Tre gamla byar i Ytterlännäs, Ångermanland

Vy över Kramfors, Ångermanland Foto: Helena Bure Wijk

 

I det bergrika landskapet i Ytterlännäs, Kramfors, Ångermanland har man hittat boplatser och fynd från stenåldern, så man vet att det tidigt bodde människor utmed den ångermanländska kusten. Det föll sig naturligt att Ångermanlands första invånarna livnärde sig på jakt och fiske i det karga kustlandskapet. Det var endast en liten del av jorden som är odlingsbar, men odling av korn och vete förekom vid Anundsjön i norra Ångermanland under mellanneolitisk tid, cirka 2 500 år f.Kr. Man tror att det jägarfolk som på denna tid bebodde området valde att dryga ut mathushållningen genom korn- och veteodling, som ”odlande jägare”.

Finska förbindelser

Invånarna i Ytterlännäs hade tidigt kopplingar till Finland. Det kan man se genom fynd som har gjorts i området. Man har bland annat hittat en ”krummejsel” av grönsten på platsen. Sådana mejslar förekom främst i Finland. Även en tväreggad yxa som har östligt ursprung, liksom pilspetsar som förekom i Finland, har hittats i området.

I slutet av 1500-talet led den finska allmogen stor nöd efter krig, farsoter och missväxtår med svår hungersnöd som följd. Många familjer valde att utvandra från Österbotten, Savolax, Tavastland och Karelen för att söka sig en fristad i Sveriges mer obebyggda områden. I Dalarna, Värmland, Hälsingland, Medelpad och Ångermanland erbjöds man några års skattefrihet för att bosätta sig i de djupa skogarna och odla marken.

I Ångermanland bosatte man sig främst på de granskogklädda höjderna vid gränserna till Medelpad och Jämtland. De tidigaste bosättningarna tros ha funnits i Stigsjö socken (Viksjö), vid Graningesjöarna i Långsele, Högsjö och Gudmundrå. Även till Valasjöns västra sida i Ytterlännäs kom flera finska familjer och grundade där byarna Västansjö, Västertorp och Knäsjön. För att erhålla ”torpebrev”, eller nedsättningsbrev, från landshövdingen, var man ofta tvungna att vandra långa vägar, ibland ända till huvudstaden.


Sten Berglund

Folkskolläraren och kommunalpolitikern Sten Berglund ägnades en stor del av sitt liv till att forska, nedteckna gamla traditioner och samla redskap- och bruksföremål som kom att bli ett värdefullt museum i Forsed. Berglund, som var ordförande i Forseds och Ytterlännäs hembygdsföreningar i närmare 50 år, har bland annat skrivit boken ”Det gamla Ytterlännäs” (Ytterlännäs hembygdsförening 1974). Under 1970-talet gick de båda hembygdsföreningarna samman och heter numera Ytterlännäs hembygdsförening. I dag är det Sten Berglunds barnbarn, Anna-Britta de Wall, som förvaltar farfaderns arv genom sitt uppdrag som kassör i föreningen.

Tre gamla byar i Ytterlännäs

Västansjö vid Valasjöns västra sida tros vara Ytterlännäs allra äldsta finnby. År 1620 beboddes Västansjö av min gamla anfader Mats Persson ”finne” och ”Svarte Lasse” (som förmodligen hette Lars Markusson). Något år senare flyttade Mats och hans familj till Västertorp och Mårten ”finne” flyttade in på Västansjö.

Redan tidigt 1600-tal kan man följa de finska familjerna i domböckerna då de ofta råkade i luven på varandra. År 1639 klagade ”Swart-Lasse” vid Landstinget och menade att Knut ”finne”, (sonson till en annan anfader – Per Pålsson ”finne” i Östergraninge) ”har huggit svedjeland på hans skog”.

Inte heller anfadern Per Pålsson ”finne” kom särskilt bra överens med sina släktingar. Han bodde vid sjöns östra del, i Östergraninge och låg i fejd med en annan av mina anfäder, den finske bonden Jon Olovsson i Västergraninge. Per var tvungen att begära beskydd för att få stanna kvar. Han erhöll skyddsbrev av hertig Karl i februari 1600.

I Västertorp, som i dagligt tal har kallats ”Torpet” bosatte sig anfadern Pål ”finne” som sägs ha varit både stridslysten och trollkunnig. Han låg bland annat i strid med Västansjöfinnen, ”vilka stämde björn på varandra”.

Det berättas att Pål retade sig på en samisk familj som bodde i närheten av Västertorp. Han ansåg att ”Lapp-Sackes” renar förstörde hans starrhässjor och dödade några av Sackes renar som hämnd. När Sacke upptäckte de döda renarna i skogen och konfronterade Pål, uppstod en tvist männen emellan och Pål dödade Sacke. Anhöriga sökte länge efter den dödes kropp men kunde inte finna den och Pål gick således fri från efterräkningar. Sackes skelett återfanns först flera år senare, i en dalgång mellan två berg och platsen där kroppen hittades fick namnet ”Lauranko möke” – benrangelsbcken.

Den lilla byn Forsed i Ytterlännäs beboddes av finska nybyggare redan i slutet av 1500-talet då Christiern Göransson ”finne” bosatte sig där. I Forsed, eller Forsse, som platsen länge kallades, kunde snön ligga kvar långt in på sommaren vilket gjorde att Forsed år 1619 benämndes som ”en froste by som ligger upp i fjället”.  Det var en avsides belägen plats och dess invånare kallades kort och gott ”fjällare”.

Anfadern Mats Persson flyttade in där i början av 1600-talet och redan 1621 dömdes han till böter för slagsmål.

Trollkunniga anfäder

Finnarna i Forsed var tidigt beryktade för trolldom. Vismannen Christiern i Västertorp var expert inom sitt område och ansågs kunna bota sjuka, hitta stulna saker och peka ut tjuvar. År 1655 ställdes han inför tinget, anklagad för trolldom. Några år tidigare, 1648, var han i fokus för ett misshandelsmål – mot sin egen mamma. Mikael Henriksson i Tunsjön vittnade då mot släktingen i Forsed: ”Christier finne i Forsse hafver nästförledne annandag jul slagit sin moder med näven och dragit henne i håret och hans hustru slagit sin svärmoder i huvudet med ett vedträd så att blodet lopp ut därefter”.

De människor som hade rykte om sig att kunna bota sjuka åtnjöt ett stort förtroende från allmogen. De var behövda, men även fruktade då man trodde att de även hade förmågan att skada.

Magiska besvärjelser och svartkonst

De botande läsningarna och besvärjelserna användes ofta tillsammans med något botemedel. Talen 9 och 3 ansågs vara magiska. Vismannen Christiern i Forsed hade bland annat botat en trumslagare som ”var illa fogad i sin mun”. Trumslagaren hade sökt vismannen för hjälp och uppmanades då att ”låta hämta watten uthur 3 källor och det sammanblanda, sedan ock qvistar af 9 stycken alderträ taga och tillsammans koka, sedan sig med den lagen tvetta och basa för elden”. I Forsedsmuséet finns en kopia av en ”svartkonstbok” med diverse besvärjelser. På bokens framsida finns texten ”Wisbok” och på baksidan står präntat: ”Wärkbok Folk och Kreatur med mer”.
Boken innehåller sammanlagt 17 olika besvärjelser, samt en varning: ”Den som denna bok öfverkom och den läser, mig ovetande. Han blir illa fast. Roswallkonsten”.

Vy från Väjaberget över Bollstafjärden. Foto: Lavallen

 

 

 

Källor: ”Det gamla Ytterlännäs” av Sten Berglund (Ytterlännäs hembygdsförening 1974, Evert Baudou, Richard Gothe, Kramfors kommun samt egen forskning

Tietäjä

Tietäjä Väinämöinen, målning av Robert Wilhelm Ekman 1866

Eftertraktade och behövda

Vismännen Pål Andersson och Christian Göransson var populära och eftertraktade för sina övernaturliga förmågor i norra Sverige under 1600-talet. Även om kyrkan avskydde vismännen och kallade dem ”djävulens instrument” så såg de själva på sin verksamhet och sitt ”kall” med helt andra ögon.

De finska vismännen (tietäjä) ärvde förmågan inom sin släkt då de gamla magiska riterna och runorna/sångerna förmedlades från far till son (och av mor till dotter). Vissa familjer ansågs därför vara ”vismans släkter”. De troddes ha förmågan att kunna bota sjukdomar och att avvärja ont, som medhjälpare till den Högste. I deras föreställningsvärld kunde det onda vara pålagt av illasinnade människor eller av Gud. Det senare, jumalantauti, avstod man helt från att försöka avvärja/bota.  ”Duger inte mina händer, duger säkert Herrens händer! Passar inte mina fingrar, passar säkert Herrens fingrar! Flinkare är Herrens fingrar, mjukare är Herrens händer ”. (Kalevala, fyrtiofemte sången)

Foto: Helena Bure Wijk

Behövda och fruktade

Övernaturliga förmågor var, förståeligt nog, väldigt eftertraktade i en tid då få människor hade möjlighet att uppsöka en läkare för sina krämpor och problem. De trollkunniga vismännen- och kvinnorna var behövda men de var även fruktade. Till vismannen Pål Andersson f.1600 i Stormörtsjön, Medelpad, reste människor långa vägar för att få hjälp. Om man hade tur kunde man stöta på honom då han var ute på någon av sina många resor och då få konsultation direkt, mot en summa pengar. Anteckningar om vismannen Pål Anderssons förmågor har bland annat hittats i Långskogs finnby och Hampura finnby i Orsa. Han hjälpte en bonddotter från Järvsö i Hälsingland med en speciell ”kärleksmedicin” som hade förmågan att väcka kärlek. Pål var omtalad för att kunna bota sjukdomar och tillintetgöra spåsändningar och trollskott som andra trollkunniga hade sänt mot sina offer. Han ansågs ha förmågan att återfinna stulet gods och kunde även peka ut tjuven.

Prästerna i Järvsö var väldigt skrämda av Pål Anderssons övernaturliga förmågor och kallade honom ett ”diabolicum instrumentum” (djävulens instrument). Han anklagades för att ”skapa stor osed och galenskap i landet”. Det man kanske skrämdes mest av var att vismännen hade allmogens fulla förtroende. Prästerna ville gärna straffa de människor som sökte hjälp hos de finska vismännen, men det var svårt att genomföra. En av de anklagade som fått hjälp menade att det var ”troligare att vismannen fått sina krafter från Gud, än från djävulen, eftersom djävulen uppenbarar och röjer inte gärna tjuveri”.

Foto: Helena Bure Wijk

Anfadern Christian Göransson ”finne” i Forsed, Ytterlännäs, Ångermanland var en visman som ansågs kunna bota sjuka, peka ut tjuvar och ”trolla” tillbaka stöldgods. Liksom Pål Andersson från Stormörtsjön reste Christian runt i norra Sverige och hjälpte människor för några mark per uppdrag. En bonde hade anlitat Christian för att få hjälp att återförskaffa tobak som stulits från honom. Bonden hade av vismannen blivit lovad att stöldgodset skulle vara tillbaka inom 14 dagar och han hade betalat tre mark för uppdraget. Men efter en vecka hade endast en del av tobaken återförts till ägaren. Detta trots att Christian vänt sig till vismannen Pål för att få hjälp.

I domboken framgår det att flera andra bönder hade sökt Christian Göransson för ”trulldomshielp”. En trumslagare hade blivit botad då han ”var illa fogad i sin mun”. Christian hade sagt till mannen att ”låta hämta watten uthur 3 källor och det sammanblanda, sedan ock qvistar af 9 stycken alderträ taga och tillsammans koka, sedan sig med den lagen tvetta och basa för elden”.

Vismanssläkt

Vismannen Christian Göransson var son till Göran/Gierland ”finne” (anteckning om släktnamn saknas) som var nybyggare i Graninge i Ångermanland tidigt 1600-tal.

Vismannen Pål Andersson f.1600 i Stormörtsjön var gift med Margareta Persdotter Porkka f.1611 i Hassela, Hälsingland, dotter till Peder Pedersson Porkka f.1575 i Sikajokka, Österbotten och Helena Andersdotter Tarvainen f.1585. Helena Tarvainen var dotter till Antti Tarvainen Antinpoika f.1540 i Saunalampi, Savolax.

Pål Andersson f.1600 i Stormörtsjön var son till Anders Pålsson Laininen f.1575 i Rautalampi och Malin Persdotter Tarvainen f.1575 i Kölsjön, Hassela. Malins farfar var Antti Tarvainen Antinpoika f.1540 i Saunalampi, Savolax. Vismannen Pål Anderssons farfar var nybyggaren Pål Andersson Laininen (eller Luuainen) f.1550 i Rautalampi och Margareta Pålsdotter f.1545.

Foto: Helena Bure Wijk

Källor: Richard Gothe, Wallenberg&Bondesson, Maud Wedin, egen forskning