Remsgården

Remsgården. Foto: Byvallarn

Från finska Österbotten

Den finske anfadern Jon sägs ha kommit vandrande till Glissjöberg i Härjedalen en solig vårdag i början av 1600-talet tillsammans med sin hustru, Annika.  Som många andra flydde man från oroligheterna i finska Österbotten där klubbekriget, bestående av en rad bondeuppror, pågick. Bönderna i Österbotten levde i svår fattigdom på grund av flera missväxtår, men adeln krävde dem ändå på skatt. När man reste sig upp mot adeln i protest slogs upproret ned brutalt av kung Sigismund.  Många familjer tog då till flykten, undan krig och misär och hoppades på att få en fristad någon annanstans. Så gjorde också Jon och hans Annika, tillsammans med fem andra finska familjer.

Foto: Helena Bure Wijk

Färden gick via Bottenviken och flera finska familjer valde att stanna i Medelpad och söka en fristad där. Jon och Annika fortsatte dock sin vandring inåt landet och kom så till Överbergs fäbodland vid Glissjöbergsremmet i Härjedalen. Där, på den hisnande vackra platsen, valde man att slå ned sina bopålar. Jons bomärke föreställde två avhuggna träd med en liten bräda emellan, som en symbol för den stol han suttit på när han kom till Remshöjden och för första gången såg ut över den natursköna höjden.

Slogs till marken

Jon och Annikas ättlingar kom att stanna på platsen i 300 år. Det första, enkla torpet där Jon en gång ristade sitt bomärke, skulle med tiden komma att byggas ut till en praktfull gård, som finns kvar än idag.

Deras sonson Olof, ”Stor-Remsen”, tog över efter sina föräldrar år 1704 och byggde ut familjegården med flera tillbyggnader. Främlingsfientlighet och rasism har funnits i alla tider. Det fick även ”Stor-Remsen” erfara där i Härjedalen. Han hade stora planer för familjegården och ville skapa ett vackert hem för sin familj och kommande ättlingar. Endast det bästa är gott nog, resonerade ”Stor-Remsen” när han med häst och vagn reste hela vägen till Hudiksvall för att köpa vackra, spröjsade fönsterglas till gården. Glasrutorna var massiva och tunga. Han fick kämpa hårt för att frakta dem den sista biten till Remmet på höjden.
– ”Svegarna” avskydde invandrare och ”Stor-Remsen” var ju av finsk härkomst. När han kommit fram till gården med de tunga fönsterrutorna väntade en stor mobb som slog honom i knävecken med klubbor så att han föll till marken och de dyra fönsterglasen gick i tusen bitar, berättar forskaren och släktingen Owe i Glissjöberg, som också är ättling till gamle ”Remsen”.
”Stor-Remsen” Olof var en målmedveten och envis man. Snart for han tillbaka med häst och vagn, hela vägen till Hudiksvall för att skaffa nya spröjsade fönsterglas till sin gård. Och den här gången var han förberedd.
– Han beväpnade sig med en stor träpåk och när han kom fram till gården och såg folksamlingen som väntade, ropade han ”Kom ni bara, så ska jag slå ihjäl er allihop!”. Svegsborna lät honom vara och lunkade hemåt, skrattar Owe.

Remsgården förvandlades under 1700-talet till en fyrbyggd gård med gammelstuga, parstuga och portloftbod. Gården kan besökas i Remmet, cirka 15 kilometer från Sveg i Härjedalen.

Foto: Helena Bure Wijk

Jag fick en skatt i brevlådan härom dagen

Många är vi som söker efter anfäder- och mödrar som vi aldrig fick möjlighet att lära känna när de levde. Hur mycket man än söker så är det omöjligt att med hjälp av kyrkböcker och andra register ”återkonstruera” en persons hela liv. När vi forskar hittar vi endast fragment och  på sin höjd, små anteckningar, men alla dessa små ”skärvor” från personens levnad är så värdefulla. Om vi därtill lyckas få kontakt med människor som kände personen, som kan berätta mer och som kanske även har foton så är det som att få en ovärderlig skatt. Jag fick en sådan skatt i brevlådan härom dagen.

Min farfar Gustaf föddes 1915 i Glissjöberg, Jämtland och med de knapphändiga uppgifter jag lyckats hitta genom kyrkböckerna föddes han som ”oäkta” med okänd far, växte upp hos sin mor och hennes make samt syskon.

Farfar Gustaf (längst fram), hans mamma Anna t.h samt styvfar och lillebror t.v

Böter för fortkörning på motorcykel hittade jag i hans ungdomsår men inga fler uppgifter om farfar finns. Han återfinns många år senare i kyrkböcker för Göteborg där han är gift i ett äktenskap utan barn och arbetar i hustruns klädbutik.

Enligt flera ”släktrykten” var farfar en glad, snäll, social och humoristisk person vilket gläder mig mycket. Humoristiska, glada släktingar kan man aldrig få för många av :-)Enligt en annan källa var han väldigt ”osentimental” vad gäller familjen och var inte det minsta intresserad av sin släkt. Han kastade bort alla bilder han hade på sina föräldrar och släktingar.

Enligt flera rykten arbetade farfar som tågpolis under andra världskriget när de så kallade ”tysktågen” transporterades till Norge. Det var närmare 2 miljoner tyska militärer som tilläts passera vårt land, som sades vara ”neutralt”…
Härom dagen fick jag bildbevis på att ryktet är sant.

Farfar som tågpolis under andra världskriget när de så kallade ”Tysktågen” gick till Norge. Tågpoliser arbetade inom SJ men var anställda via Kungliga Järnvägsstyrelsens militärbyrå. Foto: Privat

Farfar levde större delen av sitt liv i Göteborg tillsammans med sin älskade maka Märta och sedan hon gått bort, tillsammans med en kär sambo. Han fick ett barn, min pappa, men gjorde inga ansträngningar för att få kontakt med honom. Det träffade aldrig varandra.

När jag efter många års sökande äntligen lyckades hitta farfar hade vi ett långt telefonsamtal. Han var väldigt trevlig och berättade att han tyckte om att lösa korsord och gå långa promenader. När jag sa att jag var så lycklig över att äntligen ha hittat honom så skrattade han och svarade ”Jag förstår inte vad det kan vara för glädje för er att få kontakt med en gammal gubbe som jag?”
Han lovade att komma och hälsa på sommaren därpå, men hörde tyvärr aldrig av sig.

Farfar Gustaf Foto: Privat

 

Farfars rötter i Härjedalen hittar du här

Farfars norska släktgrenar finns här