Kategori: uppland

Familjen Sporrong

Den Av Helena Bure Wijki Masmästare, släktforskning, uppland, vallonerLämna en kommentar

Målning (beskuren): Évariste Carpentier 1845-1922

Under 1500-talet kom Liège i Belgien att bli den europeiska järnhanteringens nav. Det var naturtillgångarna i området samt järngruvor, skogstillgångar och vattenkraft från Ardennerna som gjorde den blomstrande utvecklingen möjlig. I området uppstod snart nya innovationer och produktionsmetoder, exempelvis ”resmilan” som förbättrade kolets kvalitet avsevärt. Vallonsmidet gav ett smidbart och segt järn av extra hög kvalitet som gjorde att materialet kunde användas i helt annan omfattning. När Sverige behövde skicklig arbetskraft kom många valloner hit. Tanken var att man skulle arbeta här i några år och sedan återvända till hemlandet, men många familjer valde att stanna kvar. Idag är vi fler än 100 000 vallonättlingar i Sverige.

Morfar och hans bröder



Många stannade

Det var vallonernas speciella teknik att framställa smidesjärn som gjorde dem så efterfrågade. Några tusen valloner kom till vårt land från sydöstra Belgien och norra Frankrike, på initiativ av arrendatorn Welam de Besche och hertig Karl i början av 1600-talet. De svenska bruken var vid den tiden i stort behov av skicklig arbetskraft och kunde erbjuda bra löner.

Den tidiga valloninvandringen skedde främst till bruken i Östergötland och Värmland men under 1600-talets första del inflyttade många vallonfamiljer till de uppländska bruken, som arrenderades av köpmannen Louis de Geer. Man beräknar att ett par tusen valloner invandrade till Sverige mellan åren 1626 – 1655. Av dessa bosatte sig en tredjedel vid de uppländska bruken. För många familjer var det hoppet om en bättre ekonomi som lockade dem hit. Tanken var att man skulle arbeta här en tid för att sedan återvända till hemlandet, men många familjer kom att stanna kvar. Endast cirka 20 procent av vallonerna återvände.

Hallberg var den siste masmästaren vid Ankarsrums bruk (med vit mössa på fotot).



Behöll sina sedvänjor

Vid bruken levde vallonfamiljerna sina liv och behöll sina kulturella sedvänjor och ibland även sitt språk långt in i tiden. Bruken var som små samhällen i miniatyr och när man forskar i de gamla arkiven kan man se att några vallonfamiljer ofta hade en mer framträdande position än andra. För arbetsgivaren var det viktigt att upprätthålla en monopolställning inom produktionen och för vallonfamiljerna var det viktigt att uppnå en sådan ställning vad gäller arbetstillfällen. Arbetslagen utgjorde för de anställda och familjerna den sociala tryggheten. Mästaren hade den högsta sociala positionen på bruket och hans söner bereddes ofta plats i faderns arbetslag där de fick börja sin bana som dräng eller kolpojke, goujar.

Ett slags socialt mönster formades på bruken där vissa familjer hade framskjutna poster inom arbetslagen och svarade för ett utbyte av giftemålspartner. På så sätt såg man till att arbetstillfällena på bruket hölls inom familjen.  Som utomstående var det oerhört svårt att komma in i dessa slutna sociala sammanhang men det kunde i vissa fall ske genom ingifte eller om en släkt saknade en manlig medlem i lämplig ålder i sitt arbetslag. Det här mönstret levde kvar på vallonbruken länge, ända in på 1900-talet på vissa orter.

Morfar Ivar

Familjen Sporrong

Den 29 april år 1625 tecknade smältaren Bertrand Sporrong kontrakt i Liége för fyra års arbete som smältare vid Finspångs Bruk i Östergötland. Hans hustru Jacqueline Martelleur kom inflyttande långt senare, år 1638 och familjen bodde en tid vid Österby bruk och sedan i Forsmark. Namnet Sporrong (le sporon) betyder ”sporre” och det sägs att man hade en sporre som sitt bomärke.

Sonen Francois Sporrong f.1605 fick ett tvåårigt kontrakt som malmslagare i Löfsta bruk i Uppland år 1627. Francois blev sedermera masmästare och valde att stanna kvar i Sverige tillsammans med sin familj. Sonen Pierre Sporrong f. 1677 blev masmästare, liksom sin far. Han arbetade en tid vid Vällnora bruk i Knutby, Uppland och bosatte sig sedan i Bennebols masugn i Bladåker, Uppland. Flera av Pierres söner blev masmästare och familjen kom att arbeta flera hundra år i Bennebols bruk.



Jag har skrivit mer om släkten i Bennebols masugn i ett tidigare inlägg som du hittar här




Källor: Fataburen 1981, Nordiska museets och Skansens årsbok, egen forskning

Bouppteckningarna berättar

Den Av Helena Bure Wijki bouppteckningar, kvinnor förr, släktforskning, Släktforskningstips, upplandLämna en kommentar

Foto: Helena Bure Wijk

Som släktforskare har vi ganska små möjligheter att få lära känna de människor som har varit här före oss, på ”djupet”. Kyrkböckernas sparsamma anteckningar räcker helt enkelt inte till för att ge en helhetsbild av personen bakom namnet och årtalet. Frågor och funderingar kring mormors farfars mors fritidsintressen eller hur de gamla anfäderna- och mödrarna var klädda får lämnas därhän…tror man. Men det är här bouppteckningarna kommer in i bilden. Genom bouppteckningarna kan vi förhoppningsvis lära känna personerna lite mer.

Familjen

Genom bouppteckningarna får vi veta namnen på familjemedlemmarna. När morfars mammas farmor, Lena Christoffersdotter f. 1749 i Almunge gick bort 1822 hade hon flera barn enligt bouppteckningen:
”År 1822 den 14 januari förrättades bouppteckning efter avlidne frälsebonden Eric Olsons änka, Lena Christoffersdotter i Burviks ladugård som med döden avled den 9 december 1821 och lämnat efter sig 5st levande barn, fyra söner och en dotter, nämligen son Anders, Eric, Per och Dragonen Jan Bure, samt dottern Greta gift med Bonden Eric Hansson, Kumla å Knutby socken”

Lena var bondhustru i Uppland, född i mitten av 1700-talet. Hon hade det förhållandevis gott ställt och behövde troligtvis inte svälta, som många andra. Bouppteckningen avslöjar hur Lena gick klädd.

Kläder m.m.

Genom bouppteckningen får vi veta vilka ”gångkläder” (vardagskläder) den avlidne bar när han/hon levde. 17-och 1800-talet långt ute på landsbygden kan lätt uppfattas som en lite dyster tid, präglad av vadmalskläder i gråskala, men bouppteckningen avslöjar att Lena klädde sig i färger.  Här finns bland annat upptecknat en grön kappa, en svart klänning, en blå och vit ylleklänning, en blå och röd skjortel (kjol) och en svart och gul kjol samt näsdukar, handskar, strumpor, spinnrock och psalmbok, samt 4 st fingerringar av mässing

Intressen och bisysslor

Lenas bror, Per Christoffersson, var bonde i en närliggande socken och uppgifterna om honom är få i kyrkböckerna, men hans bouppteckning som upprättades 1817 berättar desto mer om vad han arbetade med, vid sidan av sitt heltidsarbete som bonde. Per måste ha varit en duktig snickare och smed. I bouppteckningen finns diverse tackjärnspannor, bleckpannor, hyvelbänkar, skruvträ, huggyxor, borrar, sågar, hyvlar, huggjärn, svarvar, vinklar och snickarbänk upptecknade.

Läskunnighet

Bouppteckningarna kan även berätta om läskunnighet (i alla fall möjligheten att köpa böcker). Syskonen Per och Lena hade högsta betyg i innanläsning och goda betyg i kristendomskunskap. I bouppteckningarna finns biblar, böcker och psalmböcker upptecknade.

Djuren på gården

Även djurens namn kan berätta mycket om familjen och dess rötter. När Per avled 1817 i Almunge ägde han en ”röd” häst på åttonde året, ett sto, en ko med namnet ”Mångås”, en ko med namnet ”Kulla”, en ko med namnet ”Lena” (sin systers namn), en ko med namnet ”Juska” samt en ko med namnet ”Röpeta”. Han hade därtill fem tackor med ull, några grisar, en tjur, en kalv samt en ”spansk ko”. Djurens namn, som är ovanliga för den uppländska landsbygden skvallrar om familjens rötter i norra Sverige.

Tillgångar och skulder

Bouppteckningarna berättar även om personens tillgångar och skulder. Som släktforskare får vi veta mer om vilka personer vår ana hade samröre med och här kan det finnas spännande trådar att ”nysta” vidare i.

Genom Riksarkivet kan du söka efter bouppteckningar helt gratis.

Att släktforska är som att läsa en spännande bok…

Den Av Helena Bure Wijki Okategoriserade, släktforskning, upplandLämna en kommentar

Att släktforska är som att läsa en spännande bok. Trots att informationen i kyrkböckerna ofta är knapphändig så blir varje människoöde så levande när man med hjälp av de handlingar som finns, lägger pussel över personens liv. Vissa livsöden är mer gripande än andra.

Brita Eriksdotter föddes 1783 i Burvik, Knutby som dotter till frälsebonden Erik Olofsson. Hon gifte sig med bonden Johan Jansson i Sotter, Knutby. Brita var då 28 år och paret fick sitt första barn, dottern Anna, två år senare.
Barnet visade tecken på svaghet vid födseln och man befarade att hon inte skulle överleva natten. Därför beslutade grannhustrun Margta sig för att nöd-döpa den lilla.
I födelseboken noterar prästen senare:

”I anseende till dess svaghet blef barnet nöddöpt av ryttaren Sotterbergs hustru, Margta Andersdotter i Svanbol i närvaro av bonden Erik Olssons enka i Burvik. Nöddopet undersöktes, befanns riktigt och stadfästes av prosten Gihlman. Därvid varande vittnen voro: Bonden U. Anders Ersson i Burvik, Bonden Mats Jansson och dess hustru i Sotter; Pigan Anna Jansdotter i Spångtorp, Lohärad socken”.

Lilla Anna överlevde förlossningen och hela veckan därpå, men avled sedan, 11 dagar gammal. Om föräldrarnas sorg finns förstås ingenting noterat i kyrkböckerna men vi kan föreställa oss att de måste ha sörjt sin flicka djupt, även om det alls inte var självklart för någon förälder på den tiden att deras barn skulle leva till vuxen ålder.

När jag följde den lilla familjen framåt i tiden via kyrkböckerna, blad för blad, hoppades jag  innerligt att Brita och Johan snart skulle få uppleva lyckan i att bli föräldrar igen. Denna gång till ett levande och friskt barn. Det dröjde två år innan nästa barn kom. Hon hette Lena Cajsa och föddes 1815. Jag blev så lycklig över att läsa att barnet föddes friskt och starkt. Jag är själv mamma och har upplevt den stora sorgen att mista en liten dotter men även den största lyckan, då jag några år senare fick gåvan att få en levande och frisk dotter.

Det verkade som om allt nu skulle bli bra för den lilla familjen i Sotter. Jag pustade ut och tänkte stänga arkivet och avsluta forskningen om Britas liv.  Brita är inte en direkt anmoder då jag härstammar från hennes bror Johan, men jag ”bläddrade” ändå framåt i tiden, lite förstrött. En anteckning i födelseboken fångade plötsligt min uppmärksamhet. Paret fick ännu en dotter 1819 men den lilla var död när hon föddes. Arma föräldrar!
Jag kände att jag måste få veta hur de gick vidare i livet. Jag hoppades att allt slutade lyckligt för dem, trots allt. Men Brita fanns inte med i församlingsboken. Istället hittade jag henne i dödboken år 1819:

”Bonden Jan Janssons hustru Brita Eriksdotter i Sotter af barnsbörd, 36 år. Dödfödda dottern jordfästes tillsammans med modern den 18 april”

 

 

 

 

Jultomten

Den Av Helena Bure Wijki Ångermanland, Förkristen tro, Religion, Svensk historia, upplandLämna en kommentar

Både ljusgestalten Lucia och jultomten har ganska mörka historiska rötter och ansågs förr i tiden inte vara de goda, givmilda figurer som de har kommit att bli med tiden.

Tomten från Bladåker i Uppland har mer än hundra år på nacken. Visserligen bär tomtegubben en säck på ryggen, men han ser lite lurig ut 🙂

Lussegubben och Lussekärringen

”Lusse”, som vi nu förknippar med ljusbäraren Lucia från den katolska helgonberättelsen var längre tillbaka densamme som Lucifer, djävulen och det var långt ifrån alla som ville fira Lucia eftersom man inte ville fira ”den onde”. Den ljusskygga Luciavarelsen ansågs till och med kunna ta skepnad av en rovfågel för att förgöra små barn.

Under lucianatten skulle man helst stanna inomhus eftersom allehanda illasinnande väsen flög omkring i luften just denna natt. I den så kallade ”lussefärden” trodde man att de dödas själar for omkring, liksom de läskiga varelserna Lussegubben, Horn-Per och självaste Lussekärringen.

Vår nuvarande Luciatradition då vi firar den vitklädda Sancta Lucia med ljus i håret, där ljuskronan representerar Jesu gloria tros vara importerad från Tyskland. Traditionen etablerade sig först bland de högre stånden i västra Sverige under 1700-talet. Med tiden kom Luciatraditionen, som vi nu känner den att spridas över hela Sverige.

Luciafirande år 1848 i Västergötland. Målning av Fritz von Dardel.

Tomte med förkristna anor

Tomten har gamla rötter i svensk folktro och fanns här långt före kristendomens intåg. Tomtevätte, Puke, Nisse – kärt barn har många namn. Tomten var i den gamla folktron för många en osynlig figur som skötte och vaktade gårdarna. Han visade sig sällan men de som fick en skymt av honom har beskrivit tomten som en äldre, kortväxt man med grå luva. Det gällde att hålla sig väl med tomten som hade ett ganska hetsigt humör. Som tack för att han vaktade stall och ladugård kunde man i äldre tider ställa fram en skål med söt gröt till tomten, vilket fick honom på gott humör.

Gårdstomten var för många familjer en viktig, övernaturlig figur som levde sida vid sida med människorna, men han skulle aldrig få för sig att knacka dörr och fråga efter snälla barn, som hans efterföljare gjorde…

Gårdstomte av Andreas Flinch 1842

Tomten och den elake getabocken i Europa

St Nicolaus, jultomten, var ursprungligen ett helgon inom den katolska kyrkan i 300-talets Turkiet, som var omtalad för sin givmildhet och godhet. I Tyskland fanns under medeltiden en tradition då man i början av december månad brukade hålla mysteriespel på torgen i vissa städer. Under spelen som symboliserade kampen mellan godhet och ondska, höll St Nicolaus en getabock i ett rep.  I en europeisk tradition brukade tomten dyka upp lagom till jul tillsammans med den otäcke Krampus, som framställdes som getabock och den onde själv. Det hände att Krampus stoppade ned elaka barn i sin korg där han sparade dem en tid för att sedan äta upp dem. Det är detta som ligger bakom jultomtens fråga ”Finns det några snälla barn här?”.

St Nicolaus och Krampus besöker ett litet barn.

Julbocken kom på besök

Krampusmyten fanns främst i mellersta Europa. Här i Norden förekom främst julbocken, även detta djävulen i gestalt av en getabock. Under 17- och 1800-talet brukade man på vissa håll klä ut sig och tåga genom byarna. En person var utklädd till julbock, bräkte som en get och bultade på husens dörrar tills någon öppnade. Man kastade sedan in enkla julgåvor-trädockor, träbitar, kritor och liknande, genom dörrarna. Under 1800-talet försvann julbocken ur den svenska jultraditionen och istället blev den givmilde och fryntlige jultomten en central figur. Den moderna tomten med vitt skägg som vi känner idag är en 1800-tals produkt, en sammanblandning av den amerikanska jultomten Sankta Claus och gårdsvätten i svensk folktro.

Tomten dröjde på vissa håll

På många håll kom dock jultomten att dröja en tid och delar av julbockstraditionen levde kvar. I Ångermanland, där min farmors mamma växte upp i slutet av 1800-talet fanns ingen jultomte. Farmors mamma har berättat om julen år 1894: ”Julgranen kläddes med papperskarameller och hängdes i taket då det var trångt i stugan. Vi hade ej jultomte. Istället kom någon på julkvällen och kastade in små paket till barnen – en griffeltavla eller en Abc-bok”.

Den svenska jultomten som vi känner honom tog form, mycket tack vare Jenny Nyström (f.1854 d.1946).

Soldatregistret, en skattkammare för släktforskare

Den Av Helena Bure Wijki militärt, Okategoriserade, Ryttare, släktforskning, upplandLämna en kommentar

 

Ryttare, målning 1839 (Lindblom)

I min släkt finns många soldater. Soldaternas namn hade ofta ortsanknytning, som exempelvis namnet Bure från Burvik i Knutby, Wärstedt (från Värsta, Häggeby) och Lydman (från Lydinge), Kuddström (från Kuddby), Hagelberg (från Haglinge rote) och Ängel/Engel från (Ingelstad, Norrköping). Andra soldatnamn anspelade på mer personliga attribut, som exempelvis soldatnamnen Stark, Hjelm och Hugg.

Centrala soldatregistret är en ovärderlig källa för oss som släktforskar. I soldatregistret kan vi söka efter förfäder och även själva bidra till forskningen genom att skicka in uppgifter. Här kan du söka efter dina soldater.

I soldatregistret kan det finnas värdefulla uppgifter om soldaten och hans familj, bland annat släktnamn, samt betyg för soldatens insatser. Om min morfars mormors far, Johan Peter Bure f. 1823, står det: ”Avsked 1881, 32 tjänsteår. Anmäld till underhåll. Tjänt berömligt”. Även hans far, Dragon Johan Bure f. 1790 fick betyget ”berömligt” och här finns även en notering om soldatens längd: ”Dragon och ryttare vid Livregementets dragoner, Uppsala sqvad, Burvik Knutby, 31 tjänsteår, tjänt berömligt. 1.75 cm”.

Soldaten
En av många soldater i släkten.

Även Krigsarkivet har många värdefulla uppgifter om soldater och soldattorpen. Morfars mormors morfar, Johan Bure, bodde i dragontorpet Svanbol i Knutby, Uppland. Dragontorpet Svanbol finns ännu bevarat och är ett så kallat ”dubbeltorp” där det bodde två familjer.

År 1813 – 1840 bodde där dragon nr. 96, Johan Bure f. 1790 med familj, samt Erik Burell, dragon nr. 95, f. 1802 med familj. Torpet, som då var i mycket dåligt skick, genomgick ett antal renoveringar åren 1878 – 1900. Bland annat besvärades eldstaden ”af inrökning”. Vid besiktning ansågs fähuset vara i ”mycket bristfälligt skick, norra gafvelen fallfärdig och bör ombyggas”. År 1901 hade man lagat de trasiga fönstren och taket i huset samt lagt in nya golv. Ett nytt fähus och lada hade också byggts. Fähuset, ”hela stugan samt huf och vindskivor” rödfärgades sedan.

Svanbol
Dragontorpet Svanbol i Knutby Foto: Helena Bure Wijk

Masmästaren Per Persson

Den Av Helena Bure Wijki Masmästare, släktforskning, uppland, vallonerLämna en kommentar

 

Foto: Helena Bure Wijk

Under slutet av 1500- och början av 1600-talet kom några tusen vallonsmeder till Sverige för att arbeta. Det var deras speciella teknik att framställa smidesjärn som gjorde dem så efterfrågade. Vallonerna kom till vårt land från sydöstra Belgien och norra Frankrike, på initiativ av arrendatorn Welam de Besche och hertig Karl. De svenska bruken var vid den tiden i stort behov av skicklig arbetskraft och kunde erbjuda bra löner. Den tidiga valloninvandringen skedde främst till bruken i Östergötland och Värmland men under 1600-talets första del inflyttade många vallonfamiljer till de Uppländska bruken, som arrenderades av köpmannen Louis de Geer.

Bennebols bruk

I Bennebols bruk, som ligger i de djupa uppländska skogarna strax utanför Knutby, Uppland, tillverkades tackjärn mellan åren 1683 och 1884. När verksamheten blomstrade som mest tillverkade man årligen cirka 400 ton tackjärn i bruket.

Bennebols masugn i Uppland. Foto: Riggwelter

Längs bruksgatan fanns arbetarbostäder, ladugårdar, skolhus, smedja och stall. De flesta familjer kom att arbeta i Bennebols bruk i generation efter generation. I arbetarlängorna bodde bokhållare, bruksarbetare, kolare, skogshuggare och masmästare med sina familjer. Det tycks ha funnits en rangordning bland de anställda. Masmästaren, som hade allra högst status, bodde i hus nr.1 tillsammans med sin familj och i intilliggande hus bodde smeder, uppsättare och bruksarbetare. Längst bort, i husen nummer 7- 10  levde dagsverkare, bokare, gratialister och de som inte hade möjlighet att försörja sig själva.

Min morfars förfäder levde och arbetade i Bennebols bruk under de två hundra år som masugnen var i bruk. De arbetade som masmästare, masugnsarbetare, smeder, uppsättare och malmdragare. Barn, kvinnor och de äldre arbetade som ”bokare” vilket innebar att de sönderhackade den hårda malmen. Varje person arbetade i bruket i närmare 60 år av sina liv.

Inte bara valloner 

Morfar Ivars förfäder levde och arbetade i Bennebols masugn i flera hundra år.

Det var långt ifrån alla som arbetade i masugnen som var valloner. Många anställda var svenska, som morfars farmors morfars far Per Persson f. 1717 som arbetade som masmästare i Bennebols bruk och är anfader till släkten Bladlund. I de tidigaste husförhörslängderna för Bladåker och Bennebols masugn finns endast några få familjer där, bland andra masmästaren Pierre Sporrong med familj, Per Ingelsson med hustru och en dotter samt Per Persson f. 1717 och hans hustru Margareta Gottfridsdotter Dubois f. 1721 i Almunge. Familjerna Sporrong och Dubois var fransktalande valloner men övriga namn tycks vara svenska. Ingelsson är ett namn man gärna förknippar med bergsmanssläkter i Dalarna, men jag har tyvärr inte lyckats hitta information om Per Ingelssons anor. Även anfadern Per Perssons släktrötter är ett ännu olöst mysterium.

I de tidigaste husförhörslängderna över Bladåker finns bland andra Per Ingelsson f. 1690 med hustru och dottern Margita i Bennebols masugn

Släkten Bladlund

Masmästaren Per Persson föddes år 1717 på okänd ort och det enda vi kan vara säkra på är att hans far hette Per, Petter, Petrus eller Pierre i förnamn. Per hade två syskon, Anders Persson Sandberg f.1719 som var trädgårdsmästare i Bladåker, samt systern Margareta Persdotter f. 1720. Jag har tyvärr inte lyckats hitta mer information om syskonen.

Per Persson och hans hustru Margareta Gottfridsdotter Dubois fick tillsammans barnen Per f. 1744, som också blev masmästare, Margareta f. 1745, Anders f. 1749, Johan f. 1755, Maria f. 1758 och Gottfrid f. 1760, som också blev masmästare som sin far. Alla barnen föddes i Bennebols masugn och tog namnet Bladlund efter hemorten Bladåker. Ättlingarna levde och arbetade i Bennebols bruk långt in i tiden.

Pers Perssons son Johan Bladlund född 1755 i Bennebols masugn gifte sig med Brita Lydman från Tuna, Uppland. Mina släktrötter vid de uppländska bruken hittar du här.

Flera av masmästaren Per Perssons ättlingar hade ”målade dalkarlsskåp med nyckel” enligt deras bouppteckningar. Jag har genom åren funderat om Per Persson hade sina rötter i Dalarna, men har tyvärr inte lyckats hitta några bevis för det. Allmogemöbler från Dalarna och speciellt ”dalkarlsskåp” var väldigt populära förr i tiden och såldes av kringresande försäljare, även i Uppland.

Vet du mer om masmästaren Per Perssons släktrötter?
Kontakta mig gärna forskningwijk@gmail.com

 

Där vildrosor blomma

Den Av Helena Bure Wijki upplandLämna en kommentar

Det är nu drygt sjuttio år sedan statarsystemet försvann ur den svenska historien för gott, men det är sällan vi i dag hör människor berätta om hur det var att leva på den tiden. Författare som Ivar LO har skildrat den hårda tiden, men få av de som lever idag vill, eller orkar berätta om hur det var att växa upp som ”statarbarn”. Det gör alldeles för ont, är förknippat med tunga minnen och framför allt en stor skam.

Stataren var en gift man som anställdes vid större gårdar och fick sin lön, helt eller delvis, ”in natura”. Istället för pengar fick familjen kost och logi, ofta i form av en undermålig bostad full av ohyra. Stataren anställdes på ettåriga kontrakt och hade bara friheten att flytta och byta arbetsgivare under den sista veckan i oktober månad, den så kallade slankveckan. Vägarna under hösten var därför fyllda av förhoppningsfulla familjer som flyttade från den ena arbetsgivaren till den andra, ofta för att inse att det var lika dåliga villkor på den nya arbetsplatsen.

I statarens kontrakt ingick inte bara att mannen skulle arbeta. För att familjen skulle få stanna måste även hustrun arbeta på gården med mjölkning och hon tvingades därmed lämna sina egna barn. Det var den ”vita piskan” som ven över kvinnornas ryggar, menade författaren Ivar Lo Johansson som själv växte upp i ett statarhem. Min mormor Elsa vägrade att mjölka bondens kor och därför måste familjen bryta upp och flytta två, tre, ibland fyra gånger per år.

Min mamma Gun Britt Bure är en av många som växte upp i ett Sverige som präglades av klasstillhörighet och förtryck. I sin bok ”Där vildrosor blomma” (Vulkan, 2009) berättar hon om barndomen i 1930- och 1940-talets Sverige. Boken finns att låna på bibliotek och kan även beställas direkt från förlaget.

Mamma tillsammans med några av syskonen

Resandefolket

Den Av Helena Bure Wijki Brott och straff, militärt, resande och romer, släktforskning, uppland6 kommentarer

”Otto Emanuel Segerblad-Almin, lumphandlare. Ögon: mörkbruna, hår: tunt, ansikte: kindkotor utstående, Näsa:utåtböjd. Särskilt kännetecken ”högra lillfingret krokigt i 2:a leden”.

De första romerna kom till Europa från Indien på 1100-talet e.Kr. Till Sverige kom man på 1500-talet och kallades då ”tatare”. Resandefolket i Europa härrör sitt ursprung tillbaka till de sinter som befolkade provinsen Sind (dagens Pakistan), vid Indusflodens nedre del.

Resande har genom tiderna varit förknippade med vissa yrken såsom borgare, krämare (försäljare) och hantverkare av bältesspännen (häktmakare). Under 1800-talet och i senare tid återfinns resande vid yrken som valackare, lumpsamlare och kittelflickare (som förtennade och lagade kopparkittlar).

Min morfars mammas systers man, Arvid Segerblad-Faltin var lumpsamlare och valackare (han kastrerade hästar), några av de sämsta yrken man kunde ha. Han beskrevs som ”lång, smärt och mörkhyad, med ett äkta ziguenarutseende”. Arvids släktträd sträcker sig långt tillbaka i Sverige, till 1700-talet, då anfadern Peter Segerblad var regementshovslagare i Västerbotten. Medlemmar av släkten Segerblad gifte sig med en annan släkt som också var rörlig – släkten Faltin – som bland annat finns i Finland, Norge och Sverige.

Många av dagens resandefamiljer härrör sitt ursprung till de legosoldater som kom till vårt land under 1700-talet. Dessa soldater levde i utanförskap och har sina rötter i flera europeiska folkgrupper.

 

Arvid Valentin Segerblad-Faltin. ”Den 9 september förlidet år begicks å ångaren ”Östanå II” wid Spillerboda ett groft wåldsdåd, i det att fyra hästbytare dels med knif och dels annorledes swårt misshandlade twenne besättningskarlar och en bondson. Wåldswerkarne lyckades undkomma och hålla sig dolda en tid, men den ene efter den andre har sedermera råkat i rättwisans händer.”

Efter 8 års fängelse träffade Arvid den ogifta Gerda Maria Bure, en fattig kvinna från en soldatsläkt, som hade fött två ”oäkta” barn i Uppsala. De gifte sig och fick flera barn tillsammans – Hans Arvid Valentin Segerblad-Faltin f. 1919, Anna Josefina Segerblad f.1923 samt Otto Emanuel Segerblad-Faltin f.1929.

När Gerda Maria träffade sin make valde hon att lämna ifrån sig sina andra barn, Maria Viktoria Bure f. 1911 och Carl Olof Bure f.1913 som fick växa upp hos mormodern. Det blev ett hårt och slitsamt liv för dessa barn och de kunde aldrig förlåta sin mamma för det val hon en gång gjorde. De ville heller aldrig ha någon kontakt med moderns nya familj och halvsyskonen.

Maria Viktoria Bure f.1911 i Uppsala

Att tillhöra en resandesläkt var i äldre tider förknippat med diskriminering och stigmatisering från omgivningens håll. I Sverige var det till exempel olagligt att inte ha ordnad försörjning och en fast adress. Samhället såg med oblida ögon på de människor som levde ett kringflackande liv och som vägrade att inordna sig under rådande normer. Resande och romer gifte sig väldigt sällan med gajer, (icke-romer) utan höll sig inom den egna gruppen. De som ville smälta in i samhället talade bara det egna språket, romani, i hemmet. Jag har släktingar som i äldre tider varnade sina familjemedlemmar att ens yppa ett enda ord på romani utanför hemmets väggar, med varning om att man annars kunde få händerna avhuggna.

Paret Segerblad-Faltin – Arvid Valentin och Gerda Maria – avled 1932 med några få månaders mellanrum och barnen togs omhand av släktingar till pappan. Hans Arvid f.1919 blev fosterbarn hos Kopparslagaren och gårdfarihandlaren Arvid Einar Johansson och hans hustru Valborg Viktoria Leontine Almin. Jag har tyvärr inte lyckats hitta deras ättlingar ännu.

August Arvid Segerblad var far till Arvid Valentin. Han föddes 1835 i Järlåsa och var gift med Maria Sofia Johansson-Almin. August Arvid stod under sin livstid antecknad som ”lösdrivare och skojare, driva vida omkring”. I vår familj finns en kopparbunke med hans initialer och något slags bomärke.

Stamkort och militära handlingar kan vara en riktig skatt för oss släktforskare

Den Av Helena Bure Wijki DNA-släktforskning, militärt, släktforskning, Släktforskningsverktyg, upplandLämna en kommentar

Stamkort är dokument som utfärdas för personer som har gjort värnplikt och/eller tjänstgjort inom försvaret. På stamkortet finns bland annat information om tid för tjänstgöring, var den är gjord, utbildningar, befordringar, bestraffningar och mycket mer. Stamkortet finns arkiverat på den ort där personen bodde då han avslutade sin militära bana eller gick i pension. Om du har svårt att hitta stamkortet på egen hand finns möjlighet att få hjälp av Riksarkivet.

Min morfar, Ulrik Ivar föddes 1901 i Bladåker, Uppland, som ”oäkta” son till mjölkerskan Augusta Charlotta Bure. Charlotta fick fem barn men förblev ogift. Någon gång kring sekelskiftet 1900 valde hon att byta namn och kallade sig därefter Svensson. Varför vet vi inte. Någon anfader med namnet Sven finns inte i Charlottas släktträd.

Kyrkböckerna avslöjar ingenting om fadern till Charlottas barn men jämförande DNA-test som vi har gjort mellan söner till hennes yngsta och äldsta barn har visat att det är samme far till alla barn. I mer än trettio år har jag sökt efter morfars och hans syskons okände far och tack vare morfars militära handlingar, tror jag att vi äntligen har hittat honom.

Stamkortet berättar att morfar gick rekrytutbildning, hovslagarskola och vice korpral-utbildning.

Efter utbildningen blev morfar anställd som militär i Uppsala och arbetade där fram till 1927, när han fick anställning som hovslagare och valde att avsluta sin militära bana. För att trivas inom det militära bör man helst inte ha svårigheter med att lyda order. Det hade min morfar. Morfar arbetade väldigt hårt och var duktig, men han hade svårt att ta order från andra.

En dokumenterad händelse under morfars utbildningstid i början av 1922 väckte min nyfikenhet. Vid en övning befallde löjtnant E. Nilsson att morfar skulle springa, men han vägrade. Trots upprepade befallningar om språngmarsch, vägrade volontär 512 Svensson. Han gick några steg, sakta för att sedan stanna upp helt, vilket gjorde löjtnant Nilsson ursinnig. Morfar dömdes för olydnad och fick sitta åtta dagar i arrest.
När han fördes ut från arresten av furir Lagerström frågade denne om morfar inte tyckte att det hela var tråkigt, varpå morfar svarade: ”Det gör detsamma”.

Det var då jag upptäckte att stamkort och militära dokument kan vara en fantastisk skatt för oss som släktforskar. Förutom förhör, vittnesmål, erkännande, beslut m.m. från mars 1922 då morfar gjorde sig skyldig till olydnad, så har man även antecknat ”levnadsförhållanden”. Där står min morfars namn, födelsedata samt båda föräldrarnas namn!

Äntligen har vi fått veta vad barnafadern hette! ”Fader: Karl Svensson, jordbruksarbetare, död” Fadern var således död 1922.

Mycket riktigt visade det sig att det fanns en gift man som hette Karl Svensson i Bladåker vid tiden då Charlotta och hennes barn levde där. Karl bodde med sin familj på en gård, alldeles i närheten. Han utbildade sig först vid en jordbruksskola och blev sedan förvaltare på gården. Han gick bort hastigt i juli 1915. Några månader senare födde morfars mamma sitt sista barn.

Morfar Ulrik Ivar Foto: Helena Bure Wijk