Vattnet har länge varit den viktigaste transportvägen i Stockholms skärgård. På Djurö fanns en stor ankringshamn för flottan under Vasatid och kungen bestämde under 1500 – talet att Sveriges kustbönder skulle avlöna speciella styrmän – lotsar, som hade till uppgift att guida de fartyg som seglade i de ofta svårframkomliga passagerna inomskärs. År 1667 infördes lotstvång, vilket innebar att utländska sjöfarare var tvungna att anlita och betala lotsar för att få segla i svenska vatten.
Sundet mellan Stavsnäs och Djurö var under stormaktstiden en viktig seglingsled in till Stockholm. Under 1700- talet var Stavsnäs ett litet skärgårdssamhälle med människor som levde av både fiske och jordbruk, och som väl kände till alla de farliga grund som fanns i de omgivande vattnen.
Från högt belägna lotstorn övervakade lotsen det vattenområde som han ansvarade för. Lotsyrket gick förr i tiden ofta i arv från far till son. Det var ett slitsamt arbete och man kunde endast arbeta under de årstider då vattnen var farbara, så lotsyrket kombinerades ofta med annan sysselsättning, exempelvis fiske och jordbruk. Som lots hade man stora skyldigheter men få rättigheter. Om man orsakade förlisning av ett fartyg eller någon annan skada så blev straffen hårda. Det var krigsrätten som dömde och utdömde straffen som kunde bestå av spöslitning, gatlopp och fängelse. Lotsen guidade från en roddeka som låg i släp efter fartyget. Man arbetade i hårt väder, ofta dygnet runt och många av lotsarna led av reumatisk värk.
Min fm fm ff, Johan Lundqvist, föddes år 1750 i Stavsnäs, Värmdö och kom att arbeta som lots liksom sin far. Det var ytterst viktigt att känna sitt vatten väl och att nogrannt kartlägga var alla farliga grund fanns. Den viktiga kunskapen gick i arv inom släkten.
Johan började sin yrkesbana som lotsdräng och fick efter lång och trogen tjänst hederstiteln mästerlots, vilket innebar högre lön och möjlighet att lotsa större fartyg. I mitten av 1800-talet kunde mästerlotsen ha en fast årslön om cirka 300 riksdaler. Dödboken för år 1824 berättar att mästerlotsen Johan avled utomhus, mitt i den kalla vintern: ”Död den 12 dec under bar himmel på Löknäs Långdel. Var lots och bodde på Stafnäs”.
Lotsen Johan Lundqvist dog under bar himmel i Stavsnäs på Värmdö, vintern 1824. Bild: Wikipedia
Johan Wilhelm Schmidt (Smitt) föddes 1821 i Hedvig Eleonoras församling, Stockholm. Han var ättling till guldsmedsmästaren Olof Schmidt f. 1627 i Ronneby, Blekinge. Johan Wilhelm var en driftig man som under sin livstid kom att bli omtalad som Sveriges rikaste man. Han kallades även ”Kungsholmskungen”.
”Han är till längden något över medelmåttan, smärt och senfullt byggd. Hans ansikte, bränt av en varmare sol än vår, är skarpt markerat, prytt av ett kastanjebrunt helskägg, och hans ögon äro vassa och genomträngande. Hans tal är kort, distinkt och vittnar om en mogen tankegång”. (Projekt Runeberg)
I sin ungdom studerade Johan Wilhelm vid Nya elementarskolan i Stockholm men gav sig sedermera ut på långa resor till Sydamerika. I Argentina lade han grunden för sin stora förmögenhet och han återvände till Sverige som välbärgad generalkonsul. Johan Wilhelm Smitt var bland annat med och grundade Nitroglycerinbolaget tillsammans med Alfred Nobel, Stockholms enskilda bank, Graningeverken och Stockholms bryggeriindustri. Han ägnade sig även flitigt åt diverse tomtaffärer på Kungsholmen där han sedermera gick under namnet ”Kungsholmskungen”. Tillsammans med sin familj bodde han ”i sitt enkla palats vid Scheelegatans slut intill Fleminggatan”, skriver författaren Per Anders Fogelström i sin bok ”Mödrar och söner (1991)”. ”Smittens palats”, som huset kallades i folkmun, låg vid Scheelegatan 13 B och var en ombyggd malmgård.
Johan Wilhelm Smitt kom från enkla förhållanden och skapade sin förmögenhet på egen hand. Under sin livstid donerade han ca 400 000 kronor till Stockholms högskola och var även en generös donator till andra skolor och projekt. När Brusells bryggeri stod inför konkurs, investerade Johan Wilhelm pengar i verksamheten genom att köpa så många aktier han kunde i företaget, till ett så lågt värde som möjligt. När han sedan hade fått aktiemajoritet i bolaget tog han över ansvaret för verksamheten, som bytte namn till St Eriks bryggeri och senare Stockholms bryggerier. Verksamheten blomstrade och kom att bli landets näst största bryggeri. ”Smitt var känd som välgörare och donator, han hade också gett pengar åt en fond till de anställdas fromma. Men han var affärsman och inte någon socialreformator och än mindre en företrädare för kvinnans jämställdhet. Om en man och en kvinna utförde samma arbete vid bryggeriet hade mannen dubbelt så hög lön som kvinnan”. (Fogelström 1991).
Under en period låg ”Kungsholmskungen” Johan Wilhelm Schmidt och ”Brännvinskungen” L.O Smith, också han verksam i Stockholm, i luven på varandra. De hade samma efternamn men var inte släkt med varandra. Brännvinskungen L. O Smith anklagade Johan Wilhelm i Stockholms rådhusrätt och Johan Wilhelm gav svar på tal genom att anklaga konkurrenten för förtal:
”Jag vågar blotta lögnaren, belackaren och utspridaren av det hemliga och öppna giftdrypande förtalet, hvilken är uslare än procentaren, ty han ockrar på folks heder och ära samt på sin nästas goda namn och rykte. Om det finnes någon rättvisa, så måste herr L. O. Smith, som jag åtalat för ärekränkning, dömas till det strängaste strafflagstadgar, ty det allmänna rättsmedvetandet skulle på det djupaste kränkas, om en person, »vars» — för att begagna herr L. O. Smiths egna ord — »bord är fint, vars rock är fin, vars samvete är fint», och som skryter med att äga millioner, skulle fällas till några hundra kronors böter. Utslaget i detta mål må falla huru som helst, så står däröver det allmänna medvetandet och känslan av vad som är anständigt, rätt och hederligt, och inför denna domstol är herr L. O. Smith redan dömd”.
Brännvinskungen L.O Smith dömdes till fem månaders fängelse men straffet efterskänktes genom kungens nåd efter att Johan Wilhelm donerat 100 000 kronor till Stockholms högskola.
Kungsholmskungen Johan Wilhelm Smitt
Foto Wikipedia
Johan Wilhelm Smith avled den 8 oktober 1904 på sitt älskade Kungsholmen i Stockholm. I sitt testamente donerar han hela förmögenheten till släktingar, anställda och före detta anställda. Han skänker bland annat pengar till Stockholms högskola, hälsobrunnen i Ronneby (den stad hans far föddes i), Stockholms barnkrubba, Stockholms sjukhem, stiftelsen i Stockholm för gamla tjänarinnor samt många andra projekt. Testamentet avslutas med följande ord: ”Slutligen förordnar jag, att min begrafning må ske med all enkelhet, utan kransar och blommor, icke något liktal hållas samt liket förbrännas vid Stockholms krematorium och askan nedsättas i mitt grafställe å Stockholms kyrkogård”. (Källa: Projekt Runeberg)
Bild: Massakern på hugenotter under Bartolomeinatten 1572. Målning av François Dubois (1529 – 1584)
Det var några tusen valloner som kom till Sverige mellan åren 1626 – 1655. För många var det hoppet om en bättre ekonomi som lockade dem hit, men många flyttade också av religiösa skäl. De fransktalande vallonerna var ofta reformerta kalvinister – så kallade hugenotter – som valde att fly hemlandet efter tider av förföljelse från stat och katolska kyrkan. Det som är mest utmärkande för kalvinismen är den dubbla predestinationsläran – tron att Gud redan på förhand har utvalt somliga människor för evigt liv, medan andra är dömda till evig förtappelse. De reformerta vallonerna hade även en annan uppfattning om nattvarden.
Jean Calvin
Man beräknar att ett hundratal av de franska hugenotterna kom till Sverige under 1600-talets början. Inte heller här fanns religionsfrihet på den tiden, men man tilläts i alla fall att utöva sin religion privat, om man lovade att inte sprida läran utanför hemmets väggar. Detta skärptes 1647 då det bestämdes att alla som bodde i Sverige skulle döpa sina barn i Svenska kyrkan. De människor som hade annan trosbekännare hade inte rätt att verka inom några högre ämbeten i samhället, fick inte heller vara dopvittnen och kunde inte begravas med några högtidligare ceremonier. Varken reformerta eller katolska konventiklar skulle tillåtas i Sverige.
Ytterligare skärpningar i lagen infördes senare. Varje utländsk person som avsåg att stanna någon längre tid i Sverige, var från år 1667 tvungen att redogöra
för kyrkoherden vilken konfession han bekände sig till. Detta skulle anmälas efter åtta dagar i landet. Därefter rapporterade kyrkoherden till landshövding och biskop. Den utlänning som underlät att göra detta, miste alla de rättigheter som han hade fått. Lagen skärptes med tiden än mer. Nu gällde att den som avföll från landets religion skulle mista sitt ämbete, landsförvisas och aldrig njuta arv, rätt eller rättighet i Sverige. Ingen fick öppet ha en främmande religionsutövning.
Mina anfäder- och anmödrar med namnen Pousette, Vincent -Rafflier, Poulain och Barre var några av de fransktalande valloner som bekände sig till den reformerta kalvinismen och somliga kom att behålla sin tro länge. Trots de skärpta bestämmelserna deltog familjerna i reformerta sammankomster in på 1700-talet. Somliga vallonsläkter tycks ha varit mer motsträviga mot att assimileras och man behöll sin religion, sitt språk och kultur långt in i tiden. Vid Lövsta bruk och Österbybruk i Uppland hade man bland annat egen skolundervisning på franska. Det var främst bland hantverkarna – kolare, smeder- och hyttpersonal, skogshuggare och körare som ”försvenskningen” och även acceptansen gentemot lutherdomen, dröjde längre.
Anfadern Henri Vincent-Rafflier kom till Sverige 1626 från Fanzel i Belgien: ”Sonen till Jean Vincent från Fanzel har rest med Mathieu de Geer till Sverige”. Hans far, Jean Vincent-Rafflier, hade några år tidigare försvunnit tillsammans med kapten Trouillets trupper. Henri var gift med en ännu okänd hustru och kom att arbeta som kolare i Österbybruk och Gimo bruk fram till sin död 1679. Jag härstammar från hans dotter Margareta Vincent f.1634 som var gift med kolaren Mårten Dubois f. 1629.
Anfadern Michel Poulaine f. 1610 flyttade också till Sverige tillsammans med sin hustru, Jeanne Barre. I Forsmark antecknar man år 1679 att familjen Poulaine håller reformerta konventiklar, som då var en förbjuden verksamhet. De fransktalande kalvinisterna höll sig gärna till familjer med samma trosuppfattning och man gifte sig med dessa släkter. Michel Poulaine var hammarsmed och skrivare i Uppland. Han fick tillsammans med hustrun Jeanne Barre bland andra dottern Cathleen Poulaine f.1627 (min ana) som gifte sig med Gottfrid Pousette f. 1626. Även släkten Pousette höll sig till den reformerta tron till en början. Familjerna Vincent, Pousette, Le Chotton (Cotton), Dandenel, Francois och Magnette har sitt ursprung i Spanska Nederländerna.
År 1655 bodde det 43 personer i Gimo Bruk, Skäfthammar. Av dessa var 17 personer valloner. Familjerna Anthoine, Dandenel, Hubinet, Magnette och Pousette tillhörde smides- och hyttpersonalen. Le Chotton och Vincent var kolare och skogshuggare. Till ”övrig personal” hörde skrivaren François och mjölnare Magnette.
Vallonsmide. Hasse Gille, vallonsmed i 14:e generationen.
Vid Österbybruk i Uppland fanns samma år 190 mantalsskrivna personer. Av dessa var 66 personer valloner, eller ”fransoser”, som de också kallades. Bland smides- och hyttpersonalen fanns familjerna Bastin, Baudou, Bayard, le Blanc, le Brun, Chevet, Goffin, Nonnet, Pira, Poulain och Pousette. Till kolar och skogshuggarpersonal samt körare hörde familjerna Anjou, Anthoine, Baudou, Carlier, du Clou, Dubois, Hubinet, de Marte, Martin, Michot, Mineur och Philip. Hantverkspersonalen bestod av familjerna Bailli (hovslagare), Hubinet (hjulmakardräng) och Tissier (hjulmakare). Övrig personal bestod av två mjölnare – Boudry och Pousette.
På bruket fanns en reformert verksamhet långt in i tiden. Skolläraren Jacques Potheuck anställdes vid bruket år 1636 och i hans arbetsuppgifter ingick barnundervisning, läsning på söndagarna, dels på förmiddagen, dels på eftermiddagen, ur Bibeln och ur någon reformert författares postilla. Läsningen skulle omges av bön och av psalmsång. Dessutom skulle han trösta de sjuka. Flera präster rapporterade från mitten av 1600-talet att den reformerta verksamheten tilltog alltmer i Österbybruk, istället för att minska. Man krävde att alla invånare skulle gå till sockenkyrkan om söndagen, men det verkar inte ha skett. Först 1735 invigdes en svensk kyrka på bruket.
Bruken var små miniatyrsamhällen där människor ofta levde sina liv, i generation efter generation. Vid Österbybruk, liksom flera andra uppländska bruk hade man egen skolundervisning på franska och man tror att detta, tillsammans med att man nästan uteslutande gifte sig med landsmän, fördröjde assimileringen in i det svenska samhället.
I Stockholm fanns på 1800-talet utbildade barnmorskor som hjälpte barn till världen. På Lilla Munklägersgatan 11 bodde en barnmorska. Hos henne födde min farmors farmor ett barn i största hemlighet 1865. Foto: Larssons atelje
Barnmorskan har genom tiderna hjälpt barn till världen genom att bistå den födande modern med stöd och hjälp. Hon har haft många namn – jordemor, närmor, hjälpkvinna, ljusmor och ackuschörska. Att föda barn som ogift innebar förr i tiden stora svårigheter för den ogifta modern och hennes ”oäkta” barn. Det rådde en sträng social kontroll i vårt samhälle och lagstiftningen var länge inriktad på att ställa både mannen och kvinnan till svars.
Kyrka och domstol ansträngde sig till det yttersta för att få den ogifta modern att erkänna vem barnafadern var, eftersom utomäktenskaplig sexualitet ansågs vara ett brott mot både kyrklig och världslig lag. Det var inte ovanligt att ”oäkta” barn dödades av föräldrarna och det hände också att mammorna utförde olagliga aborter på sig själva. Det förekom även att ogifta mödrar födde sina barn hos ”änglamakerskor” mot betalning, där barnen vanvårdades till döds och blev på så sätt små ”änglar”.
Barnamordsplakatet
Kungen Gustav III oroades av de många spädbarnsmorden som skedde på grund av de ogifta mödrarnas utsatthet och sociala ställning. Genom det barnamordsplakat han instiftade, fastslogs år 1778 att ogifta mödrar kunde få sitt nyfödda barn inskrivet i födelseboken med anteckningen ”fader okänd” och ”moder okänd”. Genom den nya lagen fick ingen längre tvinga kvinnan att avslöja vem barnafadern var.
Dessförinnan hade barnmorskorna haft till uppgift att förmana den ogifta kvinnan att avslöja vem som var barnets far. I de fall myndigheterna begärde det, var barnmorskan även tvungen att berätta vad den ogifta modern hade berättat under förlossningen. Genom barnamordsplakatet förbjöds barnmorskan att försöka tvinga fram sådana bekännelser.
Gustav III oroades över de många barnamorden och instiftade barnamordsplakatet. Målning av Alexander Roslin 1777
En stor summa pengar
På 1800-talet fanns utbildade barnmorskor i hela landet som arbetade med att hjälpa havande kvinnor. På Lilla Munklägersgatan 11 i Stockholm bodde en barnmorska som år 1865 hjälpte den lille gossen Gustaf Erik Sigismund Posse till världen år 1865. Den ogifta modern var min farmors farmor,Hulda Schmidt. Hon födde sin son hos barnmorskan i största hemlighet och barnet antecknades i födelseboken med ”föräldrar okända”.
Många ”oäkta” barn gick en tuff framtid till mötes då de ofta lämnades till barnhus eller utackorderade som fosterbarn på landsbygden där de fick slita hårt. Gustaf Erik Sigismund fick en tryggare framtid.
Vid tiden arbetade och levde en ogift man vid namn Gustaf Possevid Stockholms slott. Posse är namnet på en gammal adelssläkt som härstammar från en jylländsk väpnare som hette Nils Jensen Loupose. Innan Gustaf Erik Sigismund föddes bodde även hans mamma i Hovförsamlingen där hon arbetade som piga, så Gustaf Posse var förmodligen barnets far. Den ”oäkta” sonen fick hans efternamn och en stor summa pengar betalades till den ogifta moderns familj. Det verkar även som om barnafadern försökte se till så att pojken fick växa upp i ett kristet och ”välordnat” hem.
Posses släktvapen
Gifta på låtsas
Farmors farfar, Johan Gustaf Söderman föddes 1841 på Värmdö
En kort tid efter förlossningen flyttade Hulda och hennes son hem till den då präststuderande Johan Gustaf Söderman som bodde i närheten, på Svartmangatan 22 i gamla stan. Pojken blev då antecknad som Södermans styvson. Johan Gustaf Söderman var född på Värmdö 1841 och hade ingen anknytning alls till Nordmaling i Västerbotten, men ändå fick han infödingsrätt där när han avslutat sina präststudier, vilket borde ha varit en omöjlighet.
I Härnösands herdaminne står det att Johan Gustaf Söderman och Hulda Schmidt vigdes 1872, men några vigselhandlingar existerar inte. För Söderman var det förmodligen mer ett symboliskt äktenskap, där han för en stor summa pengar och vissa samhälleliga förmåner, tackade ja till att uppfostra en annan mans barn. Att gifta sig på riktigt med den ”fallna” kvinnan, det ville han inte.
Hela familjen försvann och prästen gifte om sig
Gustaf Erik Sigismund Posse fick med tiden efternamnet Söderman och antecknades i Nordmalings kyrkböcker som ”son” till prästen. Han flyttade sedermera till Ramsele där han arbetade som folkskollärare en tid. Han dog år 1890 av lungsot (TBC), endast 24 år gammal. Fosterfadern och prästen Johan Gustaf reste då dit och begravde honom. Några år senare dog Hulda Schmidt hastigt, liksom hennes far, mor och syster som också bodde i prästgården hos Söderman. Några uppgifter om dödsorsaker finns inte i Nordmalings kyrkböcker. Det var ju Söderman som var präst och han tyckte kanske inte att det var så viktigt att föra in dessa anteckningar i död- och begravningsboken. Strax efter Huldas död gifte han sig på ”riktigt” med sin mer än trettio år yngre hushållerska.
Farmors farfar fick pengar och andra fördelar när han tog hand om Hulda Schmidt och hennes oäkta barn. Bland annat fick han infödingsrätt i Nordmaling. Foto: Håkan Svensson
Stiftelsen Allmänna barnhuset i Stockholm var det första barnhuset i Sverige och grundades på 1600-talet. De barn som lämnades till en institution blev ofta kvar där under hela barndomen och många barn for väldigt illa. 1785 kom en ny förordning om att barnen istället skulle utplaceras i fosterhem på landsbygden för att bli ”samhällsnyttiga varelser”. Fram till 1856 hade de mödrar som födde anonymt ingen möjlighet att få tillbaka sina barn om de i ett senare skede skulle ångra sig, men genom ett tillägg i barnmorskereglementet kunde den anonyme modern lämna en lapp med sitt namn och hemvist på ett papper som förseglades och lämnades till pastorsämbetet i barnets födelseförsamling.
Modern behöll en kopia och kunde senare, om hon önskade, bevisa att hon var barnets biologiska mor. För många barn som föddes av anonyma föräldrar, förblev dock föräldrarna okända. Till en början kostade det 100 riksdaler att lämna sitt barn till Allmänna barnhuset och de som kunde, betalade. De mödrar som saknade ekonomiska medel kunde lämna sitt barn, och i gengäld arbeta på barnhuset under en tid.
Härkan du söka efter barn som varit placerade i Allmänna barnhuset mellan åren 1800-1916.
Frimurarbarnhuset i Stockholm Foto: Stockholmskällan
Frimurarbarnhuset – endast för välartade och friska barn
Frimurarbarnhuset i Stockholm startade sin verksamhet i mitten av 1700-talet och man tog endast emot friska och välartade barn mellan sex och tio år, som var födda inom äktenskapet. Barnhuset grundades av Frimurarelogen ”S:t Jean Auxiliaire” (senare ”Den Nordiska Första”), som en ”bestående insats till samhällets gagn”.
På barnhuset bodde cirka 170 barn som mest och man hade egen skola. Morgonmålet bestod av ”ölsupa” som serverades klockan sju varje morgon. Fyra gånger per år fick barnen besöka sina föräldrahem och detta var för många barn ljuspunkten i tillvaron. Men dåligt uppförande kunde resultera i indragen hemgång som straff.
Pojkarnas sovsal på Frimurarbarnhuset Foto: Stockholmskällan
Till Frimurarbarnhuset kom barn som hade gifta föräldrar men där den ena föräldern hade dött, eller där föräldrarna av olika orsaker inte längre kunde försörja sitt barn. Barnhuset erbjöd en ordnad tillvaro, god uppfostran och skolgång…men när man läser om barnhus-barnen i arkiven så framträder en tillvaro präglad av hård disciplin och bestraffning.
Hemska straff
”Smaka ridspö” och ”ris” var ofta förekommande bestraffningar, liksom ”planstraff” men det är för mig ännu oklart vad planstraffet handlade om. Förmodligen innebar straffet någon form av offentlig ”uthängning” på skolgården/”planen” inför de andra barnen…
Pojkar vid Frimurarbarnhuset Stockholm Foto: Stockholmskällan
Här följer några anteckningar från barnhuset, angående en pojke som bodde där på 1930-talet och de straff han fick under ett år:
14 september: Gripen på bar gärning då han stal frukt i trädgården – arrest 2 söndagar, planen 28 september: Olovligen utåt vägen – Ljög. – smaka ridspö, 1 söndag 27 mars: Slagit sönder kamingaller. – Arrest 1 maj: Sparkat sönder ett trumskinn – Ris 1 augusti: Med Jansson sålt tagna kopparrör –Ridspö 14 dagars planstraff 25 oktober: Olovligen till Holmia – Ris 16 november: Frånvarande vid uppställning –förmaning 2 december: Tagit ur slöjdmontern 1 slev och 1 tavelram, vilka han sålt – Ris
Anteckningar om en pojke, Frimurarbarnhuset
Härkan du läsa mer och söka i arkiven för Frimurarbarnhuset.
Otaliga släktforskare, inklusive jag själv, har ägnat mycket tid åt att grubbla över anteckningen ”fader okänd” i födelseboken. Den lilla anteckningen får så stora konsekvenser då den bryskt bryter ett helt släktled och gör det svårt att komma vidare. Och än värre är det när båda föräldrarna är anonyma i födelseboken. Då är det ofta svårt att komma vidare. I sin bok ”Fader okänd”(2011) ger historikern Elisabeth Reuterswärd många värdefulla tips till släktforskare som har ”kört fast”.
Sträng social kontroll
Förr rådde en väldigt sträng social kontroll i vårt samhälle och lagstiftningen var länge inriktad på att ställa både mannen och kvinnan till svars. Kyrka och domstol ansträngde sig till det yttersta för att få den ogifta modern att erkänna vem barnafadern var, eftersom utomäktenskaplig sexualitet ansågs vara ett brott mot både kyrklig och världslig lag.
Barnamordsplakatet
Genom Gustav III:s barnamordsplakat fastslog man år 1778 att ogifta mödrar kunde få sitt nyfödda barn inskrivet i födelseboken med anteckningen ”fader okänd” och ”moder okänd”. Detta för att minska det stora antalet barnamord i Sverige. Genom den nya lagen fick ingen längre tvinga kvinnan att avslöja vem barnafadern var. Dessförinnan hade barnmorskorna haft till uppgift att förmana den ogifta kvinnan att avslöja vem som var barnets far. I de fall myndigheterna begärde det, var barnmorskan även tvungen att berätta vad den ogifta modern hade berättat under förlossningen. Genom barnamordsplakatet förbjöds barnmorskan att försöka tvinga fram sådana bekännelser.
Många svårigheter för ensam mor
Många ogifta kvinnor valde att behålla sitt barn, om det var möjligt, men om hon saknade möjlighet att försörja sig och inte kunde få hjälp av sina anhöriga, var hon tvungen att lämna bort barnet. Många barn fick växa upp hos sina morföräldrar, men det hände att socknen förbjöd kvinnan och hennes barn att flytta hem till föräldrarna då man ansåg att det fanns risk att familjen skulle ligga fattigvården till last. Om modern inte kunde sörja för barnets vård hände det att ansvaret för barnet övertogs av socknen. När socknen tog över ansvaret för de små, blev många barn utackorderade till lägst bjudande.
Stora barnhuset på 1780-talet. Målning av Johan Sevenbom f.1721 d.1784
Allmänna barnhuset
Stiftelsen Allmänna barnhuset i Stockholm var det första barnhuset i Sverige och grundades på 1600-talet. De barn som lämnades till en institution kom oftast att växa upp där och många for väldigt illa. 1785 kom en förordning om att barnen istället skulle utplaceras i fosterhem på landsbygden för att bli ”samhällsnyttiga varelser”.
Fram till 1856 hade de mödrar som födde anonymt ingen möjlighet att få tillbaka sina barn om de i ett senare skede skulle ångra sig, men genom ett tillägg i barnmorskereglementet kunde den anonyme modern lämna en lapp med sitt namn och hemvist på ett papper som förseglades och lämnades till pastorsämbetet i barnets födelseförsamling. Modern behöll en kopia och kunde senare, om hon önskade, bevisa att hon var barnets biologiska mor. För många barn som föddes av anonyma föräldrar, förblev dock föräldrarna okända. Till en början kostade det 100 riksdaler att lämna sitt barn till Allmänna barnhuset och de som kunde, betalade. De mödrar som saknade ekonomiska medel kunde lämna sitt barn, och i gengäld arbeta på barnhuset under en tid.
Emilia Carolina Sophia Bure
Den lilla flickan Emilia Carolina Sophia lämnades till Allmänna barnhuset i Stockholm i februari 1850, när hon var två veckor gammal. Hennes föräldrar, som var antecknade som ”okända” betalade 100 riksdaler vid överlämnandet av barnet. Några månader senare, i april samma år, kom min morfars mormors far, soldaten Jan Petter Bure, till barnhuset och hämtade den lilla flickan som sedan växte upp tillsammans med hans familj i Bladåker, Uppland. Flickan växte upp som Emilia Carolina Sophia Bure och flyttade sedermera till Vitsjö i Estuna där hon fick en tjänst hos Georg Ivar Christoffer Hjalmar Leijonhielm och hans hustru Ingeborg Emma Sofia Blûm. Emilia gifte sig sedermera med bonden Erik Matsson i Estuna och fick med honom flera barn.
Att den då ogifta Georg Ivar Christoffer Hjalmar Leijonhjielm just höll på att avsluta sin militära utbildning på samma plats där min morfars morfar Johan Peter Bure gick sin utbildning – vid tidpunkten då Emilia Carolina Sophia föddes, samt att hon valde att döpa sin förstfödde son till Ivar kan inte ses som tillfälligheter…
Friherrliga ätten Leijonhielm introducerad år 1719
Sök i barnhusets rullor
Barnhusets rulla innehåller bland annat information om de barn som lämnats till barnhuset, avtal mellan barnhuset och fosterföräldrarna samt barnets uppväxt hos dem. Här kan du söka i Stockholms Allmänna barnhus rullor 1800-1916
Några tips från boken ”Fader okänd” av Elisabeth Reuterswärd:
Barnafäder som inte har antecknats i födelseboken kan finnas i den absolutionslängd/avlösningslängd som kyrkoherden förde (Detta gäller främst 16- och 1700-talet).
Före 1741 skulle botfärdiga syndare lämna en gåva till kyrkan, varför det även kan vara värt att söka uppgifter i de kyrkoräkenskaper som finns bevarade. Fram till 1778 blev de flesta ogifta mödrar, liksom en majoritet av männen stämda inför tingsrätten.
Från 1918 måste alla ogifta mödrar ha en barnavårdsman för sitt barn. Anteckningen ”bn” intill det utomäktenskapliga barnets notis i födelseboken visar att barnet har blivit anmäld till barnavårdsnämnden och att det därmed finns handlingar rörande barnet och dess föräldrar hos kommunen.
Barnets efternamn kan ge en ledtråd om vem fadern är. Om fadern erkänt barnet som sitt var det vanligt att hans förnamn bildade barnets efternamn (patronymikon). Detta gäller även fall där fadern inte är antecknad i födelseboken, men han senare har erkänt faderskapet. Genom namnlagen som kom 1901 skulle man bära ett släktnamn som var bildat av fadern, farfaders eller morfaders förnamn med tillägg av – son, eller gårdsnamn.
När barnet första gången flyttar från födelseförsamlingen begärdes en så kallad flyttningsattest där det i vissa fall kan framgå vem barnets far är. Om fadern var underhållsskyldig kan det även finnas notering om underhållsplikt i hans flyttningsattest.
Under 1800-talet betalade många män underhåll för sina utomäktenskapliga barn. I konfirmationslängder kan det därför finnas anteckningar om fadern, trots att han inte erkänt barnet när det föddes.
Några tips för att komma vidare om barnet fötts med anteckningen ”föräldrar okända”:
Även om modern är anonym så antecknades hennes ålder då barnet föddes. Den uppgiften kan visa sig vara värdefull.
Om barnets födelseadress finns antecknad – titta närmare på den för att se vilka som bodde på adressen. Ofta är det barnmorskans adress, men viktiga ledtrådar kan finnas här.
Barnets dopvittnen/faddrar kan ge viktiga ledtrådar om föräldrarna.
”En aprildag 1952 gick jag till sjömansförmedlingen, som låg vid Norra Dryckesgränd i gamla stan i Stockholm och sökte jobb på en båt. Jag hade nyss fyllt 16 år och ville se mig omkring i världen. I den närbelägna Stadsgården låg fartyg och lastades och lossades och vid Skeppsbron tog en Finlandsbåt ombord passagerare. Längs kajerna flanerade människor i vårsolen. I gränden utanför sjömansförmedlingen stod karlar och pratade och rökte. Flera hade tatueringar på armarna och jag gissade att de var sjömän”…
Läs den spännande fortsättningen i pappas blogg ”Med sjösäck och penna” som du hittar här.
Pappa (med rutig skjorta) tillsammans med en vän ombord på s/s Aslög 1952. Foto: Björn Wijk
Mamma Gun Britt Bures bok ”Där vildrosor blomma” tar sin början i 1930-talets Sverige, då en svår ekonomisk kris med stor arbetslöshet som följd, drabbade vårt land. Mina morföräldrar, som vid den tiden hade lyckats bygga upp en trygg tillvaro, tvingades lämna allt för att bege sig ut på landsbygden där arbete fanns. De kommande åren blev svåra för familjen. Den gemensamma framtidsdrömmen var grusad. Men trots stridigheter och svåra levnadsvillkor, fanns där ändå en förhoppning om försoning och en bättre framtid. I snårigheten spirar alltid hoppet.
På 1950-talet gifte sig mamma och flyttade till Stockholm där maken var konstnär. Familjen flyttade sedan till Spanien en tid. Här följer ett utdrag ur boken ”Där vildrosor blomma” som även kan läsas på mammas blogg med samma namn.
Mamma Gun Britt Bure 1955
Stockholm 1955
Nu stod lägenheten inflyttningsklar på Dalagatan i Stockholm. Vi var lyckliga. Ett rum och kök, halvmodernt med kakelugn, vedspis samt fristående gaskök av gjutjärn med två eldhärdar. Diskbänk av zinkplåt som skulle putsas blank varje veckoslut. detta gjordes med aska. En mässingskran satt högt ovanför den vita, emaljerade vasken med endast kallt vatten. Då spisen eldades fick vi varmvatten. Vattenklosett hade vi, en sådan där man drog i ett snöre, varpå en kaskad av vatten dundrade ljudligt.
Dalagatan i Stockholm. Foto: Holger Ellgaard
Utställningsateljén låg vid Västerlånggatan. Petra, som förestod konstnärerna. var alltid dem allt och allom. Hon hade en stor kännedom om konst och var en originell och trevlig person. Pratade mycket och rörde sig hela tiden. På huvudet hade hon en rolig, grön mössa, tudelad i mitten med två hängande, avsmalnande flikar där hon hade fäst små bjällror. Då hon rörde sig gav dessa ett svagt, klingande ljud ifrån sig. Petra beundrade Bengts konst mycket och föreslog en utställning. Ateljén bestod av två rum. Petra bestämde det mesta när tavlorna kommit på plats. Sits placerades en stol, hög som en piedestal i det ena rummet. Där skulle jag sitta, sade hon. Som en del av konstverket. Hon tog barnen i handen och försvann med orden ”Kommer strax!”. Hon försvann en trappa upp till sin bostad.
Dörrklockan plingade till och en gestalt fyllde hela dörröppningen. Personen måste böja sitt huvud framåt, ty han var en lång och ståtlig man, kungen. Det var verkligen Hans Majestät Konungen Gustaf VI Adolf som steg in! Där satt jag och i samma stund gjorde jag en ansats att stiga ned från stolen och göra en djup nigning, men Hans Majestät gjorde en hastig gest, ”Sitt, sitt” och fortsatte att titta på konstverken. Minuterna tycktes mig vara eviga. Då kungen lämnade utställningen hade han köpt flera alster.
Kung Gustaf VI Adolf
Våra närmaste vänner var Greta-Lena och Nancy, samt deras äkta män, konstnärerna Olle och Staffan. De gick också på konstakademin samtidigt som Bengt. Deras hustrur var yrkesutbildade. Jag hade ingen skolad utbildning. Vi träffades så ofta tiden tillät. Alla hade ju små barn som krävde sin uppmärksamhet. Ett av Staffan och Nancy Lindhs barn, Anna, blev sedermera minister. Vi tre par blev bjudna till konstnären Sven X Erixon och hans nyblivna hustru, i hans andra äktenskap. Hon hade mörkt hår och hälsade oss med ett vänligt leende. De var något äldre än oss. Jag minns den respekt, nästan vördnad som våra respektive visade inför honom. Han var ju Mästaren. Vi fick god mat och det blev en trevlig och varm samvaro hos dem.
Nu pågick utställningar för Bengts del, på andra orter än Stockholm, vilket gjorde att han stannade borta i flera veckor. Under tiden träffade han många intressanta människor. I början av det året ville han berätta för mig att kärlek till en annan kvinna hade uppstått. Hon var medtävlande person i Hylands hörna på den tiden. Hon ville ha betänketid och giva beske senare. Det följde en djup förtvivlan en tid. Så kom beskedet. Bengt berättade, något nedstämd och generad att hon ville avstå förhållande med honom eftersom han var gift och hade barn.
Anna Lindh 1957-2003 var jurist och svensk politiker. Foto: Towpilot
Spanien
I samband med att detta hänt, kom en god nyhet. Bengt hade fått ett stipendium, en uppmuntran till skapande, med mindre bekymmer för ekonomin. Resan skulle bli till Spanien. Då föreslog min svärmor att hela familjen skulle göra den resan. Vi hade ju inte haft så mycket omväxling tillsammans, tyckte hon. Barnen var nu fyra och sex år. Lägenheten skulle hyras ut till trubaduren William Clausson och kontrakt skulle skrivas på ett år framåt.
Några av våra närmaste vänner bilade ned till Spanien, men till skillnad från oss hade de en mer välplanerad resa och ett hus som väntade på dem. Costa del Sol var deras mål. Färdvägen för oss blev till norra delen – Katalonien, närmare bestämt till Gerona…
Stockholm 1790 (Johan Fredrik Martin 1755-1816)
Helena Bure Wijk - Släktforskning 