Stockholm 1790 (Johan Fredrik Martin 1755-1816)

Johan Wilhelm Schmidt (Smitt) föddes 1821 i Hedvig Eleonoras församling, Stockholm. Han var ättling till guldsmedsmästaren Olof Schmidt f. 1627 i Ronneby, Blekinge. Johan Wilhelm var en driftig man som under sin livstid kom att bli omtalad som Sveriges rikaste man. Han kallades även ”Kungsholmskungen”.

”Han är till längden något över medelmåttan, smärt och senfullt byggd. Hans ansikte, bränt av en varmare sol än vår, är skarpt markerat, prytt av ett kastanjebrunt helskägg, och hans ögon äro vassa och genomträngande. Hans tal är kort, distinkt och vittnar om en mogen tankegång”. (Projekt Runeberg)

I sin ungdom studerade Johan Wilhelm vid Nya elementarskolan i Stockholm men gav sig sedermera ut på långa resor till Sydamerika. I Argentina lade han grunden för sin stora förmögenhet och han återvände till Sverige som välbärgad generalkonsul. Johan Wilhelm Smitt var bland annat med och grundade Nitroglycerinbolaget tillsammans med Alfred Nobel, Stockholms enskilda bank, Graningeverken och Stockholms bryggeriindustri. Han ägnade sig även flitigt åt diverse tomtaffärer på Kungsholmen där han sedermera gick under namnet ”Kungsholmskungen”. Tillsammans med sin familj bodde han ”i sitt enkla palats vid Scheelegatans slut intill Fleminggatan”, skriver författaren Per Anders Fogelström i sin bok ”Mödrar och söner (1991)”.  ”Smittens palats”, som huset kallades i folkmun, låg vid Scheelegatan 13 B och var en ombyggd malmgård.

Johan Wilhelm Smitt kom från enkla förhållanden och skapade sin förmögenhet på egen hand. Under sin livstid donerade han ca 400 000 kronor till Stockholms högskola och var även en generös donator till andra skolor och projekt. När Brusells bryggeri stod inför konkurs, investerade Johan Wilhelm pengar i verksamheten genom att köpa så många aktier han kunde i företaget, till ett så lågt värde som möjligt. När han sedan hade fått aktiemajoritet i bolaget tog han över ansvaret för verksamheten, som bytte namn till St Eriks bryggeri och senare Stockholms bryggerier. Verksamheten blomstrade och kom att bli landets näst största bryggeri.
”Smitt var känd som välgörare och donator, han hade också gett pengar åt en fond till de anställdas fromma. Men han var affärsman och inte någon socialreformator och än mindre en företrädare för kvinnans jämställdhet. Om en man och en kvinna utförde samma arbete vid bryggeriet hade mannen dubbelt så hög lön som kvinnan”. (Fogelström 1991).

Under en period låg ”Kungsholmskungen” Johan Wilhelm Schmidt och ”Brännvinskungen” L.O Smith, också han verksam i Stockholm, i luven på varandra. De hade samma efternamn men var inte släkt med varandra. Brännvinskungen L. O Smith anklagade Johan Wilhelm i Stockholms rådhusrätt och Johan Wilhelm gav svar på tal genom att anklaga konkurrenten för förtal:

”Jag vågar blotta lögnaren, belackaren och utspridaren av det hemliga och öppna giftdrypande förtalet, hvilken är uslare än procentaren, ty han ockrar på folks heder och ära samt på sin nästas goda namn och rykte. Om det finnes någon rättvisa, så måste herr L. O. Smith, som jag åtalat för ärekränkning, dömas till det strängaste strafflagstadgar, ty det allmänna rättsmedvetandet skulle på det djupaste kränkas, om en person, »vars» — för att begagna herr L. O. Smiths egna ord — »bord är fint, vars rock är fin, vars samvete är fint», och som skryter med att äga millioner, skulle fällas till några hundra kronors böter. Utslaget i detta mål må falla huru som helst, så står däröver det allmänna medvetandet och känslan av vad som är anständigt, rätt och hederligt, och inför denna domstol är herr L. O. Smith redan dömd”.

Brännvinskungen L.O Smith dömdes till fem månaders fängelse men straffet efterskänktes genom kungens nåd efter att Johan Wilhelm donerat 100 000 kronor till Stockholms högskola.

Kungsholmskungen Johan Wilhelm Smitt 
Foto Wikipedia

Johan Wilhelm Smith avled den 8 oktober 1904 på sitt älskade Kungsholmen i Stockholm. I sitt testamente donerar han hela förmögenheten till släktingar, anställda och före detta anställda. Han skänker bland annat pengar till Stockholms högskola, hälsobrunnen i Ronneby (den stad hans far föddes i), Stockholms barnkrubba, Stockholms sjukhem, stiftelsen i Stockholm för gamla tjänarinnor samt många andra projekt. Testamentet avslutas med följande ord: ”Slutligen förordnar jag, att min begrafning må ske med all enkelhet, utan kransar och blommor, icke något liktal hållas samt liket förbrännas vid Stockholms krematorium och askan nedsättas i mitt grafställe å Stockholms kyrkogård”. (Källa: Projekt Runeberg)