Redan i slutet av 1500-talet invandrade valloner till Sverige från sydöstra Belgien och norra Frankrike, på initiativ av arrendatorn Welam de Besche och hertig Karl. De svenska bruken var i behov av skicklig arbetskraft och kunde erbjuda bra löner. Det var vallonernas kunnighet och speciella teknik att framställa smidesjärn som gjorde dem så efterfrågade. Den tidiga invandringen skedde främst till bruken i Östergötland och Värmland men under 1600-talets första del inflyttade många vallonfamiljer till de Uppländska bruken, som arrenderades av köpmannen Louis de Geer.

Man beräknar att ett par tusen valloner invandrade till Sverige mellan åren 1626 – 1655. Av dessa personer bosatte sig en tredjedel vid de Uppländska bruken. För många var det hoppet om en bättre ekonomi som lockade dem hit, men många flyttade också av religiösa skäl. De var kalvinister som lämnade sitt land efter en tid av förföljelse, för att bosätta sig i bland annat Belgien, Irland, Tyskland och Sverige. Till den reformerta tron bekände sig exempelvis smältarmästaren Godefroid Pousette som var min anfader.

Inte heller i Sverige fanns religionsfrihet på den tiden, men man tilläts att utöva sin religion privat om man lovade att inte sprida läran utanför hemmets väggar.
Den dubbla predestinationsläran är kanske det mest utmärkande för kalvinismen, tron att Gud redan på förhand har utvalt somliga människor för evigt liv, medan andra är dömda till förtappelse. De reformerta vallonerna hade även en annan uppfattning om nattvarden.
”Vid riksdagen 1647 behandlades villkoren för Stockholms reformerta trosbekännare. Alla som bodde i Sverige skulle gå till Svenska kyrkan och döpa sina barn där. Främmande trosbekännare skulle inte ha rätt till högre ämbeten. De fick inte vara dopvittnen och skulle inte begravas med några högtidligare ceremonier. Varken reformerta eller katolska konventiklar skulle tillåtas”. (Källa: T Hållander/Vägen in i sockenkyrkan)

För många av de valloner som bosatte sig i Sverige, gick assimileringen snabbt och man smälte in i det nya samhället. Namnen försvenskades, man gifte sig med svenskar och anammade den lutherska tron. Somliga släkter tycks ha varit mer motsträviga och vägrade smälta in. Vallonsläkten Poulain kom till Sverige i början av 1600-talet och höll länge fast vid sin reformerta tro, varför man assimilerades ganska sent till lutherdomen.
Flera släktingar antecknas ha deltagit i reformerta sammankomster vid bruken sent 1600-tal.

Flera invandrade vallonsläkter behöll sin religion, språk och kultur och gifte sig nästan uteslutande med landsmän, långt in i tiden. Vid Lövsta och Österbybruk i Uppland hade man egen undervisning på franska och man tror att detta, tillsammans med att man uteslutande gifte sig med landsmän, försenade assimileringen. I kyrkböckerna kan man se att många inte kunde redogöra för sina kristendomskunskaper på svenska under 1700-talet.

Av de fransktalande valloner som bosatte sig och sedan valde att stanna i Sverige finns idag fler än 100.000 ättlingar. Det är naturligtvis inte mycket av anfädernas- och mödrarnas ursprungliga ”vallon DNA” som finns kvar hos ättlingarna efter flera hundra år, men genom DNA-test har jag fått ett tjugotal släktmatcher med personer som också härstammar från samma anfäder, Dubois och Pousette.

Många är de skrönor som florerar kring vallonättlingarnas speciella fysiska ”kännetecken”, exempelvis bruna ögon, solbränd hud, långa stortår, knölar i nacken, små öronsnibbar, överrörliga tummar och så kallade ”vallonveck” eller ”streck” på armar och ben. Man bör ta allt sådant med en jättestor nypa salt, men visst kan jag hålla med om att ”vallonstrecken”, är något även jag har ärvt. Min mamma och hennes syskon har tydliga ”streck” på båda armarna, medan jag bara har ett tydligt streck/veck på höger arm.

Mina rötter till vallonerna hittar du här