Vackra Härjedalen i Norrlands inland gränsar till Dalarna, Jämtland, Norge, Medelpad och Hälsingland. Härjedalen, eller Herjárdalr, som området kallades förr, var ursprungligen norskt och ingick i Trøndelagen. Först år 1645 blev Härjedalen svenskt.
Heriulfuer Hornbriotr tillsammans med makan Helga. Skulptur av Lars Widenfalk
Enligt historiska källor var Heriulfuer hornbriotr (Härjulf Hornbrytaren) en av de allra första bofasta norrmännen i Härjedalen. Området hade tidigare varit flitigt besökt av jägare, fiskare samt herdar som förde en mer nomadiserande tillvaro.
Jag har djupa släktrötter i Härjedalen, bland annat i den lilla orten Mosätt och i Glissjöberg. Glissjöberg betyder ”Glittrande sjön vid berget” men enligt sägnen finns också en annan bakgrund till namnet. De första invånarna bosatte sig först i Mosätt där jorden var frostnupen och svårodlad. Man flyttade därför till en plats vid en närliggande höjd och snart upptäckte man att grödorna växte bättre där. ”Se, det börjar glise (spira) på bärga” sade fadern till sin son och därav uppkom namnet Glissjöberg.
Linsells kyrka Foto: Johnny Blästa
Anfadern Per Tholsson f.1720 var byggmästare och bildhuggare i Mosätt och var bland annat ansvarig för uppförandet av kyrkan i Linsell, Härjedalen. Per snidade även kyrkans dopängel och byggde bänkinredning samt predikstol. En av Per Tholssons söner, Nils, tog namnet Lindström och blev konstnär och målarmästare i Gävle. Enligt flera berättelser var det Nils som tog det första initiativet till potatisodling i Mosätt. I Gävle hade Per nämligen sett dessa mättande och nyttiga ”pärer” (potatis på jämtska) växa och skickade så några potatisar hem till föräldrarna i Härjedalen, samt en målning som visade hur potatisväxten ser ut när den har kommit upp ur jorden.
Kvinna skördar potatis. Målning av Vincent Van Gogh, 1885
Farfars morfar Torsten Kornberg var stenarbetare i Norge innan han kom till Glissjöberg. På faderssidan härstammade han från stenhuggarsläkten Hakkarainen. På 1880-talet köpte han en bit inrösningsjord i Glissjöberg och byggde där familjens hus. Medan Torsten byggde huset bodde hela familjen i en lada. Här kan du läsa mer om familjen Kornberg i Glissjöberg.
Farfars morfars far Jon Mattisson från Glissjöberg tillbringade sina sista år på Sveriges sista leprosorium i Järvsö. Mer om det kan du läsa här.
Min gamle anfader, bonden Jon Jonsson var den förste i den så kallade ”Rems-släkten”. Det har berättats att han kom vandrande till Glissjöberg, Härjedalen i slutet av 1500-talet tillsammans med sin hustru Annika. Paret flydde oroligheter i finska Österbotten där klubbekriget, bestående av en rad bondeuppror, pågick åren 1596 – 1597. De finska bönderna levde i svår fattigdom och svält på grund av flera missväxtår, men adeln krävde dem ändå på skatt. När bönderna reste sig upp mot adeln i protest slogs upproret ned brutalt av kung Sigismund. Många bönder tog till flykten, undan krig och misär. Så gjorde också Jon och hans Annika, tillsammans med fem andra finska familjer.
Bild: Albert Edelfelt ”Den brända byn”
Bomärket
Flykten till en tryggare plats gick via Bottenviken. De familjer som flydde tillsammans med Jon och Annika valde att sätta bo i Stöde, Medelpad. Jon och Annika fortsatte sin vandring inåt landet och kom så till Överbergs fäbodland vid Glissjöbergsremmet i Härjedalen. Jon byggde där ett hus och hans bomärke föreställde två avhuggna träd med en bräda emellan, som en symbol för den stol han suttit på första gången han kom till Remshöjden och blickade ut över den natursköna höjden.
Viskle som gammel-remsen
Jon, Annika och deras ättlingar kom att stanna på platsen i 300 år. Deras sonson Olof, ”Stor-Remsen” eller ”Gammel-Remsen” som han också kallades, tog över efter sina föräldrar år 1704 och byggde ut familjegården med flera tillbyggnader. Det finns nedtecknat om Rems-sönerna att de var storväxta och arbetsamma. ”Gammel-Remsen” ansågs vara framgångsrik och det har sagts att allt han tog sig för, gick väl. ”Viskle (viska) som Gammel-Remsen” var ett talesätt i trakten som syftade på att avslöja dolda hemligheter, förmodligen på intuitiv väg.
Tillsammans med sin hustru fick ”Gammel-Remsen” två söner, Olof och Mårten. Mårten var till skillnad från sin äldre bror väldigt ansvarsfull vad gäller sysslorna på gården. Min anfader, Olof, vistades mest i skog och mark i yngre år och verkade inte bry sig om arbetet på gården. Efter fadern ”Gammel-Remsens” bortgång föll ändå arvslotten på den bekymmerslöse Olof, som var äldst, medan Mårten fick flytta till nybygget Skogarvallen.
Gråt int du mor
Modern var väldigt bekymrad och oroade sig för att släktgården skulle förfalla när den nu hade kommit i Olofs vård. Men Olof tröstade henne: ”Gråt int du Mor. Han drä int á maten för oss´n hann kärn. Dä bli föll någa rå”.
Efter denna händelse fick Olof fart vad gäller arbetet på gården. Så till den milda grad att han enligt sägen ”for fram som Lucifer”. Det har sagts att Olof kunde bygga sju lador under en dag. En lördagsmorgon gick han en mil till en myrslått (där man slog hö på myrarna) och timrade där en slåtterstuga under dagen tillsammans med sin dräng. Stugan kallades ”Stor-Störese”. Efter att ha byggt huset gick han så hem den långa vägen, tog på sig sina kyrkkläder, slängde yxan över axeln och promenerade till kyrkan i Överberg, som ligger 1 1/2 mil därifrån. På vägen passade Olof på att ”hugga kloppa” och ”spånga” vägen. ”Nästan vidunderliga äro sägnerna om hans arbetskraft” står det att läsa.
En hyllning till hustrun
Olof gifte sig med Annika Hammar och paret fick flera barn. Olof byggde ut familjegården med nya byggnader så att Remsgården förvandlades till en fyrbyggd gård med gammelstuga, parstuga och portloftbod. Från år 1748 fanns där även ett dubbelhärbre med ett mindre härbre bredvid, en kornlada, bagarstuga, loftbod, torkbastu och torrdass. De vackra målningarna som än idag kan beskådas i helgdagsstugan kom till på 1770-talet som en hyllning till hustrun Annika. ”Lill-Remsen” har där låtit skriva till sin fru: ”En dägelig Qvinna gläder sin Man och en Man hafwer ingenting kiärare: thå hon thertil är wänlig och from”.
De vackra målningarna som än idag kan beskådas i helgdagsstugan kom till på 1770-talet som en hyllning till hustrun Annika.
Min släkt har bott i Härjedalen i många generationer och jag tillbringade min barndoms somrar där. Det finns många vackra platser i vårt avlånga land men jag undrar om inte Härjedalen är den allra vackraste. Den magiska naturen har en alldeles speciell plats i mitt hjärta.
Härjulfs dal
Härjedalen – Heriulffs-dal sägs ha fått sitt namn efter dess första invånare, Härjulf Hornbrytare (Heriulfuer Hornbriotr). Härjulf var den norske kungen Halvdan Svartes märkesman, men när han en dag slog ihjäl kungens närmaste man kände han sig manad att fly till Sverige. Han arbetade en tid för kung Anund i Uppsala men då han blev kär i kungens släkting, Helga, blev han tvungen att fly, än en gång. Tillsammans med sin blivande hustru flydde han till en öde dal som på den tiden tillhörde Norge. Platsen kom senare att kallas Härjedalen. Härjulfs söner Hakon (Hucker), Björn, Enfast, Nötbjörn och Ulf blev kvar i Härjedalen och fick många ättlingar.
Heriulfuer Hornbriotr tillsammans med makan Helga Skulptur av Lars Widenfalk
De första nybyggarna i Härjedalen sägs ha varit högresta och starka. Enligt myten ska Härjulfs barn ha fångat björnungar levande, hängt dem i midjebältet och sedan gått hem till sin pappa med bytet. Man livnärde sig främst av jakt, boskapsskötsel och fiske. Någon vidare sämja verkar det inte ha varit i familjen Härjulf. Det har berättats att hans söner bråkade om jaktmarker och fiskevatten mest hela tiden. Under ett familjebråk dödades Hakon (Hucker) av sina bröder och på platsen där han dödades ska delar av ett enormt människoskelett ha hittats. Om detta är sant förtäljer dock inte sägnen. Familjen i Härjedalen levde av jakt och fiske men med tiden började ättlingarna att odla marken. Man lämnade fjällen där marken ofta var frostnupen långt in på sommaren och bosatte sig i stället i dalgångarna som hade ett mer skyddat läge.
Härliga Härjedalen
Min släkt har bott i Härjedalen i många generationer och jag tillbringade min barndoms somrar där. Det finns många vackra platser i vårt avlånga land men jag undrar om inte Härjedalen är den vackraste av dem alla. Släkten har främst bott i Glissjöberg, Mosätt, Linsell, Remmet och i Lillhärdal. Lillhärdal var från början ett annex till Sveg och kallades på den tiden Lille Heriadal. Här finns ett tidigare inlägg där jag har skrivit lite om mina anfäder- och mödrar som bodde på gården Högen i Lillhärdal.
Släkten i Glissjöberg
Genom tiderna har Härjedalen haft många namn. Under 1200-talet kallades området Heriardal för att på 1300-talet heta Heireiadal. Under 1500-talet fick Härjedalen heta Herrdal, för att i början av nästa århundrade kallas Herredal. Under 1600-talet skiftar namnen mellan Herredalen, Herrjedalarne och Herrjodalen. Under 1700-talet kallades området kort och gott Dalarne i dokumenten och härjedalingarna kallades därmed Dalamän.
Farfars morbror Manne i Glissjöberg
Sveg är regionens äldsta stad och under medeltiden fanns där en tingsplats där lagmans- och bygdeting hölls. En av Svegs första nybyggare var ”Annflomannen” eller ”Annflogubben” enligt folksägnen. Enligt myten bodde ”Annflogubben” (som egentligen hette Nils), tillsammans med sina söner i Annflo där marken ofta var frostnupen, långt in på sommaren.
”Annflogubben” och hans familj levde främst av fiske och jakt men började med tiden att odla sin mark. Enligt myten hade nybyggaren spillt korn på ett närliggande berg. En dag ropade hans son ”Du ser, dä börje glise (växa) på bärga!”. Familjen tog då genast sitt pick och pack, lämnade Annflo och bosatte sig på det mer fruktbara berget strax intill, som kom att få namnet Glisberge (Glissjöberg).
Jag och två fina släktingar i Glissjöberg
Det sägs att ”Annflogubben” drunknade i Gråforsen en dag. Hans hustru vägrade att sätta sig i den fallfärdiga båten, men den envise maken hoppade i den skrangliga farkosten och for i väg, ropandes ”Jä skä åkä, så dä skä spörjäs mann ätte mann!”.
”Anflogubbens” söner bosatte sig på ett fäboställe som fick namnet Mosätern (Mosätt), i Glissjöberg samt i Överberg. Det sägs att namnet Överberg kom till en dag när en av de ditflyttande sönerna frågade om hans odling syntes. Hans bror svarade då ”Ja, den syns där överst på bärga”.
Målning av Vincent Van Gogh
I Mosätt, på gården ”öst i heen” (öst på heden) bodde min släkt i många generationer. Det var i Mosätt som Härjedalens potatisodling först började på 1700-talet. Det har berättats att en släkting, Nils, hade rest till Gävle för att påbörja en målarutbildning. I Gävle upptäckte han en förunderlig och nyttig rotfrukt som kallades potatis. Han skickade några exemplar hem till familjen i Mosätt och förklarade i ett medföljande brev hur den skulle odlas och användas. Nils målade även en tavla som visade ”huru päla ska se ut då de växt upp med gräset”.
Farfars mamma Anna i Glissjöberg
Remmet i Härjedalen, som ursprungligen var en fäbovall, bebyggdes först av min finske anfader Jon och hans hustru Annika som kommit dit från Österbotten. Jons och Annikas sonson kallades ”Stor-Remsen” och var den som byggde ut gården med de byggnader som finns där än idag. Mer om Rems-släkten kan du läsa i ett av mina tidigare inlägg.
Undertecknad för många herrans år sedan 🙂 Foto: Björn Wijk
Artisten och trubaduren Ewert Ljusberg lämnar efter sig en fantastisk skatt av visor på härjedalska som den vackra versionen av ”Så skimrande var aldrig havet” – ”So blank va alder halvfarloken”.
Ewert Ljusberg 1945-2021 Foto: Calle Eklund
Mina härliga släktingar från Härjedalen har ett bra band som heter Obducenterna -Logpunkarna från Linsellsjön. Här kan du lyssna på deras version av låten ”Härliga Härjedalen”.
Obducenterna – Logpunkarna från Linsellsjön Foto: Catarina Johansson/Sveriges Radio
Källor: Egen forskning, Svenska landsmål och svenskt folkliv 1901
Våren 1878 lämnade min farfars morfar, Torsten Kornberg, Åsnes i Hedmark, Norge och begav sig till Glissjöberg i Sveg, Härjedalen. Han var då i 30-årsåldern och arbetade som sten- och vägarbetare. Torsten, som egentligen hade efternamnet Enersen efter sin far, tog namnet Kornberg efter Kornstadsberget, den ort han bodde på i Norge
Farfars morfar Torsten Enarsen Kornberg f. 1848 i Åsnes, Norge Foto: Privat
I Sveg träffade Torsten Sigrid Jonsdotter som kom från Glissjöberg och paret fick tillsammans barnen Emma Olivia f. 1879, Erik f. 1881, Johan August f. 1884, Anna Matilda f. 1886, Signe f. 1889, Sven Emanuel f. 1893 och Torsten Georg Mattias f. 1897. I församlingsböckerna är Torsten med familj antecknade som ”norska undersåtar”.
Sigrid Jonsdotter f. 1853 i Glissjöberg, Sveg Foto: Privat
År 1888 fick Torsten möjlighet att köpa en bit inrösningsjord i Glissjöberg. Man rustade en befintlig lada och använde den till boningshus, men byggde senare ett nytt hus i närheten. (se bild överst i inlägget)
Torsten Kornberg med barn och barnbarn Foto: Privat
Jag har ”nystat” länge i släktens historia men har tyvärr inte lyckats kartlägga alla personer. Det jag vet om Sigrids och Torstens barn är följande:
Dottern Emma Olivia f. 1879 gifte sig med Per Erik Käck f. 1858 i Ljusdal. Paret fick fem barn tillsammans: Johan Einar f. 1898, Torsten Emanuel f. 1901, Signe Kristina f. 1904, Anna Margareta f. 1907och Olof Arvid f. 1910 (d.1911). Alla barn är födda i Glissjöberg, Sveg. Familjen utvandrade till USA 1911.
Sonen Johan August Kornberg f. 1884 i Glissjöberg, Sveg utvandrade också till USA. Gifte han sig där? Fick han barn?
Sonen Sven Emanuel Kornberg f. 1893 i Glissjöberg, Sveg gifte sig med Emma Kristina Holmin f. 1891 i Vemdalen. Paret fick bland andra dotter Irma.
Dottern Anna Matilda Kornberg f.1886 i Glissjöberg, Sveg (min farfars mamma) fick fem barn: Torsten Sigurd Leander f. 1911 i Glissjöberg, Sveg. Han föddes utom äktenskap men fadern uppgavs vara bokhållaren Johannes Teofil Pettersson f. 1879 på i Stockholm. (Torsten Sigurd Leander bodde senare hos sin far, så de verkar ha haft en bra kontakt), Johan Gustaf f. 1915 i Glissjöberg, Sveg (min farfar). Anna Matilda gifte sig med skogsarbetaren Arvid Harald Svante Sjölin f. 1881 i Alsens församling och paret fick tillsammans barnen Arvid Harald Sjölin f. 1920 och Asta Sjölin i Glissjöberg, Sveg.
Farfars mamma Anna Matilda Foto: Privat
Vet du mer om släkten?
Hör gärna av dig till mig: forskningwijk(at)gmail.com
Många är vi som söker efter anfäder- och mödrar som vi aldrig fick möjlighet att lära känna när de levde. Hur mycket man än söker så är det omöjligt att med hjälp av kyrkböcker och andra register ”återkonstruera” en persons hela liv. När vi forskar hittar vi endast fragment och på sin höjd, små anteckningar, men alla dessa små ”skärvor” från personens levnad är så värdefulla. Om vi därtill lyckas få kontakt med människor som kände personen, som kan berätta mer och som kanske även har foton så är det som att få en ovärderlig skatt. Jag fick en sådan skatt i brevlådan härom dagen.
Min farfar Gustaf föddes 1915 i Glissjöberg, Jämtland och med de knapphändiga uppgifter jag lyckats hitta genom kyrkböckerna föddes han som ”oäkta” med okänd far, växte upp hos sin mor och hennes make samt syskon.
Farfar Gustaf (längst fram), hans mamma Anna t.h samt styvfar och lillebror t.v
Böter för fortkörning på motorcykel hittade jag i hans ungdomsår men inga fler uppgifter om farfar finns. Han återfinns många år senare i kyrkböcker för Göteborg där han är gift i ett äktenskap utan barn och arbetar i hustruns klädbutik.
Enligt flera ”släktrykten” var farfar en glad, snäll, social och humoristisk person vilket gläder mig mycket. Humoristiska, glada släktingar kan man aldrig få för många av :-)Enligt en annan källa var han väldigt ”osentimental” vad gäller familjen och var inte det minsta intresserad av sin släkt. Han kastade bort alla bilder han hade på sina föräldrar och släktingar.
Enligt flera rykten arbetade farfar som tågpolis under andra världskriget när de så kallade ”tysktågen” transporterades till Norge. Det var närmare 2 miljoner tyska militärer som tilläts passera vårt land, som sades vara ”neutralt”…
Härom dagen fick jag bildbevis på att ryktet är sant.
Farfar som tågpolis under andra världskriget när de så kallade ”Tysktågen” gick till Norge. Tågpoliser arbetade inom SJ men var anställda via Kungliga Järnvägsstyrelsens militärbyrå. Foto: Privat
Farfar levde större delen av sitt liv i Göteborg tillsammans med sin älskade maka Märta och sedan hon gått bort, tillsammans med en kär sambo. Han fick ett barn, min pappa, men gjorde inga ansträngningar för att få kontakt med honom. Det träffade aldrig varandra.
När jag efter många års sökande äntligen lyckades hitta farfar hade vi ett långt telefonsamtal. Han var väldigt trevlig och berättade att han tyckte om att lösa korsord och gå långa promenader. När jag sa att jag var så lycklig över att äntligen ha hittat honom så skrattade han och svarade ”Jag förstår inte vad det kan vara för glädje för er att få kontakt med en gammal gubbe som jag?”
Han lovade att komma och hälsa på sommaren därpå, men hörde tyvärr aldrig av sig.
Helena Bure Wijk - Släktforskning 