En spännande gammal anteckningsbok

Foto: Helena Bure Wijk

År 2005 hittade arkivarie Göran Gullbro på länsmuseet Murberget i Härnösand en spännande gammal anteckningsbok som var märkt med titeln ”Trolldom”.  Anteckningsboken innehåller protokoll samt en berättande text kring häxprocessen i Torsåker 1674. Det här är otroligt värdefullt material, inte minst för alla oss som släktforskar i Torsåker, Ångermanland. Den kungliga kommissionens protokoll har nämligen varit förlorat i över 300 år.

Originalprotokoll som varit försvunna i mer än 300 år

Det forskare har haft att luta sig mot är Teo Sundins fina avskrift av ”Rannsakningar i oktober 1674 ang trolldomsväsendet i Ångermanland; Dals, Torsåkers och Ytterlännäs socknar”. Teo Sundins avskrift är ett väldigt värdefullt material, men visst skulle det vara fantastiskt att få studera originalprotokollet. Och nu finns det möjlighet till det! Historiker Jessica Johansson översatte texterna som hittades i arkivet 2005 och presenterade dem i en C-uppsats år 2009.

Hur kan man veta att anteckningsboken faktiskt innehåller originalhandlingar som har varit förlorade i hundratals år?

Ville försöka förklara det hemska som hänt

Prästen Jöns Hornaeus (1715 -1778) var barnbarn till Torsåkers Kaplan Laurentius Hornaeus som på sin tid var en nitisk häxjägare. Sonsonen Jöns ville i sin avhandling år 1771 försöka avtäcka sanningen kring ”trollkäringväsendet” och förfädernas gärningar. I sin avhandling påpekade han att han återgivit uppgifter som hämtats från de försvunna kungliga protokollen. Uppgifterna fick Jöns Hornaeus enligt egen utsago, av en person vid namn Eurenius.  

Även historikern Bengt Ankarloo har belyst att den kungliga kommissionens protokoll har legat till grund för Jöns Hornaeus avhandling, och att ”samtliga kommissionsrättens protokoll är förlorade. De har av allt att döma redan tidigt varit på avvägar”. Ankarloo påpekar att delar av de omfattande förhandlingarna under 1730-talet ägdes av kyrkoherden i Torsåker, Jöns Eurenius. Denne hade i sin tur fått dokumenten av dåvarande häradshövdingen i Medelpad, C. M. Björner. Ankarloo skriver att ”[d]en då teologistuderanden Jöns Hornaeus gjorde en avskrift av dem [d.v.s. kommissionens protokoll], som han trettio år senare begagnade för en relation, som har blivit en av våra viktigaste källor till händelserna i Ångermanland”.

Värdefull källa för forskare

Jessica Johanssons studie av de båda protokollen visar att det troligtvis är Jöns Hornaeus som författat avskriftens tredje del, då författaren exempelvis hänvisar till ”Herr Hans Wattrang” som sin morfar och till kaplan Laurentius Hornaeus hustru Brita som sin mormor. Hon anser också att de båda inledande protokollen är avskrifter från kommissionsprotokoll. I texterna hänvisas till rannsakningarna och den kungliga kommissionens arbete i presens. Årtal saknas, men datumen sträcker sig mellan 16 mars och 16 april och mellan dessa datum ska kommissionsrätten ha besökt socknen.

Jessica Johanssons avskrift av anteckningsboken är värdefull för alla som forskar kring häxprocesserna i Ångermanland.

I anteckningsboken listas alla de anklagade, deras hemvist och familjeförhållande, namn på vittnen. Här framgår även vad de arma människorna anklagades för. Här kan du hitta Jessica Johanssons ”Avskrift från år 2009 av anteckningsbok funnen i Länsmuseet Murbergets arkiv i Härnösand 2005 – Rörande trolldom i Torsåkers socken i Ångermanland under 1670 – talet”.

Tenhunen i Tunsjön

1024px-Skuleberget
Landskapet Ångermanland gränsar mot Medelpad, Jämtland, Lappland, Västerbotten samt Bottenhavet. Foto: Zejo

Familjer utan släktnamn

De skogsfinska familjer som bosatte sig i Ångermanland under 15- och 1600-talet är väldigt svåra att forska vidare på eftersom de förlorade sina finska släktnamn när de kom till området som nybyggare. Den första generationen antecknades endast med förnamn samt tillägget ”finne” i kyrkböckerna, vilket gör att många av oss med rötter i Ångermanland har släktträd med många ”Pål”, ”Henrik”, ”Eskil”, ”Grels” och ”Sjul”- ”finne”, utan efternamn. Därför är det extra roligt när man någon gång lyckas koppla de finska anfäderna- och mödrarna till deras ursprungliga finska släkter.

Farmors mormors farfars morfars mormors morfar hette Mikael Henriksson f.1622. Mikael var torpare på finntorpet Tunsjön i Dals socken, Ångermanland från år 1650. Han var gift två gånger, med min anmoder Märit (utan efternamn men troligtvis hette hon Henriksdotter) samt med Elin Eskilsdotter som var dotter till Eskil Göransson ”finne” och Karin Persdotter i Knäsjön, Ytterlännäs.

De gamla källorna berättar att Mikael år 1650 fick fastebrev på hus och jord efter ”Hinrik finne”, hans far. Efter några år hade Tunsjön utökats med 4½ seland och var då ”fullsuttet” hemman. Ett tjugotal år senare, år 1672 kunde Mikael visa att han även var bördig till ett halvt hemman i Holm, Grundtjärn i Anundsjö socken i Ångermanland, där hans far hade levt.

Tenhunen från Jorois, Savolax

Mikaels far var enligt källorna knekten och torparen Henrik Pålsson Tenhunen f. 1600 som först bodde i Grundtjärn, Anundsjö. Från 1646 var han skriven på finntorpet Tunsjön:”En finne på Torsåkersskogen vid Tunsjön detta år 1646”. Fadern gick bort år 1653. Henrik var gift med okänd hustru.

Mikaels farföräldrar var Pål Henriksson Tenhunen f. 1575 i Jorois, Savolax, d. 1651 i Grundtjärn, Anundsjö och Ella Pålsdotter f. i Grundtjärn. Ella var dotter till Pål Pålsson f. 1590 i Viksjö finnmark, Stigsjö, Ångermanland och Märeta Matsdotter f. 1590 i Stigsjö. Ellas farfar var Pål ”finne” f. ca 1555 i Finland, d. 1639 i Viksjö, finnmark i Stigsjö.
Pål Henriksson Tenhunen var son till Heikki Tenhunen f. 1545 i Savolax och okänd hustru.

Konflikter bland finska nybyggare

Finnarna var till en början välkomna och erbjöds flera års skattefrihet för att bebygga och odla den ångermanländska vildmarken där ingen bodde då, men med tiden växte missnöjet gentemot nybyggarfamiljerna. Finnarna ansågs bland annat vara okristliga och trollkunniga. Man höll sig gärna till gamla sedvänjor och sitt språk. Att man bodde långt från ”civilisationen”, på avlägsna platser i de djupa skogarna, fördröjde säkert assimilering.  Att skogsfinnarna som kom till Ångermanland även förlorade sina släktnamn kan också ha varit en orsak till konflikt. Släktnamnet visade vilken klan man tillhörde och vilka rättigheter man hade gällande jakt och fiske. Att man förlorade namnet kan möjligen varit en grund till konflikter mellan nybyggarfamiljerna. Redan tidigt 1600-tal visar domböckerna hur de finska nybyggarna råkade ”i luven” på varandra och mästrade, hotade och misshandlade varandra så svårt att vissa familjer tvingades begära skyddsbrev från kungen för att kunna bo kvar.

Två anfäder försökte skrämma bort varandra genom att använda trolldom. Att ”stämma” björn var en form av svart magi där man mentalt trodde sig kunna ta kontroll över björnen och få djuret att döda ovännens tamboskap. Det har berättats att de båda anfäderna med sin trolldomsförmåga fick den arma björnen att springa fram och tillbaka mellan gårdarna tills den var alldeles skinnflådd under tassarna.

Foto: Helena Bure Wijk

Våld och trolldom på fjället

Byn Forsed i Ytterlännäs beskrevs tidigt som en ”froste by upp på fjellet”. Det var finnar som upptog och envetet brukade marken trots att frosten ofta låg kvar långt efter midsommar och omintetgjorde skörd. Finnarna i Forsed var tidigt beryktade för trolldom då den finske vismannen Kristian finne mot betalning botade sjuka, hittade stulna saker och pekade ut tjuvar. Redan 1655 ställdes han inför tinget, anklagad för trolldom. Och ännu tidigare, år 1648 var han i fokus för ett misshandelsmål – mot sin mamma. Mikael Henriksson i Tunsjön vittnade då mot släktingarna i Forsed: ”Christier finne i Forsse hafver nästförledne annandag jul slagit sin moder med näven och dragit henne i håret och hans hustru slagit sin svärmoder i huvudet med ett vedträd så att blodet lopp ut därefter”.

Foto: Helena Bure Wijk

De beryktade 

När trolldomshysterin nådde Norrland och Ångermanland tjugo år senare, riktades blickarna först mot de familjer som redan var beryktade för trolldom och för att på olika sätt vara ”bråkiga” och okristliga. Ättlingarna till skogsfinnarna låg då väldigt illa till. Margareta Henriksdotter, mor till vismannen i Forsed (som blivit misshandlad av sin son) avrättades, liksom Mikael Henrikssons hustru Märit.

Margareta i Forsed beskrivs i rättegångsprotokollen som ”utgammal, mer än 80 åhr, går stödd på tvenne käppar”. Under förhöret vägrade Margareta att prata svenska och hon bröt därmed mot Svea rikes lag. Hon låtsades först inte förstå vad som sades, men när tre vittnen påstod att hon brukade sitta i Blåkulla och rensa grisfötter, då blev hon arg. Margareta tog sin större käpp och gick till attack mot dessa vittnen. Hon drog sedan upp en kniv ”för att them skadha”. När tre starka män skulle sätta henne i handklovar så bet hon dem i händerna. ”Finskan Margareta i Forsse” halshöggs och brändes på bål.

Under rannsakningen sa anmodern Märit till sitt försvar att hon ”ingen annan synd hade bedrivit än att hon en gång hade stulit en hare och låtit sig lägras av en ogift knekt” men förhören och tortyren fortsatte och när hon senare stod inför rätten, utvakad och svimfärdig stack man henne i händerna med nålar, eftersom man trodde att sovande ”häxors” själar kunde smita iväg till Blåkulla. Märit vaknade och sa: ”Tro inte att jag är i Blåkulla!”. Hon halshöggs och brändes på bål i juni 1675.

1024px-Utsikt_över_Solberg
Foto: Wikipedia

Källor: Björna och Trehörningsjö socknar, en bortglömd finnbygd? (Tord Eriksson, 2009), Skogsfinska släktnamn i Skandinavien (Bladh, Myrvold och Persson, 2009), Om finnar och lappar (Lars Ivar Hansen 2006), egen forskning.