Gun Britt Bure – Helena Bure Wijk

Min mamma är den starkaste kvinna jag någonsin har lärt känna. Hon är ödmjuk och empatisk, men hon är även stark som en stålkvinna. Genom åren har hon försörjt oss barn genom att arbeta hårt som lokalvårdare, på textilfabriker och inom sjukvården och hon har aldrig varit sjuk en enda dag under sitt långa yrkesliv.

Längtan efter att teckna och måla var stark redan när mamma var en liten flicka, men i en statarfamilj ansågs allt kreativt skapande som någonting negativt. Den som inte hade ambitionen och styrkan att arbeta hårt, var inte mycket värd. Dessutom ansåg hennes föräldrar att hon slösade på papper genom att förstöra dem med sina teckningar.

Mamma började yrkesarbeta i tonåren som hembiträde/servitris och sedan arbetade hon heltid som städerska, sömmerska och inom sjukvården under många år för att försörja sina tre barn.

När mamma var i 55-årsåldern tog hon en paus från arbetet inom sjukvården, packade sina väskor, reste iväg och började studera konst på heltid, långt hemifrån, som konststuderande elev på internat. Att äntligen få ägna sig åt det hon älskar öppnade många nya vägar. Vi, hennes döttrar blev överraskade men mamma sa: ”Kom ihåg att våra liv inte behöver levas i en bestämd ordning. Det är aldrig för sent att uppfylla sina drömmar”.

När mamma blev månadens kvinna var motiveringen följande: ”Gun Britt Bure visar att livet inte behöver levas i en bestämd ordning och att drömmarna inte behöver bli gråare för att man har en tuff vardag. Hon bevisar också att möjligheterna inte glesnar med åren och att det aldrig är för sent att satsa på sina drömmar. Därtill är hon en stor begåvning och har en varm, generös och ödmjuk personlighet”.

Mamma har skrivit boken ”Där vildrosor blomma” (Vulkan förlag) som bland annat finns på Adlibris. I mammas blogg kan du läsa berättelsen som tar sin början i 1930-talets Sverige, då en svår ekonomisk kris med stor arbetslöshet som följd, drabbade vårt land.

Det är nu drygt sjuttio år sedan statarsystemet försvann ur den svenska historien för gott, men det är sällan vi i dag hör människor berätta om hur det var att leva på den tiden. Författare som Ivar LO har skildrat den hårda tiden, men få av de som lever idag vill, eller orkar berätta om hur det var att växa upp som ”statarbarn”. Det gör alldeles för ont, är förknippat med tunga minnen och framför allt en stor skam.

Stataren var en gift man som anställdes vid större gårdar och fick sin lön, helt eller delvis, ”in natura”. Istället för pengar fick familjen kost och logi, ofta i form av en undermålig bostad full av ohyra. Stataren anställdes på ettåriga kontrakt och hade bara friheten att flytta och byta arbetsgivare under den sista veckan i oktober månad, den så kallade slankveckan. Vägarna under hösten var därför fyllda av förhoppningsfulla familjer som flyttade från den ena arbetsgivaren till den andra, ofta för att inse att det var lika dåliga villkor på den nya arbetsplatsen.

I statarens kontrakt ingick inte bara att mannen skulle arbeta. För att familjen skulle få stanna måste även hustrun arbeta på gården med mjölkning och hon tvingades därmed lämna sina egna barn. Det var den ”vita piskan” som ven över kvinnornas ryggar, menade författaren Ivar Lo Johansson som själv växte upp i ett statarhem. Min mormor Elsa vägrade att mjölka bondens kor och därför måste familjen bryta upp och flytta två, tre, ibland fyra gånger per år.

Min mamma Gun Britt Bure är en av många som växte upp i ett Sverige som präglades av klasstillhörighet och förtryck. I sin bok ”Där vildrosor blomma” (Vulkan, 2009) berättar hon om barndomen i 1930- och 1940-talets Sverige. Boken finns att låna på bibliotek och kan även beställas direkt från förlaget.

Helena Bure Wijk – Släktforskning

Etikett: Gun Britt Bure

Aldrig för sent att uppfylla drömmar

Där vildrosor blomma