En av mina anfäder hette Per Pålsson Hakkarainen och föddes ca 1600 vid sjön Saimen i Rautalampi, norra Savolax. Han var gift med Annika Olofsdotter Karjalainen f. ca 1600 i Rautalampi.

Rymde och följde sin dröm

Släktingen Janne Jansson har forskat mycket kring släkten Hakkarainen:
-När Per Hakkram kom från Savolax slog han sig först ned i Kvarnberget på Säfsnäs finnmark. Där blev han inhysing. Under den tiden högg han ett tunnland stort sved väster om Kvarnberget i ett berg som än idag heter Hakkransberg, berättar Janne Jansson.

En tid var Per anställd inom det militära, men bestämde sig av någon anledning för att rymma till Dalarna och bosätta sig i Äppelbo, Malung-Sälen. ”Per Hakkran”, (som han kom att kallas) röjde och uppodlade mark och enligt nedtecknade berättelser ska det ha funnits en plats öster om sjön Fjällrämmen som kallades ”Hakkransfallet”, efter nybyggaren Per.

En dag när Per var ute på jakt kom han till sjön Naren (Nain) på gränsen mellan Dalarna och Värmland och när kvällen kom bestämde han sig för att övernatta där. Den natten kom en gestalt i drömmen som sa: ”Den som här bygger och hjälper folk över, skall bli en rik man”. Per valde att följa det budskap han fått i drömmen och snickrade snart på sitt nybygge i Nain, Ekshärad. Per stortrivdes säkert i sitt nybyggda hus vid sjön, men hans grannar var inte lika entusiastiska.

Bråkiga grannar

När bönderna i bygden fick veta att de hade fått finnen Per Hakkran som granne gick de tillsammans med länsman till hans boställe och brände ned det. Men Per Hakkarainen var en enveten man som ville strida för sin sak. Han reste därför till Stockholm för att komma i kontakt med kungen. När han reste tillbaka till Nain hade han med sig en dom som lydde: ”Ekshäradsbönderna och deras länsman skola brännas å de stockar och bränder, som äro kvar efter Hakkrans stuga”. Bönderna i bygden föll nu till föga och bad om nåd, vilket Hakkran beviljade mot att de byggde upp hans gård. Sedan vågade de inte anfalla honom och allt var frid och fröjd för en stund…

”Lång-Kristoffer”, en finne i Sundsjö 4-5 mil därifrån ansåg att Per Hakkarainen hade sin boplats alldeles för nära honom och ville göra sig av med honom en gång för alla. Han överföll sin oönskade granne Per när han en dag låg vid bäcken och drack vatten, men Per var starkare än ”Lång-kristoffer” och det hela slutade med att de båda blev vänner.

Blev 150 år enligt sägnen

Per Hakkran blev, enligt sägnen, 150 (!) år gammal och under sina sista tjugo år gick han omkring iklädd endast en skjorta. En dag skulle hans söner lyfta en kvarnsten tillsammans men då kom fadern och lyfte bort stenen själv, sägandes ”Jag får väl ta ifrån er den här, så ni inte slår sönder varandra”.

Per Hakkarainens söner, Lars och Josef (min ana) flyttade till Aspberget i norra Finnskoga, Värmland, sonen Påvel till Brunnberg och en dotter till Gunnarsborgs socken. Endast Henrik och Annika blev kvar i Nain. Per Hakkran kommenterade barnens flyttar på följande sätt: ”Nu bygger de så tätt att det blir stackare av dem allihop”.

Källor: Livet i Finnskogarna: Mina skogsfinska anor, nybyggarna i Nordvärmlands och Hedmarkens finnskogar, Bjarne Persson (2014), Segerstedts samling, FINNSAM och Finnbygdens förlag (2006),  Den svarta piskan, Valter Berg (1995), egen forskning