ibidem, Hustru Anna i Mo, Pigan Cecilia i Mo, Hustru Karin i Mo, Hustru Barbro i Daglös, Pigan Kerstin i Daglös, Hustru Anna i Lövsjö, Hustru Marit i Tunsjön, Pigan Brita i Lästa, Pigan Kerstin i Lästa, Pigan Anna i Lästa,
Hustru Barbro i Forsed, Hustru Margareta i Lästa, Hustru Sigrid i Näs, Hustru Marit i Näs, Hustru Anna i Näs, Hustru Elisabetta i Näs, Hustru Karin i Näs, Hustru Margareta i Sunnanåker, Hustru Cecilia i Blästa, Hustru Ingrid i Bollsta, Pigan Brita i Näs, Erik Joensson i Blästa, Brita i Nyland, Hustru Cecilia i Nyland, Hustru Brita i Näs, Hustru Margaretha i Forsed och Hustru Sigrid i Hammar. Datum Hammar dz 5 9 bris 1674″.

”Här brann häxbål 1675. Kvinnor dog. Män dömde. Tidens tro drabbar människan”. Foto: Helena Bure Wijk