När Sverige drabbades av spanska sjukan sommaren 1918, insjuknade cirka 10 000 personer på kort tid men det var endast ett fåtal som avled, i den första vågen. Sjukdomen var ganska lindrig för de flesta och man trodde därför att den inte var så farlig. Men viruset återkom strax därpå i en muterad variant som var mer aggressiv. Det tillstötte nu oftare komplikationer som lunginflammation och vid årsskiftet 1918 – 1919 hade 27 000 svenskar avlidit till följd av sjukdomen. När pandemin till slut avklingade efter två år hade cirka 37 000 människor avlidit i vårt land och många av de som överlevde fick långvariga, eller bestående skador till följd av sjukdomen.

Sommaren 1918

Den 3 juli 1918 berättade svenska tidningar att den nya influensapandemin, spanska sjukan, närmade sig Sveriges gränser. Medicinalstyrelsen gav lugnande besked till Sveriges befolkning då sjukdomen ej ansågs vara av någon farligare karaktär. Man ansåg att de dödsfall som hade inrapporterats från Tyskland berodde på att de drabbade hade haft bristande motståndskraft. ”Några åtgärder för att förhindra sjukdomens spridande anser sig Medicinalstyrelsen ej kunna företaga, då den ej är af så farlig karaktär, att sådana kunna motiveras”.

I artikeln beskrivs sjukdomsförloppet som ett hastigt insjuknande med plötslig feber, värk i korsrygg då det rister i leder och muskler. ”Man känner strävhet i svalg och strupe och stark hostretning. Ofta uppträder snuva och ibland höra kräkningar och diarré till de tidigare symtomen. Sjukdomen går ganska snabbt över. Man får vara lite grand försiktig, inte minst under rekonvalescensen så att inga komplikationer tillstöta. Särskilt bör man akta sig att för snart ta i med intellektuellt arbete”.   

Hoppades att många skulle smittas, snabbt

Hösten 1918 diskuterade myndigheter i Sverige hur man skulle göra med de militära övningar som man planerat. Första utbrottet av spanska sjukan hade redan drabbat Sverige vid den tiden och man kände till att trängsel innebar större risk för att smittan skulle spridas. Man valde trots detta att inte ställa in.

Till Sveriges regementen kom stora grupper yngre män, ofta från landsbygden och man vistades tillsammans under samma tak under en längre tid. Smittan spreds sedan vidare när man reste hem till familjerna ute i landet.

I september 1918 inkallades tre årskullar till repövningar på Västmanlands infanteriregemente i Västerås. Sammanlagt 2357 personer vistades på området tillsammans och en person, en soldat från Krokom i Värmland, insjuknade strax därpå i spanska sjukan. Efter några dagar var regementets sjukhus överfullt och 80 personer avled inom kort. Svenska tidningar skrev om Västerås, ”staden som har förvandlats till bårhus”.

På regementet i Östersund avled nästan var tionde av de som insjuknade i spanska sjukan.

Av de cirka 117 500 värnpliktiga män som var inkallade vid svenska regementen 1918 – 1919 insjuknade 44 689 personer och 820 avled.

Gotland införde åtgärder

På Visborgsslätt, Gotland utbröt spanska sjukan den 23 september 1918. 1263 personer fanns samlade på regementet, men man vidtog tidigt åtgärder för att bekämpa pandemin. Bland annat bestämdes att det skulle vara minst en meter mellan sängarna. Hela logementet och samtliga stoppade madrasser skulle rengöras genom uppvärmning och torkning minst tre dagar innan manskapet kom. Kläder och sängpersedlar skulle desinfekteras och vädras i solsken några dagar.

Längre fram i pandemin utökades restriktionerna. Man införde permissionsförbud och skärpte renhållningen. Om någon insjuknade kunde man besluta att utrymma lokalerna och därefter städa dem grundligt. Om någon insjuknade på logementet så blev personen inte friskskriven förrän han varit feberfri i minst två dygn. Han fick inte heller delta i praktiska övningar under en vecka därefter. Gotland införde även permissionsförbud och inskränkningar vad gäller besök av familj, släkt och vänner för den värnpliktige. Den personliga hygienen var ytterst viktig och handlade bland annat om noggrann handtvätt och att hålla munnen fri från orenheter genom tandborstning och gurgling.

På Gotland förde man även hälsoregister över de värnpliktiga som insjuknade i spanskan. De sjuka skulle inte stanna kvar på logementet, de skulle helst vårdas på militär- eller epidemisjukhus. Skyddsmasker som bestod av gasväv, som placerades framför näsa och mun, eller ”bomullstappar” av lämplig storlek, som placerades i varje näsborre, användes av regementets sjukvårdspersonal och av de personer som kom i nära kontakt med sjuka. Trots att fler än 700 personer insjuknade där under pandemin var det endast fyra personer i manskapet som avled.

Influensapandemi med svåra följder

I dag vet man att influensaviruset H1N1 som orsakade spanska sjukan till stor del liknar fågelinfluensaviruset, men vid tiden för pandemins utbrott hade läkarvetenskapen just upptäckt bakterien och man antog därför att denna sjukdom orsakades av en bakterie.

Spanska sjukan-viruset drabbade främst unga friska och annars starka individer mellan 18 och 35 år. Det luriga med viruset var att många som drabbades insjuknade i sekundära bakteriella infektioner och fick allvarliga lungförändringar. Många drabbades av meningit, bronkit och svår diarré som en direkt följd av viruset och gravida kvinnor som insjuknade riskerade att få missfall.  

Insjuknandet skedde ofta snabbt och de drabbade kunde få mörka fläckar på huden som spred sig till ansiktet och som gjorde att ansiktsfärgen mörknade till en brun-violett hudton. Många avled hastigt inom endast några dagar av lungödem. För andra var sjukdomsförloppet mer smygande. Det som börjat som en influensa förvandlades efter någon vecka till svår lunginflammation. De svårt sjuka hostade blod och fick svåra andningsproblem som har beskrivits som att de drunknade i vätska. Vid obduktioner av avlidna såg man att många offer för spanska sjukan uppvisade svampaktiga, bakterieangripna lungor.

Mot spanska sjukan fanns inga botemedel. Antibiotika, som hade kunnat ha effekt på de sekundära bakteriella tillstånden, fanns inte på den tiden. I stället ordinerades våta omslag och konjak.

Efter pandemin  

Det är känt att infektioner kan påverka nervsystemet och ge upphov till långsiktiga konsekvenser. Redan på 1700-talet kunde man se att epidemier orsakade ökad förekomst av psykisk sjukdom som schizofreni.

Många av de som insjuknade i spanska sjukan drabbades av svåra komplikationer. De psykiatriska följderna – trötthet, ångest och melankoli – var påtagliga. Antalet inlagda patienter på norska mentalsjukhus ökade sexfaldigt från år 1819. Även självmorden ökade med cirka 60 procent i både USA och Sverige mellan åren 1919 och 1921.

Sjukdomen Encefalits lethargica, europeisk sömnsjuka, ökade kraftigt och kom att bli en global epidemi efter spanska sjukan. Man beräknar att cirka en miljon människor drabbades av sjukdomen mellan åren 1919 och 1928. Av dessa avled en halv miljon människor. Tillståndet orsakade bland annat psykisk trötthet, huvudvärk, fördröjd motorik och ibland även koma. Många som överlevde sjukdomen kom att tillbringa återstoden av sina liv på institution.

Även Parkinsons sjukdom samt ökad risk att avlida i denna sjukdom drabbade överlevarna från spanska sjukan i högre grad. Viruset H1N1 som gav upphov till spanska sjukan har visat sig kunna utlösa en inflammation i hjärnan som leder till förlust av de dopaminproducerande cellerna.  

Spanska sjukan som härjade åren 1918 – 1920 räknas som den värsta farsoten sedan digerdöden. Mellan 30 och 100 miljoner människor miste livet under sjukdomens tre vågor som spred sig över världen under några få år.

 

Källor: Egen forskning, Sanna Meriläinen, Roots & Branches -Bloggen