Bortglömd plågoande

”Spanska sjukan är i Sverige en närmast bortglömd plågoande. Vilket är märkligt eftersom dess offer inte behövdes sättas i förhållanden till de stora döds- och sårade talen från första världskriget. Spanska sjukan krävde trots allt mellan 35 – 40. 000 dödsoffer i Sverige som under perioden hade en befolkning vilken började närma sig sex miljoner” skriver författaren Berndt Tallerud i sin bok ”Skräckens tid: farsoternas kulturhistoria” (Prisma, 1999). Pandemin som kom att kallas ”spanskan” skördade mellan 50 – 100 miljoner dödsoffer över hela världen mellan åren 1918 – 1920.

Spanska sjukan slog ned som en blixt från klar himmel i Sverige sommaren år 1918 men inledningsvis var dödstalen låga så man trodde inte att sjukdomen kunde vara så farlig som den kom att bli. Det var först i september samma år som människor började avlida i spanska sjukans följdsjukdomar där dubbelsidig lunginflammation var den vanligaste dödsorsaken. Det som till en början verkade vara en ganska harmlös influensa förvandlades snabbt till en pandemi som skördade mellan femtio och hundra miljoner människoliv i världen.

Första världskriget fick bära skulden till de stora dödstalen under pandemin menar Margareta Åman i sin avhandling ”Spanska sjukan: den svenska epidemin 1918 – 1920 och dess internationella bakgrund” (Uppsala universitet 1990). Pandemin sågs som en oundviklig produkt av kriget och administrationen i Sverige fick därmed en enkel och mycket tillgänglig syndabock menar hon. ”Detta kan förklara den långlivade myten om att det var det utsatta försörjningsläget som bar huvudansvaret för de många dödsoffren. Redan utmattade och undernärda personer hade inte immunförsvaret nog för att stå emot den oerhörda påfrestning som spanska sjukan innebar. Det verkar inte som att samhället i stort ifrågasatte denna förklaring och var beredda att lägga allt detta bakom sig så fort man genomgått ”stålbadet”.

Smittan spreds över landet

Sommaren 1918 kom smittan till Sverige och man tror att den kom med båtresenärer som anlänt till Göteborgs hamn, från England. Inom några få veckor hade människor över hela landet insjuknat i den farliga influensasjukdomen.

I Sverige drabbades länen i söder mildare av spanska sjukan än de i norr. Till Sveriges regementen kom stora grupper med yngre och starka individer, ofta från landsbygden och man vistades under samma tak under längre tid. Smittan spreds sedan vidare när man reste hem till familjerna ute i landet. Till skillnad från många andra sjukdomar var det främst de unga och starka som insjuknade i spanska sjukan. Viruset hade en förmåga att aktivera immunförsvaret och orsaka svåra skador på lungvävnaden, vilket hos många drabbade ledde till bakteriell lunginflammation.

Västerås förvandlades till bårhus

I september 1918 inkallades tre årskullar till repövningar på Västmanlands infanteriregemente i Västerås. Sammanlagt 2357 personer vistades på området tillsammans och en person, en soldat från Krokom i Värmland, insjuknade i spanska sjukan. Efter några dagar var regementets sjukhus överfullt och 80 personer avled inom kort. Svenska tidningar skrev om Västerås, ”staden som har förvandlats till bårhus”.

Jämtlands län drabbades hårdast

I Östersund, Jämtland, som var ett stationssamhälle med två regementen, sköt dödstalen i höjden under spanska sjukan. Jämtland blev det hårdast drabbade länet i Sverige med 800 avlidna per 100 000 invånare år 1918. Av Östersunds 13 000 invånare insjuknade 6300 personer och 118 personer avled av sjukdomen.

Arjeplog och Arvidsjaur miste flest

De orter som drabbades värst under spanska sjukan var Arjeplog och Arvidsjaur i Norrbotten. Av Arjeplogs cirka 3000 invånare avled 90 personer i spanska sjukan våren 1920. En julmarknad vintern 1919 sägs ha varit startskottet för virusspridningen.  Man tror att smittan kom in och spreds vidare via resenärer från Jörn som kommit till Arjeplog med tåg.

I Arvidsjaur insjuknade 75% av ortens invånare och 159 personer avled. Provinsialläkaren i Arjeplog, Sixten Hemmingson menade att ”stark kyla i förening med vårdslöst leverne och trångboddhet får anses som bidragande moment”. Nöden var så stor i området då många barn blev föräldralösa och det saknades läkarvård.

Kunde inte stänga samhället

I Sverige omfattades inte influensa av dåtida epidemilagstiftning så det var svårt att införa skolstängningar och förbud för stora folksamlingar etc. Vid pandemins utbrott fanns 6000 vårdplatser för epidemisjukvård i landet och det fanns stort behov av att snabbt bygga sjukhus för ändamålet. Det gick trögt, framför allt på landsbygden men allt eftersom pandemin framskred kom provisoriska sjukhus att uppföras. I många länder infördes social distansering och restriktioner tidigt i pandemin, men i vårt land skedde inga större förändringar. I Sverige och även i New York, USA, valde man att hålla skolorna öppna.

Hoppades att många skulle smittas, snabbt

Inom den svenska läkarkåren 1918 fanns två läger som ställdes emot varandra, där den ena sidan förordade handling för att motverka spridning av sjukdomen medan den andra menade att förhindrande av smittspridning redan tidigt var dömt att misslyckas, på grund av sjukdomens enorma smittsamhet och spridningshastighet. Istället hoppades man på att så många som möjligt skulle bli smittade snabbt i denna epidemi, då man trodde att sjukdomsförloppet för dem som smittades tidigt skulle bli lindrigare. Trots olika uppfattningar var båda sidor eniga om att smittade personer måste isoleras på grund av smittorisk. I Sverige avled ca 40 000 människor i spanska sjukan och många av de som överlevde fick livslånga skador.

Panik skulle undvikas

De konservativa ansåg att öppenhet gentemot allmänheten kunde få oönskade effekter som kunde resultera i en slags ”kollektiv rädsla” under pandemin. Professor Oskar Medin som då var barnläkare och ordförande i hälsovårdsnämnden i Stockholm uppmanade allmänheten att inte låta ”paniken lamslå umgänge och verksamhet”. Medin menade att alla åtgärder som att stänga skolor, biografer och teatrar saknade evidens. Det är inte farligare där än vid annat umgänge med människor, menade han. Hans uppmaning till svenska folket var istället ”Trotsa aldrig fara, men visa ej feg fruktan”.

Läkarkåren var på den tiden överens om att allmänheten måste lugnas, då rädsla ansågs öka mottagligheten för sjukdomen och även medmänniskors vilja att hjälpa smittade.

Läkare mot strömmen

Men överläkare Arnold Josefson i Stockholm gick emot dem och hävdade att det i själva verket var medicinalstyrelsens handlingsförlamning och ett tvivel för myndigheterna som låg bakom folkets ”panik” under pandemin. Han införde ”gasmask” för vårdpersonalen på provisoriska sjukhuset i Stockholm 1918 för att skydda personal och patienter mot ”spanska sjukans millionarméer”. Alla sjuksköterskor, som inte redan hade haft spanska sjukan, utrustades med näs-munbindor av gastyg som fick användas under två timmars tid, innan de avlägsnades, desinfekterades och ersattes av nya. ”Dylika bindor ha med utmärkt resultat nu införts, så gott som vid alla sjukhus i hufvudstaden, där influensapatienter vårdas”, skrev Veckojournalen 1918.

Komplikationer

Många av de som överlevde spanska sjukan drabbades av komplikationer och ibland livslångt lidande i form av demensliknande sjukdom och psykiskt lidande där Parkinson-liknande symtom, kronisk trötthet, ångest, dövhet och symtom som liknade schizofreni var framträdande. I Norge ökade antalet intagningar sexfaldigt på mentalsjukhusen från år 1919.