Släkten Rödlund

Den 12 mars, 20228 maj, 2022 Av Helena Bure Wijki Höga kusten, Okategoriserade, släktforskningLämna en kommentar

Vy över Kramfors, Ångermanland Foto: Helena Bure Wijk

Det ångermanländska kustområde som nu kallas Höga kusten är ett klipprikt, vilt och vackert landskap där kustlinjen efter istiden fick en landhöjning på närmare 300 meter. Området tros ha varit bebott i minst 7000 år. Var mina förfäder befann sig för 7000 år sedan, det vet jag tyvärr inte, men jag har i alla fall lyckats följa några av dem, några hundra år tillbaka i Ångermanland.

Rödlund i Rossvik

År 1820 föddes farmors morfars far Johan i Rossvik, Nora, Höga kusten. Johan och hans bror Per f. 1834 var torparsöner. I vuxen ålder fick Per namnet Rönnlund då han blev kronobåtsman och min ana Johan valde att byta till efternamnet Rödlund. Varifrån idén till namnet kommer är fortfarande en gåta. Genom åren har jag funderat över om det kan finnas en koppling mellan torpet Rossvik och namnet Rödlund (röd=rosso på latin) men jag har inte funnit några belägg för detta.

High_Coast_from_Skuleberget_-_Panorama — Höga kusten Foto: P. Lindgren

Johan Rödlund blev torpare, liksom sin far och på söndagarna befann han sig i kyrkan där han var anställd som orgeltrampare. Han trampade bälgarna som försåg kyrkorgeln med luft. Tillsammans med sin hustru, Brita Elisabeth Åkerlund f. 1830 i Nora fick han flera barn, bland annat min farmors morfar Petrus Rödlund.

Syskonen blev utackorderade

Petrus Rödlund gifte sig med Olivia Olsdotter och paret hade ett litet hus och några djur i Ed, Ytterlännäs, Ångermanland. Tillsammans fick paret barnen Elise Eugenia, Dora Emerentia (min farmors mor), Johan Helmer, Agnes Frideborg, Kristina Olivia och Svea Ottilia. Min farmors mamma har beskrivit barndomen i sina texter: ”Mitt barndomshem var en röd liten stuga som låg vid skogsbrynet en kilometer från närmsta gård. Byn heter Ed, Ytterlännes, Ångermanland. Föräldrarna hade ett litet jordbruk med en häst, ett par kor och några smådjur, där vi barn fick den bästa omvårdnad men mina lyckliga barnaår tog snart slut. Mor blev sjuk i en på den tiden obotlig lungtuberkulos. Hon dog när jag var nio år. Min äldsta syster var elva år, sedan fanns där fem yngre syskon. Min yngsta syster var ej fyllda två år. Pappa hade blivit satt i konkurs så djuren fick vi ej behålla. Far och vi barn försökte hålla ihop hemmet efter mors död. Vi skaffade två kor men då det blev för mycket med korna och de små syskonen att sköta, upplöstes hemmet. Vi barn blev bortackorderade till olika hem”.

När barnen utackorderades var äldsta systern Elise elva år. Foto: privat

Föräldrar som på grund av sjukdom eller fattigdom inte kunde ta hand om sina barn kunde få hjälp av fattigvårdsnämnden att placera barnen i olika fosterhem mot s.k uppfostringsbidrag. Många av de utplacerade barnen gick en hård framtid till mötes. Elisabeth Engberg som har forskat kring fosterbarn i äldre tider menar att det gamla bibliska citatet, ”Den som inte arbetar skall heller inte äta”, är en princip som verkar ha stått före alla andra när det gäller synen på barn som hamnat på livets skuggsida i vår historia.

Ett hårt liv många gånger

Syskonskaran Rödlund skingrades och hamnade hos olika fosterhem men de verkar ha klarat sig väldigt bra, trots de svåra omständigheterna och idag finns ättlingar på flera olika platser i Sverige, bland annat här i Västmanland. Det har berättats att farmors moster Agnes Rödlund fick arton barn. Agnes hade en tuff barndom och hennes vuxna liv var heller ingen dans på rosor, men hon älskade sina barn och brukade alltid sjunga för dem, medan hon utförde sina hushållsbestyr. Även farmors mamma var målmedveten och lyckades vända på ”ödets mynt”. Liksom sina syskon blev hon en handlingskraftig och sund person men när hon på ålderns höst blickade tillbaka kunde hon dock konstatera att förlusten av modern hade satt sina spår:
”Far tog sig ett arbete och hemmet såldes. Sedan dess har vi fått klara oss själva. Men det blir ett hårt liv många gånger när man inte har en mor att vända sig till med sina bekymmer. Därför känner jag jämt medlidande med alla barn som blir föräldralösa. Ingen som fått ha sina föräldrar kvar, åtminstone i barnaåren, kan förstå hur det är att bli föräldralös”. Gammelfarmor avslutar sin nedskrivna berättelse med en liten dikt om sin älskade mor Olivia: ”Varthän jag går i världen. Varthän jag någonsin far följer minnet mig på färden, minnet av lilla mor. Aldrig hon hördes klaga fast hon var trött och blek och tvingades hon att aga skedde det mest med smek…”.

Barnens far, Petrus Rödlund lyckades ordna en bra tillvaro för egen del och kom snart att bli hemmansägare med hus, djur, en ny hustru och fler barn. År 1901 gifte han om sig med en trettio år yngre kvinna och fick barnen Göta Dorotea, Gunhild Alice, Märta Elisabeth och Kurt Tage.

Storsjön_-_KMB_-_16000300033604 — Foto: Bengt A Lundberg/Riksantikvarieämbetet

Källor: Egen forskning, Släktband ”Barn på skuggsidan”.

Hjältanstorp – en gammal finnby i Östra finnmarken

Den 24 oktober, 202125 oktober, 2021 Av Helena Bure Wijki skogsfinnar i ångermanland, Släktforskning ÅngermanlandLämna en kommentar

Torps socken i Ångermanland ligger vid älven Ljungan och har flera höglänta skogsområden som når mer än 500 meter över havet. Där i den Östra finnmarken finns bland annat den gamla byn Hjältanstorp, dit delar av min släkt kom som nybyggare under 1600-talet. På den tiden hade en fjärdedel av befolkningen i Torps socken finskt ursprung.

Folkskoläraren och folklivsforskaren Levi Johansson forskade under sin livstid om folkminnen och gammal folktro i området. Att folktro och vidskepelse var högst levande i Hjältanstorp så sent som i början av 1900-talet, det kan man se i Johanssons anteckningar från den tiden.

Om våren ville man gärna beskydda djuren innan de gick ut på vårbete och enligt folktron kunde detta beskydd uppnås genom föremål av järn och stål. De äldsta invånarna i Hjältanstorp hjälptes därför åt på vårkanten att samla ihop yxor, liar och andra föremål av stål som sedan placerades över och under dörren där djuren passerade. Man hjälptes även åt att korsa stålet över djuren och lät dem gå över eld på väg till betet. Allt detta i hopp om att de inte skulle skadas av trolldom och elaka människors tankar. Enligt Levi Johansson trodde Hjältanstorps-borna på fullt allvar att man kunde framkalla förälskelse genom att krafsa på den tilltänktas kläder med en grodfot.

Dold men inte glömd

Den 14 juli, 202114 juli, 2021 Av Helena Bure Wijki Häxmorden, Häxprocesserna i Torsåker, Kvinnohistoria, Släktforskning ÅngermanlandLämna en kommentar

Hundratals kvinnor avrättades i de svenska häxprocesserna, dömda för att vara häxor. Häxmorden i Sveriges radio P1 med Moa Soltanian Magnusson och Gustav Asplund är en True Crime-serie från 1600-talet med kopplingar till vår tid.
När jag mötte journalisten Gustav Asplund och vi samtalade om det hemska som hände i Ångermanland en gång i tiden så anade ingen av oss att vi har en gemensam historia. Men våra kopplingar till varandra visar sig vara närmare – och blodigare – än vi någonsin kunnat ana. Här finns alla avsnitt i serien ”Häxmorden” att lyssna på.

Många anmödrar halshöggs och brändes på bål 1675 men i min släkt har man aldrig talat om det hemska som hände en gång i tiden. Det verkade nästan som om en barmhärtig glömska hade lagt sig över det hela. När jag som 20-åring började släktforska och till slut hamnade i häxprocessernas tidevarv så insåg jag att släkthistorien visserligen hade dolts, men den var inte bortglömd. Min farmors mamma fick namnet Emerentia efter anmodern som en gång i tiden ansågs vara en av de ”argaste trullpackorna”, trollkunniga Emerentia i Dynäs. En annan anmoder, Margareta Olofsdotter, ansågs vara den ”värsta” trollpackan av dem alla och även hennes namn har ärvts i släkten, bland andra farmor och jag fick bära hennes namn.

Trollkunniga Emerentia i Dynäs, Gudmundrå ansågs ha förmågan att bota sjuka med hjälp av örter och läsningar, men hon tycks även ha varit en väldigt stark kvinna som vågade stå upp och trotsa rådande normer. Hon finns omtalad i gamla dokument långt före häxprocessernas tid. Under häxprocessen lyftes det fram att Emerentia ”i livstiden ett grovt trätorykte på sig hade, som några av nämnden vittnade om. Detta har också kyrkoherden och de gambla hört.”

När häxjakten drabbade Ångermanland blev det plötsligt väldigt viktigt att kika närmare på släktskap eftersom trolldom ansågs vara en kunskap som ärvdes inom släkten. Hustru Elisabeth i Aspby var visserligen en ärbar hustru med fyra barn, men hennes mamma var ”trollkunniga Emerentia i Dynäs, som i livstiden ett grovt trätorykte på sig hade”, och detta tycks ha vägt tungt.

Släktingar och grannar pekar ut Elisabeth som trollpacka. Många barn säger sig ha sett hustru Elisabeth i Blåkulla där hon ”reder mat, skurar fat, dansar och bolar med den fule under bordet”. Per i Fanom, 7 år har i Blåkulla sett en hustru med ett krokigt finger som ska vara Elisabeth. Elisabeth halshöggs och brändes på bål i Torsåker 1675 tillsammans med många andra kvinnor, bland andra dottern Anna och svågerns hustru Barbro.

”Hindrich Joensson i Aspby lade sin hand på bibeln och vittnade, att i den tid då Olof Eriksson friade till sin hustru Elisabetta, sade han något till honom som han då inte förstod: Skönt, idag har jag varit åstad och friat till en som sägs vara en trollkäringsdotter, på det att jag skall få smörlycka nog. Hans svärmoder var ju hustru Emeräntzia i Dynäs, Gudmundrå socken, som under sin livstid enligt ryktet gällt för att vara en trollkäring. Detta rykte hade många i salen hört, så även Herr Kyrkoherden och alla sade att ryktet var sant.” (rättegångsprotokoll angående trolldomsväsendet 1674, vol A I a: 1, Södra Ångermanlands domsagas arkiv)

Finska anor i Norge

Den 28 juni, 202114 juli, 2021 Av Helena Bure Wijki Ångermanland, Östergötland, Hedmark, Norge, skogsfinnar, släktforskningLämna en kommentar

Gammalt finnetorp i Hedmark, Norge Foto: Helena Bure Wijk

Att släktforska är fantastiskt roligt men kan ibland vara oerhört frustrerande. Speciellt, om man som jag, söker rötter till de östfinska anfäder och mödrar som en gång i tiden bosatte sig i Ångermanland.

Släktnamnet var oerhört viktigt för skogsfinnarna och visade vilken grupp man tillhörde. Namnen bildades efter klanledarens förnamn, tillnamn, yrke, utseende eller hemort, exempelvis släktnamnet Hakkarainen som betyder stenhuggare och Karjalainen som betyder karelare. Men de östfinska nybyggare från Savolax som bosatte sig i Ångermanland i slutet av 1500- och början av 1600- talen förlorade snabbt sina släktnamn och kallas endast förnamn och ”finne” i dokumenten. Spåren efter skogsfinnarna är få och har resulterat i att jag och många andra släktforskare har släktträd med många Pål, Grels, Henrik och Eskil ”finne”, som vi inte kan forska vidare på. Inte heller går det att hitta deras finska släktnamn.

De finska nybyggare som kom till finnskogarna i Värmland och norska Hedmark är lyckligtvis mycket väl dokumenterade. En stor del av dagens befolkning i Hedmark är ättlingar till de finska nybyggare som en gång i tiden slog sig ned där och man är stolta över sitt arv. Man har kartlagt sina rötter med hjälp av DNA-test och lyfter fram den skogsfinska kulturen genom att anordna årliga marknader och sammankomster där de gamla skogsfinska traditionerna, hantverk och mat står i fokus.

Liitiäinen i Hedmark

Släkten Liitiäinen (som jag härstammar från) tycks ha kommit till Hedmark, Norge via Gästrikland, Sverige, i mitten av 1600-talet. I Hedmark bosatte man sig vid Gravberget och Risberget, Våler. Släkten spred sig även till svensk sida (Aspberget och Södra Finnskoga) men många ättlingar finns i dag kvar i området vid Gravberget.

Om Ingeborg Henriksdatter Liitiäinen finns många berättelser. Ingeborg föddes 1720 i Gravberget, Våler, som dotter till Henrik Andersen Liitiäinen och Anne Mortensdatter. Hon fick flera barn utom äktenskap och kom att bli omtalad som ”Ingeborg løskone”. När hon födde sin andre son utom äktenskap 1742 antecknades följande:
”Ingeborg Henricksdaatter i Graffbberged stevnet for å forklare hvem som er far til det andre barnet hun, som ennå ikke er gått til Guds bord, nestleden høst fødte til verden. Hun skal ha utlagt ektemannen Henrik Mortensen Grafberged, som har sin hustru i live, for barnefar. Ingeborg er også stevnet for andre leiermål i sin ungdom, Utsatt”.
(Källa: Morten Nasch Sandvold)

Barnafadern(fäderna?) tycks ha varit gifta män i trakten och Ingeborg blev hatad av många, speciellt av de gifta kvinnorna som såg henne som ett hot. Det har berättats att kvinnorna i Gravberget tvingade bort henne och att hon därför bosatte sig under ett liggande stenblock, en bit ovanför bebyggelsen i Gravberget. Enligt denna vandringssägen var det också där hon födde sonen Daniel år 1741. Ingeborg dömdes sedermera att flytta därifrån och tillsammans med barnen begav hon sig till en ny sten, vid Haldammen, Gravberget.

När Ingeborg dömdes att flytta från sin bostad under stenen i Gravberget, har det berättats att hon flyttade till ett stenblock nära Haldammen. Det som i dag finns kvar av stenen kallas ”Ingeborgsteinen”, 3-400 meter från Haldammen, längs vägen mot Haltorpet. Foto: Nils Erik Iversen

Vill du också söka dina rötter i Norge?
Digitalarkivet är en fantastisk tjänst där man kan söka i kyrkböcker och andra handlingar helt gratis.

Häxmorden i P1

Den 15 maj, 202118 juni, 2021 Av Helena Bure Wijki Ångermanland, HäxmordenLämna en kommentar

Under våren har jag fått följa två fantastiska journalister på deras resa till Ångermanland och tillbaka till häxprocessernas tid. Sommaren 2021 medverkar jag i programserien Häxmorden i Sveriges radio.

”Hundratals kvinnor avrättades i de svenska häxprocesserna, dömda för att vara häxor. Häxmorden i Sveriges radio P1 med Moa Soltanian Magnusson och Gustav Asplund är en True Crime-serie från 1600-talet med kopplingar till vår tid. Här berättas historien om vad som hände och hur det kunde ske. Hur gick det till när staten mördade hundratals kvinnor, i det som kallats det värsta justitiemordet i svensk historia? Men det är också jakten på vår egen släkthistoria, som kanske också är din”.

Sänds 29/6 kl 14.30, 6/7 kl 14.30, 13/7 kl 14.30, 20/7 kl 14.30 och 27/7 kl 14.30.

MEDVERKANDE I SERIEN

* Helena Bure Wijk, ättling till flera av de dödade kvinnorna
* Björn Thunberg, släktforskare
* Håkan Sjöberg, guide vid Häxmuséet
* Maria Nordlund, museipedagog
* Jan Guillou, författare till Häxornas försvarare
* Jonny Jonsson, vaktmästare i Torsåkers församling
* Agneta Sjöberg, ordförande i Ådalens släktforskarförening
* Kalle Holmqvist, författare till Ondskan i Nordingrå
* Agneta Nyholm, författare och engagerad i Nordic Noise Movement

”Här brann häxbål 1675. Kvinnor dog. Män dömde. Tidens tro drabbar människan”.
Foto: Helena Bure Wijk

Julen 1894 i Ångermanland

Den 20 december, 202020 december, 2021 Av Helena Bure Wijki Ångermanland, släktforskning4 kommentarer

Farmors mamma Dora Emerentia Rödlund f.1888 berättar om julen och barndomen på en ljudinspelning:

”Mitt barndomshem var en röd liten stuga som låg vid skogsbrynet en kilometer från närmsta gård. Byn heter Ed, Ytterlännes, Ångermanland. Föräldrarna hade ett litet jordbruk med en häst, ett par kor och några smådjur, där vi barn fick den bästa omvårdnad. Allt var så mycket enklare då för folk som inte hade så mycket att röra sig med. Visserligen gjorde folk sitt bästa också då, med bakning, mat och det vardagliga. Nu har snart sagt alla råd att leva i överflöd. På den tiden var det endast de rika som frossade. De fattiga fick klara sig så gott de kunde och sedan blev det fattigvården när de inte orkade längre. Det fanns ingen socialhjälp att gå till då. På det viset är det bättre ordnat nu, men trots allt tror jag ändå att människor levde lyckligare då.

Jag minns julen 1894. Julgranen kläddes med papperskarameller och hängdes i taket då det var trångt i stugan. Vi hade ej jultomte. Istället kom någon på julkvällen och kastade in små paket till barnen – en griffeltavla eller en Abc-bok. Ingen fick vara uppe sent på julaftonskvällen ty far och mor skulle upp till julottan dagen därpå och hade en del att ordna med innan det bar i väg. Djuren skulle ha något att äta, så skulle ett av barnen finklädas – den som hade turen. Barnen fick från sexårsåldern turas om att åka med till julottan. Vid den åldern skulle vi åtminstone förstå att sitta stilla i kyrkan och ha någon behållning av julottan. Ja, så kläddes ett av barnen riktigt varmt och allt var snart klart för avfärd.

Pappa var i stallet och ordnade med mat till Blacken som skulle ha en liten hötapp och havre för att ha tålamod att vänta på kyrkfolket. Ja, så var allt ordnat. Vi bäddades ned i släden och iväg for´t. Det var nästan en mil till kyrkan och på vägen lyste det i varje fönster och det hördes bjällerklang från hundratals andra kyrkobesökare.

Så var det äntligen slut på den långa predikan prästen hållit, tänkte jag. Men vackert var det i alla fall. Jag satt mest och tänkte på hemresan när vi skulle hälsa på hos mormor och dricka julmorgon-kaffe och få smaka de goda saffranskringlorna som hon brukade ha. Mormor bodde ungefär på halva vägen mellan mitt hem och kyrkan. Hon var änka och bodde ensam i en stuga med två små rum. Mormor stod i dörren och tog emot oss. I köket var det pyntat så fint. På den stora spishällen brann en björkvedsbrasa. En blankskurad kaffepanna stod mellan vedträna på sina höga järnben och spred en härlig kaffedoft, blandad med doften av björkveden.

Den lilla kammaren var även smyckad med lingonrisgirlanger, ljus, en krubba med Jesusbarnet som fanns placerad vid sidan om den öppna spisen. Även där brann en stor brasa som lyste upp hela rummet och där skulle vi dricka det goda kaffet med saffranskringlor och lite kakor. Så skulle det vara en påse med hem till syskonen som ej fick vara med. Ja, så blev det bråttom igen att vända hemåt. Mor hade mycket att pyssla med under dagen. Både djur och barn väntade på att bli ompysslade. Björkvedsbrasorna hade börjat brinna ned och spred sitt dunkla, vemodiga sken över de breda golvtiljorna i den idylliska, trolska lilla stugan.

Mina lyckliga barnaår tog snart slut. Mor blev sjuk i en på den tiden obotlig lungtuberkulos. Hon dog när jag var nio år. Min äldsta syster var elva år, sedan fem yngre syskon. Min yngsta syster var ej fyllda två år. Vi hade då bott i Hjärtnäs, i Torsåkers socken ett år, när mor dog. Då hade vårt första hem i Ed gått ifrån oss. Pappa hade blivit satt i konkurs så Blacken och de övriga djuren fick vi ej behålla. Far och vi barn försökte hålla ihop hemmet efter mors död. Vi skaffade två kor men då det blev för mycket med korna och de små syskonen att sköta, upplöstes hemmet. Vi barn blev bortackorderade till olika hem. Far tog sig ett arbete och hemmet såldes. Sedan dess har vi fått klara oss själva. Men det blir ett hårt liv många gånger när man inte har en mor att vända sig till med sina bekymmer. Därför känner jag jämt medlidande med alla barn som blir föräldralösa. Ingen som fått ha sina föräldrar kvar, åtminstone i barnaåren, kan förstå hur det är att bli föräldralös”.

”Härdens brasa flammar. Nu vill jag vila ut, uti min hemgårds kammar´
All oro och sorg blir till flarn när jag vilar igen som barn
på bädd som min moder bäddat.

Nu är jag åter hemma hos Far och Mor
Jag sitter hos dem vid härden i kammaren där lyckan bor
och ser in i den sista glöd
och hela den stora världen är svunnen i all sin nöd.

Mor går tyst och stilla över trasmatts-pyntat golv,
ansar varligt brasans sista bränder.
Allt ont och farligt viker för min Moders gamla kära händer”.

Dora Emerentia Rödlund

Måns Michelsson ”finne”

Den 7 juli, 20198 augusti, 2019 Av Helena Bure Wijki Ångermanland, Brott och straff, DNA-släktforskning, Häxor, Jämtland, skogsfinnar, släktforskningLämna en kommentar

Prästen och släkttecknaren Bertil Hasselberg beskrev sydvästra Ångermanland och norra Medelpad som öde, ända fram till mitten av 1500-talet. Inom detta område återfinns socknarna Graninge, Viksjö, delar av Sollefteå, Ytterlännäs och Gudmundrå. Hasselberg skrev: ”Hit kommo åtskilliga finnar och byggde hem i ödemarken under den stora finska invasionen till Sverige, som pågick i slutet av 1500-talet och hela 1600-talet”.

Hasselberg har antecknat att det år 1592 fanns tre finska nybyggar-familjer bosatta i Västergraninge, i Ytterlännäs, Ångermanland – Henrik Henriksson ”finne”, Sigfrid Persson ”finne” samt Måns Michelsson ”finne”. Familjerna bebodde gårdarna Gammelgården, Böle och Wojen, men jorden var inte så noga skiftad och namnen på gårdarna växlar på ett förbryllande sätt. Hasselberg tänkte därför att det ursprungligen kan ha kommit en grupp finnar till platsen, som slog sig ned och arbetade där och som var ägare till en och samma gård.

Bråk och stridigheter

Hur det var med ägarförhållandena vet vi inte riktigt, men inbördes stridigheter tycks ha uppstått ganska snart inom den finska gruppen. Redan år 1610 var Måns ”finne” tvungen att skaffa skyddsbrev från kungen, mot sin svåger Sigfrid ”finne”, för att över huvud taget kunna bo kvar på gården. Att släktingarna Sigfrid och Måns avskydde varandra framgår med all tydlighet av domböckerna. Vid Sollefteå ting år 1607 dömdes Måns för att ha skadat sin svåger. Domen blev 20 marks böter för ett ”fullsår” mot Sigfrid samt 3 mark för ”en blånad”. Sigfrid dömdes för ”två blånader mot Måns, till böter om 6 mark”.

Tiden gick och familjefriden fortsatte att lysa med sin frånvaro. Två år senare tvingades nämligen Måns att böta 6 mark för att han slagit Sigfrid och orsakat honom två blånader. Sigfrid dömdes samtidigt till 3 marks böter för att han inte inkommit med sitt kyrkotionde i tid. Några år senare, år 1612 hade våldet trappats upp ytterligare och Sigfrid dömdes till 20 marks böter, då han ”slagit Måns finne, ett knivslag och en blånad”.

Vanvördig och talar med swärord

Inte heller nybyggarnas söner tycks ha kommit så särskilt bra överens med släkt och grannar. Olof Månsson f.1597 (min ana), son till Måns ”finne”, hamnade i bråk med bönderna i Jämtland och anklagades för att ha svedjat över ”landamäret”, samt för att vara vanvördig och ha dåligt uppförande. Rätten antecknade: ”Talar med swärord och pockande”. Även Olofs bror, Lars, anklagades för dåligt uppförande år 1635 och dömdes ”för försmädliga ord mot lagläsare och tolvmän. Bötar 76 mark och får sitta en vecka i kistan och spisa vatten och bröd”.

Olof Månsson anklagades flera gånger för att ha ”huggit och sått rågsvedjor” på annans mark men han blev med tiden landstingsman och flyttade till Nordsjö i Långsele där han bland annat var nämndeman. Olof tycks ha levt ett fridsamt liv på äldre dagar men han trätade en del med kyrkoherden Laurentius Noraeus i Sollefteå angående ”förmenta präststommar” i Långsele.

Trolldomsanklagelser

Olof Månsson f. 1597 gifte sig två gånger – första äktenskapen med okänd hustru som avled i ung ålder. Olofs andra hustru, Dordi Michelsdotter var född 1614 och var dotter till Michel Kristoffersson Brase (”Bras-Mickel”), en finsk fjärdingsman och bonde i Långsele. Dordi anklagades för trolldom och Blåkullafärd 1674 och dömdes till kyrkoplikt under fyra söndagar: ”Hustru Dordi, Olof Månssons, i Nordsjö, 50 åhr gammall, förehades hwilken af flickan Maria är angifwen rijdite på een koo till Blåkulla och tillspordes derom”. Även parets dotter Anna f. 1646 anklagades för trolldom men friades. Dordi Michelsdotters syster, ”Bras-Anna” anklagades också för trolldom och dömdes till 120 piskrapp.

Vittnade för de döda

År 1654 blev tre finnar mördade av en man som hette Jon Olofsson och dennes båda söner i Ragunda, Jämtland. Jon dömdes och halshöggs för morden år 1655. Anfadern Olof Månsson uppträdde under rättegången som målsägare för Mats Matsson från Östergraninge, en av de tre mördade finnarna. Målsägarna medgav inför rätten att ”de döda sig själva förränt och gåvo sig till freds med 90 riksdaler i förlikning, varjämte de förklarade sig icke stå efter mördarnas liv”. Man menade således att de mördade personerna själva meddelat att de var nöjda om gärningsmännen betalade 90 riksdaler i förlikning. Man skulle därmed inte kräva hämnd och döda dem.

Finska nybyggare från Savolax och Österbotten

Många av de finska nybyggare som kom till Ångermanland under 15- och 1600-talet härstammade från östfinska Savolax, men det kom även nybyggare från andra områden. Somliga nybyggare hade flytt oroligheter i finska Österbotten där klubbekriget, bestående av en rad bondeuppror, pågick åren 1596 – 1597. De finska bönderna levde i svår fattigdom och svält på grund av flera missväxtår, men adeln krävde dem ändå på skatt. När bönderna reste sig upp mot adeln i protest slogs upproret ned brutalt av kung Sigismund. Många bönder tog till flykten, undan krig och misär. Det verkar som om anfadern Måns Michelsson ”finne” hade sina rötter i finska Österbotten.

Från finska Österbotten kom även anfadern Jon Jonsson som slog sig ned i Härjedalen med sin familj och gav upphov till den släktgren som kallades ”Rems-släkten”. Här kan du läsa mer om honom.

Genom det DNA-test jag har gjort i släktforskningssyfte fick jag nyligen kontakt med en släkting som också härstammar från anfadern Måns Michelsson ”finne”. Det är så fantastiskt att vi idag, tack vare DNA kan få kontakt med nu levande släktingar och hitta det gemensamma släktskapet till anfäder- och mödrar som levde nio generationer (och ännu längre) tillbaka.

Källor: Bertil Hasselberg, Graningesläkter, Björn Espell, Richard Gothe, Fornvårdaren I, Thord Bylund och egen forskning

Skogsfinnarna i Ångermanland del 2

Den 5 april, 20185 april, 2018 Av Helena Bure Wijki Ångermanland, Förkristen tro, magi, Okategoriserade, släktforskning2 kommentarer

Växande missnöje

De finska nybyggarna upptog de mest oländiga trakterna och man kunde ha så långt som tio mil till sockenkyrkan. Tidvis saknades stigar och vägar för att nå till byn och dess kyrka. Man hade också svårt att tillgodogöra sig gudstjänsterna som framfördes på ett främmande språk. Språkfrågan, liksom de stora avstånden fördröjde assimilering, menade historikern Richard Gothe. ”Uppe i finnmarken talades endast det gamla modersmålet. Där höll man också på fädernas forntro och på deras gamla seder och bruk”. Han berättar vidare:
”Redan när de första nybyggarna försökte bereda sig mark på ”fjället” eller ”på heden” hände det att bönderna protesterade. Vid dessa tillfällen kunde nybyggarna vända sig med skrivelser till Hertig Karl, Gustav Vasas yngste son. I lag hade kungamakten fastställt att 4 – 5 mil av utmarkerna hörde till Gud, oss och Sveriges krona till, varför ingen kunde neka skogsfinnarna tillträde till kronans eller kungens allmänning”.

Under 1600-talets första decennier var konflikterna mellan allmogen och finnarna relativt få, men somliga upprördes över finnarnas svedjande. Skogsfinnarnas speciella teknik, huutha, innebar i korthet att skogsområden brändes ned, varpå rågen såddes i den varma askan. ”Gruvorna behövde ved och svedjandet blev därför en nagel i ögat för bruksherrana i mellersta Sverige”, skriver Gothe. Han belyser att den norrländska allmogen tidigare hade kunnat dryga ut sina inkomster genom jakt och fiske. Älghudar hade sålts till goda priser, men när finnarna nu drog fram genom markerna med mindre och större jaktsällskap, för att återkomma med stort jaktbyte, menade man att ”skogen uthöddes”. Även filosofie doktor Maud Wedin har lyft fram det växande missnöjet gentemot skogsfinnarna, vid mitten av 1600-talet. Bönderna klagade över att finnarna brände ner deras fäbodskogar, men de främsta klagomålen kom från bruksnäringen. Staten ansåg att skogen främst skulle användas för framställning av träkol, såg nu stora inkomstmöjligheter i den blomstrade bruksnäringen. Man började därför gynna denna grupp på bekostnad av skogsfinnarnas nykolonisation.

Somliga finnar hade flytt hemlandet för att slippa knekttjänst. Dessa saknade egna torp och sökte sig gärna till landsmän som kommit hit före dem. Det fanns många som föredrog att leva fritt ”på skogarna”, vilket, skriver Gothe, ”var enklare och bekvämare än att arbeta upp åker och äng”. För att ”stävja de lösa elementens framfart på skogarna, mot dem som ”flyttia och omfärda” företog så regeringen ett särskilt plakat 1636. Det kostade 40 marks böter för varje lösfinne man hyste. Lösfinnarna skulle avlägsnas från landet och transporteras tillbaka till Finland. (Maud Wedin)

Inställningen till finnarna på skogarna, förändrades således och de som tidigare välkomnats med öppna armar ansågs nu utgöra ett hot mot kronan som behövde skogarna. Dessutom såg man med rädsla på nybyggarnas magiska värld. Övergången från katolicism till evangelisk tro hade vid tiden inte märkts av särskilt mycket i Finland. Gothe framhåller att folket var djupt rotad i magisk folktro och ”vid tiden hade man inte vuxit sig in i det katolska åskådningssättet ännu. Med tanke på denna långsamhet skulle det dröja innan man blev medveten om, att man återigen fått en ny religiös bekännelse. I skogsfinnarnas religiösa utövande sammanvävdes gammal hednisk tro med kristna, katolska religionsbegrepp”.

Skogsfinnarnas föreställningsvärld

Gothe ansåg att det skogsfinska folklivet var präglat av råhet, hårdhet och stor primitivitet. Finnarna var ett naturfolk, vana att bo i enslighet på stora ödesskogar. ”Folk som bosätter sig så, har naturligtvis svårare att följa med i den kulturella utvecklingen”. Men – ”även om livet avspeglade sig efter ytterst enkla och grova linjer, så är det inte rätt att påstå att det bara fanns grovt och styggt där”.

Skogsfinnarna ansåg att allt i naturen var besjälat. Därtill hade man tron att den högre anden hos människan, tillsammans med trollmedel, kunde behärska och betvinga den lägre naturen. Tingen var antingen vänligt eller fientligt stämda mot varandra och i denna otrygga tillvaro, där många faror lurade, krävdes att man aldrig var värnlös eller oförberedd. Otaliga magiska bruk genomsyrade därför vardagen. Lycka och välgång står i centrum i den skogsfinska tron. Lyckan måste vinnas och beskyddas. Därtill fanns övertygelsen om att den kunde stjälas av illasinnade människor och makter. Den måste därför försöka återvinnas om den gått förlorad. Lyckan troddes kunna stjälas från ens egna djur och tillföras andras så att de egna djuren blev ”skämda”. Om någon utsänt en bära, kunde djuren sina i mjölkningen. Genom magi söktes därför åkerlycka, kärlekslycka, jakt- och fiskelycka, barn-lycka, öl-lycka och boskapslycka. Svedjandet var för många det huvudsakliga jordbruket och skördarna kunde slå fel. Det gällde därför att på alla sätt avvärja dåligt genom förebyggande åtgärder. Den finske bonden måste även skydda sin egendom mot osynliga och farliga inflytelser påverka makterna så att han fick lycka och framgång. ”Redan när första trädet fälldes på den till sved avsedda skogsmarken, ja rentav dessförinnan, hade finnbonden med läsningar, offerspråk och symboliska handlingar sökt att inviga och skydda sitt område. Bland annat skulle man gå omkring svedjelandet tre gånger, vanligen två gånger medsols och en gång motsols” förklarar Gothe.

Enligt det finska nationaleposet Kalevala 3:125 är tiätäjä – den finske vismannen och schamanen ”den i visdom överlägsne, den som äger högre insikt”. Vismännen använde sig i sitt botande av trollrunor, besvärjelser och böner, men också örter till dekokter och smörjningar. De finska runorna gick i arv, liksom de magiska riterna som förmedlades av far till son och av mor till dotter. Man skilde mellan panentatauti, sjukdomar som pålagts av illasinnade människor och jumalantauti, sjukdomar som pålagts av Gud. Vismannen befattade sig inte med det senare. Somliga tiätäjä ansågs kunna se in i det fördolda, hitta stulet gods och peka ut tjuven. Andra kunde förutsäga kommande händelser. Vismannen kunde även omintetgöra ovänners onda anslag och använda trollskott och spåsändningar mot fiender. För att kunna fördriva sjukdomar och annat skadligt måste vismannen ta reda på det ondas ursprung. Hade ett sår uppstått av ett järnredskap måste han kunna redogöra för järnets ursprung, gällde det brännsår, måste han känna till eldens uppkomst etc. När han lyckats påvisa dess ursprung, förlöjligade han dess förmåga. Vismannen använde flera olika sorters kraftord – sana – där han bad det onda avvika till fjärran belägna trakter.

Vid sidan om den ”vita” magin använde man sig även av ”förgörelsemagi”, vilket förmodligen ingav både rädsla och respekt hos omgivningen. De så kallade finnskotten ansågs härstamma från norr. I norska telemarken trodde man att dessa ”nordsendningar” fördes med nordanvinden. Den som hade förmågan att sända sådana, ansågs således ha makt över vindarna. Genom spåsändningar kunde man förhindra fiendens framfart. Uttrycket ”att göra mot varandra” är ett stående inslag i trollsägner från finnskogarna, påpekar Gothe.

Svart magi och ond bråd död

Om mina egna förfäder från östfinska Savolax, finns dokument som tyder på att man använde sig av sådana sändningar för att mästra fienden. Den så kallade björnstämningen var en form av förgörelsemagi, där man med hjälp av magi trodde sig kunna få björnen att anfalla ovänners boskap. Två anfäder som ansågs vara finska tiätäjäs mästrade varandra och hämnades genom att ”stämma björn” så att björnen till slut blev alldeles skinnflådd under ”tassarna” då den tvingades springa fram och tillbaka mellan de båda ovännernas gårdar.

Pål finne i Västertorp, Ytterlännäs, uppges varit stridslysten och trollkunnig. Han låg bland annat i strid med Västansjöfinnen, vilka stämde björn på varandra. Det berättas att Pål retade sig på en samisk familj som bodde i närheten av Västertorp. Han ansåg att ”Lapp-Sackes” renar förstörde hans starrhässjor och dödade några av Sackes renar som hämnd. När Sacke upptäckte de döda renarna i skogen och konfronterade Pål, uppstod en tvist männen emellan och Pål dödade Sacke. Anhöriga sökte länge efter den dödes kropp men kunde inte finna den och Pål gick således fri från efterräkningar. Stackars Sackes skelett återfanns först flera år senare, i en dalgång mellan två berg och platsen där kroppen hittades fick namnet ”Lauranko möke” – benrangelsbacken.

Björnstämning var en form av ”svart” magi som endast återfinns i den skogsfinska föreställningsvärlden. Foto: Helena Bure Wijk

Skogsfinnarna i Ångermanland del 1 finns här

Häxorna i Torsåker

Den 30 januari, 20183 juni, 2018 Av Helena Bure Wijki Ångermanland, Brott och straff, Okategoriserade, släktforskningLämna en kommentar

vagn1
Foto: Helena Bure Wijk

Redan i förkristen tid fanns i Norden en föreställning om att vissa människor kunde ingå förbund med trollen och att de genom svart magi kunde orsaka skada och orsaka förgörelse, men den klassiska bilden av häxan som allierad med djävulen tog form i ett kristet landskap. Denna föreställning började florera i Europa under slutet av medeltiden, men det var inte förrän under senare hälften av 1600-talet som större häxprocesser förekom i vårt land.

Efter reformationens tid sågs folklig vidskepelse som hädelse, riktad direkt mot det heliga. Sådana skadliga föreställningar ansågs i förlängningen hota nationens hela existens, genom att de väckte Guds vrede. Vidskepelse och trolldom sågs av den kristna kyrkan som konkurrerande aktiviteter, som inte bara hotade hela den kristna samhällsordningen utan även det gudomliga majestätet, menar historikern Bengt Ankarloo.

De trollkunniga ansågs möjligen kunna bota sjukdomar och åstadkomma ”gott”, men troddes lika väl ha förmågan att åstadkomma ont. De troddes kunna förse sig själva och sitt hushåll med mjölk, ost och smör, genom att på magisk väg ”mjölka” kvastar och pinnar.

Att praktisera trolldom genom bruk av örter och besvärjelser gick under benämningen lövjeri. Men även signeri – att läsa besvärjelser i syfte att bota genom att avvärja ont – var ett grovt brott och ett tecken på förbund med djävulen, eftersom även detta krävde att man allierade sig med den onde. Således syndade trolldomsutövarna mot, första, andra, femte, sjätte och sjunde Guds bud. Dessutom förbröt man sig mot det förbund människan i dopet gjort med Gud, då hon avsade sig djävulen och hans gärningar, påpekar Ankarloo.

När häxhysterin drabbade Sverige 1668 var Kristoffers landslag fortfarande i bruk. Lagen hade ett tillägg med den gammaltestamentliga Mose lag som fastslog att all uppsåtlig Gudshädelse skulle bestraffas med döden. Budet i Andra Mosebok 22:18 som lyder: ”En trollkona skall du icke låta leva” var det man lutade sig mot när man utfärdade dödsdomar i trolldomsmål.

Flera rannsakningar i Jämtland år 1668 kom att bli inledningen för flera större trolldomsprocesser i Dalarna, Gävle, Hälsingland, Ångermanland och Stockholm.
I jämförelse med det stora antalet dödsoffer i Europa (ca 1/2 miljon människor), var det ett förhållandevis litet antal, ca 300 personer, som avrättades i vårt land mellan åren 1668 – 1676. Men den trolldomshysteri som blossade upp i Sverige, spreds som en löpeld under en kort tidsperiod av åtta år och drabbade flera svenska orter (och familjer) väldigt hårt.

Kulmen på häxförföljelserna nåddes år 1675 då minst 110 människor i Gästrikland och södra delen av Ångermanland avrättades under några månaders tid. Den socken som drabbades allra hårdast av häxprocesserna, var Torsåker i Ångermanland där 71 personer avrättades mars-juni 1675. Många av de avrättade var kvinnor och många tillhörde den släkt jag själv är en del av.

”Över vida trakter av Norrland flammade häxbålen, vid Härnösand en gång tretton samtidigt. På ett berg mitt i Torsåkers pastorat i Ångermanland halshöggos och brändes på tre dagar 1675 ej mindre än 71 personer från trenne socknar kring Ångermanälven. En lång tid efteråt hörde man det ilskna skallet av trollhundar från berget, som därav fick namnet Skällberget”. (Det stora trolldomsraseriets tid, Runeberg)*

häxberg2
Häxberget, även kallat Bålberget ligger ca 1/ 2 mil från Torsåkers kyrka, mellan socknarna Dal, Torsåker och Ytterlännäs. Foto: Helena Bure Wijk

* Det s.k Skällberget (vårdkaseberget) som omnämns i Runeberg ligger två kilometer norr om kyrkan och det finns idag inga belägg för att avrättningarna skedde där.

Helena Bure Wijk – Släktforskning

Etikett: Ångermanland