Kungsholmskungen Johan Wilhelm Smitt/Schmidt

800px-Stockholmspanorama_1790Stockholm 1790 (Johan Fredrik Martin 1755-1816)

Johan Wilhelm Schmidt (Smitt) föddes 1821 i Hedvig Eleonoras församling, Stockholm. Han var ättling till guldsmedsmästaren Olof Schmidt f. 1627 i Ronneby, Blekinge. Johan Wilhelm var en driftig man som under sin livstid kom att bli omtalad som Sveriges rikaste man. Han kallades även ”Kungsholmskungen”.

”Han är till längden något över medelmåttan, smärt och senfullt byggd. Hans ansikte, bränt av en varmare sol än vår, är skarpt markerat, prytt av ett kastanjebrunt helskägg, och hans ögon äro vassa och genomträngande. Hans tal är kort, distinkt och vittnar om en mogen tankegång”. (Projekt Runeberg)

I sin ungdom studerade Johan Wilhelm vid Nya elementarskolan i Stockholm men gav sig sedermera ut på långa resor till Sydamerika. I Argentina lade han grunden för sin stora förmögenhet och han återvände till Sverige som välbärgad generalkonsul. Johan Wilhelm Smitt var bland annat med och grundade Nitroglycerinbolaget tillsammans med Alfred Nobel, Stockholms enskilda bank, Graningeverken och Stockholms bryggeriindustri. Han ägnade sig även flitigt åt diverse tomtaffärer på Kungsholmen där han sedermera gick under namnet ”Kungsholmskungen”. Tillsammans med sin familj bodde han ”i sitt enkla palats vid Scheelegatans slut intill Fleminggatan”, skriver författaren Per Anders Fogelström i sin bok ”Mödrar och söner (1991)”.  ”Smittens palats”, som huset kallades i folkmun, låg vid Scheelegatan 13 B och var en ombyggd malmgård.

Johan Wilhelm Smitt kom från enkla förhållanden och skapade sin förmögenhet på egen hand. Under sin livstid donerade han ca 400 000 kronor till Stockholms högskola och var även en generös donator till andra skolor och projekt. När Brusells bryggeri stod inför konkurs, investerade Johan Wilhelm pengar i verksamheten genom att köpa så många aktier han kunde i företaget, till ett så lågt värde som möjligt. När han sedan hade fått aktiemajoritet i bolaget tog han över ansvaret för verksamheten, som bytte namn till St Eriks bryggeri och senare Stockholms bryggerier. Verksamheten blomstrade och kom att bli landets näst största bryggeri.
”Smitt var känd som välgörare och donator, han hade också gett pengar åt en fond till de anställdas fromma. Men han var affärsman och inte någon socialreformator och än mindre en företrädare för kvinnans jämställdhet. Om en man och en kvinna utförde samma arbete vid bryggeriet hade mannen dubbelt så hög lön som kvinnan”. (Fogelström 1991).

Under en period låg ”Kungsholmskungen” Johan Wilhelm Schmidt och ”Brännvinskungen” L.O Smith, också han verksam i Stockholm, i luven på varandra. De hade samma efternamn men var inte släkt med varandra. Brännvinskungen L. O Smith anklagade Johan Wilhelm i Stockholms rådhusrätt och Johan Wilhelm gav svar på tal genom att anklaga konkurrenten för förtal:

”Jag vågar blotta lögnaren, belackaren och utspridaren av det hemliga och öppna giftdrypande förtalet, hvilken är uslare än procentaren, ty han ockrar på folks heder och ära samt på sin nästas goda namn och rykte. Om det finnes någon rättvisa, så måste herr L. O. Smith, som jag åtalat för ärekränkning, dömas till det strängaste strafflagstadgar, ty det allmänna rättsmedvetandet skulle på det djupaste kränkas, om en person, »vars» — för att begagna herr L. O. Smiths egna ord — »bord är fint, vars rock är fin, vars samvete är fint», och som skryter med att äga millioner, skulle fällas till några hundra kronors böter. Utslaget i detta mål må falla huru som helst, så står däröver det allmänna medvetandet och känslan av vad som är anständigt, rätt och hederligt, och inför denna domstol är herr L. O. Smith redan dömd”.

Brännvinskungen L.O Smith dömdes till fem månaders fängelse men straffet efterskänktes genom kungens nåd efter att Johan Wilhelm donerat 100 000 kronor till Stockholms högskola.

Smitt,_Johan_Wilhelm_(Av_Richard_Bergh_1885)
Kungsholmskungen Johan Wilhelm Smitt 
Foto Wikipedia

Johan Wilhelm Smith avled den 8 oktober 1904 på sitt älskade Kungsholmen i Stockholm. I sitt testamente donerar han hela förmögenheten till släktingar, anställda och före detta anställda. Han skänker bland annat pengar till Stockholms högskola, hälsobrunnen i Ronneby (den stad hans far föddes i), Stockholms barnkrubba, Stockholms sjukhem, stiftelsen i Stockholm för gamla tjänarinnor samt många andra projekt. Testamentet avslutas med följande ord: ”Slutligen förordnar jag, att min begrafning må ske med all enkelhet, utan kransar och blommor, icke något liktal hållas samt liket förbrännas vid Stockholms krematorium och askan nedsättas i mitt grafställe å Stockholms kyrkogård”. (Källa: Projekt Runeberg)

Konstnärsliv i 1950-talets Stockholm

Foto: Helena Bure Wijk

Mamma Gun Britt Bures bok ”Där vildrosor blomma” tar sin början i 1930-talets Sverige, då en svår ekonomisk kris med stor arbetslöshet som följd, drabbade vårt land. Mina morföräldrar, som vid den tiden hade lyckats bygga upp en trygg tillvaro, tvingades lämna allt för att bege sig ut på landsbygden där arbete fanns. De kommande åren blev svåra för familjen. Den gemensamma framtidsdrömmen var grusad. Men trots stridigheter och svåra levnadsvillkor, fanns där ändå en förhoppning om försoning och en bättre framtid. I snårigheten spirar alltid hoppet.

På 1950-talet gifte sig mamma och flyttade till Stockholm där maken var konstnär. Familjen flyttade sedan till Spanien en tid. Här följer ett utdrag ur boken ”Där vildrosor blomma” som även kan läsas på mammas blogg med samma namn.

Mamma Gun Britt Bure 1955

Stockholm 1955

Nu stod lägenheten inflyttningsklar på Dalagatan i Stockholm. Vi var lyckliga. Ett rum och kök, halvmodernt med kakelugn, vedspis samt fristående gaskök av gjutjärn med två eldhärdar. Diskbänk av zinkplåt som skulle putsas blank varje veckoslut. detta gjordes med aska. En mässingskran satt högt ovanför den vita, emaljerade vasken med endast kallt vatten. Då spisen eldades fick vi varmvatten. Vattenklosett hade vi, en sådan där man drog i ett snöre, varpå en kaskad av vatten dundrade ljudligt.

Dalagatan i Stockholm. Foto: Holger Ellgaard

Utställningsateljén låg vid Västerlånggatan. Petra, som förestod konstnärerna. var alltid dem allt och allom. Hon hade en stor kännedom om konst och var en originell och trevlig person. Pratade mycket och rörde sig hela tiden. På huvudet hade hon en rolig, grön mössa, tudelad i mitten med två hängande, avsmalnande flikar där hon hade fäst små bjällror. Då hon rörde sig gav dessa ett svagt, klingande ljud ifrån sig. Petra beundrade Bengts konst mycket och föreslog en utställning. Ateljén bestod av två rum. Petra bestämde det mesta när tavlorna kommit på plats. Sits placerades en stol, hög som en piedestal i det ena rummet. Där skulle jag sitta, sade hon. Som en del av konstverket. Hon tog barnen i handen och försvann med orden ”Kommer strax!”. Hon försvann en trappa upp till sin bostad.

Dörrklockan plingade till och en gestalt fyllde hela dörröppningen. Personen måste böja sitt huvud framåt, ty han var en lång och ståtlig man, kungen. Det var verkligen Hans Majestät Konungen Gustaf VI Adolf som steg in! Där satt jag och i samma stund gjorde jag en ansats att stiga ned från stolen och göra en djup nigning, men Hans Majestät gjorde en hastig gest, ”Sitt, sitt” och fortsatte att titta på konstverken. Minuterna tycktes mig vara eviga. Då kungen lämnade utställningen hade han köpt flera alster.

Kung Gustaf VI Adolf

Våra närmaste vänner var Greta-Lena och Nancy, samt deras äkta män, konstnärerna Olle och Staffan. De gick också på konstakademin samtidigt som Bengt. Deras hustrur var yrkesutbildade. Jag hade ingen skolad utbildning. Vi träffades så ofta tiden tillät. Alla hade ju små barn som krävde sin uppmärksamhet. Ett av Staffan och Nancy Lindhs barn, Anna, blev sedermera minister. Vi tre par blev bjudna till konstnären Sven X Erixon och hans nyblivna hustru, i hans andra äktenskap. Hon hade mörkt hår och hälsade oss med ett vänligt leende. De var något äldre än oss. Jag minns den respekt, nästan vördnad som våra respektive visade inför honom. Han var ju Mästaren. Vi fick god mat och det blev en trevlig och varm samvaro hos dem.

Nu pågick utställningar för Bengts del, på andra orter än Stockholm, vilket gjorde att han stannade borta i flera veckor. Under tiden träffade han många intressanta människor. I början av det året ville han berätta för mig att kärlek till en annan kvinna hade uppstått. Hon var medtävlande person i Hylands hörna på den tiden. Hon ville ha betänketid och giva beske senare. Det följde en djup förtvivlan en tid. Så kom beskedet. Bengt berättade, något nedstämd och generad att hon ville avstå förhållande med honom eftersom han var gift och hade barn.

Anna Lindh 1957-2003 var jurist och svensk politiker. Foto: Towpilot

Spanien

I samband med att detta hänt, kom en god nyhet. Bengt hade fått ett stipendium, en uppmuntran till skapande, med mindre bekymmer för ekonomin. Resan skulle bli till Spanien. Då föreslog min svärmor att hela familjen skulle göra den resan. Vi hade ju inte haft så mycket omväxling tillsammans, tyckte hon. Barnen var nu fyra och sex år. Lägenheten skulle hyras ut till trubaduren William Clausson och kontrakt skulle skrivas på ett år framåt.

Några av våra närmaste vänner bilade ned till Spanien, men till skillnad från oss hade de en mer välplanerad resa och ett hus som väntade på dem. Costa del Sol var deras mål. Färdvägen för oss blev till norra delen – Katalonien, närmare bestämt till Gerona…

Läs gärna mer på mammas blogg ”Där vildrosor blomma”.

Batet Olot i Gerona, Spanien. Foto: Cesar August Torras

Barnhusbarn i Stockholm

Allmänna_Barnhuset,_perspektivskiss
Allmänna barnhuset vid Norrtullsgatan i Stockholm

Första barnhuset i Sverige

Stiftelsen Allmänna barnhuset i Stockholm var det första barnhuset i Sverige och grundades på 1600-talet. De barn som lämnades till en institution blev ofta kvar där under hela barndomen och många barn for väldigt illa. 1785 kom en ny förordning om att barnen istället skulle utplaceras i fosterhem på landsbygden för att bli ”samhällsnyttiga varelser”. Fram till 1856 hade de mödrar som födde anonymt ingen möjlighet att få tillbaka sina barn om de i ett senare skede skulle ångra sig, men genom ett tillägg i barnmorskereglementet kunde den anonyme modern lämna en lapp med sitt namn och hemvist på ett papper som förseglades och lämnades till pastorsämbetet i barnets födelseförsamling.

Modern behöll en kopia och kunde senare, om hon önskade, bevisa att hon var barnets biologiska mor. För många barn som föddes av anonyma föräldrar, förblev dock föräldrarna okända. Till en början kostade det 100 riksdaler att lämna sitt barn till Allmänna barnhuset och de som kunde, betalade. De mödrar som saknade ekonomiska medel kunde lämna sitt barn, och i gengäld arbeta på barnhuset under en tid.

Här kan du söka efter barn som varit placerade i Allmänna barnhuset mellan åren 1800-1916.

68d77a99-575b-4949-a7aa-353a95c93f69
Frimurarbarnhuset i Stockholm Foto: Stockholmskällan

Frimurarbarnhuset – endast för välartade och friska barn 

Frimurarbarnhuset i Stockholm startade sin verksamhet i mitten av 1700-talet och man tog endast emot friska och välartade barn mellan sex och tio år, som var födda inom äktenskapet. Barnhuset grundades av Frimurarelogen ”S:t Jean Auxiliaire” (senare ”Den Nordiska Första”), som en ”bestående insats till samhällets gagn”.

På barnhuset bodde cirka 170 barn som mest och man hade egen skola. Morgonmålet bestod av ”ölsupa” som serverades klockan sju varje morgon. Fyra gånger per år fick barnen besöka sina föräldrahem och detta var för många barn ljuspunkten i tillvaron. Men dåligt uppförande kunde resultera i indragen hemgång som straff.

63d246d4-7aa3-492b-a294-e05841f38c63
Pojkarnas sovsal på Frimurarbarnhuset Foto: Stockholmskällan

Till Frimurarbarnhuset kom barn som hade gifta föräldrar men där den ena föräldern hade dött, eller där föräldrarna av olika orsaker inte längre kunde försörja sitt barn. Barnhuset erbjöd en ordnad tillvaro, god uppfostran och skolgång…men när man läser om barnhus-barnen i arkiven så framträder en tillvaro präglad av hård disciplin och bestraffning.

Hemska straff

”Smaka ridspö” och ”ris” var ofta förekommande bestraffningar, liksom ”planstraff” men det är för mig ännu oklart vad planstraffet handlade om. Förmodligen innebar straffet någon form av offentlig ”uthängning” på skolgården/”planen” inför de andra barnen…

f68a5983-7850-4471-a259-01a6b9ae695e
Pojkar vid Frimurarbarnhuset Stockholm Foto: Stockholmskällan

Här följer några anteckningar från barnhuset, angående en pojke som bodde där på 1930-talet och de straff han fick under ett år:

14 september: Gripen på bar gärning då han stal frukt i trädgården – arrest 2 söndagar, planen
28 september: Olovligen utåt vägen – Ljög. – smaka ridspö, 1 söndag
27 mars: Slagit sönder kamingaller. – Arrest
1 maj: Sparkat sönder ett trumskinn – Ris
1 augusti: Med Jansson sålt tagna kopparrör – Ridspö 14 dagars planstraff
25 oktober: Olovligen till Holmia – Ris
16 november: Frånvarande vid uppställning – förmaning
2 december: Tagit ur slöjdmontern 1 slev och 1 tavelram, vilka han sålt – Ris

Frimurarbarnhuset-i-Stockholm-DIVd-2-1894-1939-Bild-500-sid-93
Anteckningar om en pojke, Frimurarbarnhuset

Här kan du läsa mer och söka i arkiven för Frimurarbarnhuset.

Fader okänd

1024px-Blomsterfönstret_av_Carl_Larsson_1894
Blomsterfönstret, akvarell av Carl Larsson 1894

Otaliga släktforskare, inklusive jag själv, har ägnat mycket tid åt att grubbla över anteckningen ”fader okänd” i födelseboken. Den lilla anteckningen får så stora konsekvenser då den bryskt bryter ett helt släktled och gör det svårt att komma vidare. Och än värre är det när båda föräldrarna är anonyma i födelseboken. Då är det ofta svårt att komma vidare. I sin bok ”Fader okänd”(2011) ger historikern Elisabeth Reuterswärd många värdefulla tips till släktforskare som har ”kört fast”.

Sträng social kontroll

Förr rådde en väldigt sträng social kontroll i vårt samhälle och lagstiftningen var länge inriktad på att ställa både mannen och kvinnan till svars. Kyrka och domstol ansträngde sig till det yttersta för att få den ogifta modern att erkänna vem barnafadern var, eftersom utomäktenskaplig sexualitet ansågs vara ett brott mot både kyrklig och världslig lag.

Barnamordsplakatet

Genom Gustav III:s barnamordsplakat fastslog man år 1778 att ogifta mödrar kunde få sitt nyfödda barn inskrivet i födelseboken med anteckningen ”fader okänd” och ”moder okänd”. Detta för att minska det stora antalet barnamord i Sverige. Genom den nya lagen fick ingen längre tvinga kvinnan att avslöja vem barnafadern var. Dessförinnan hade barnmorskorna haft till uppgift att förmana den ogifta kvinnan att avslöja vem som var barnets far. I de fall myndigheterna begärde det, var barnmorskan även tvungen att berätta vad den ogifta modern hade berättat under förlossningen. Genom barnamordsplakatet förbjöds barnmorskan att försöka tvinga fram sådana bekännelser.

Många svårigheter för ensam mor

Många ogifta kvinnor valde att behålla sitt barn, om det var möjligt, men om hon saknade möjlighet att försörja sig och inte kunde få hjälp av sina anhöriga, var hon tvungen att lämna bort barnet. Många barn fick växa upp hos sina morföräldrar, men det hände att socknen förbjöd kvinnan och hennes barn att flytta hem till föräldrarna då man ansåg att det fanns risk att familjen skulle ligga fattigvården till last. Om modern inte kunde sörja för barnets vård hände det att ansvaret för barnet övertogs av socknen. När socknen tog över ansvaret för de små, blev många barn utackorderade till lägst bjudande.

Stora_barnhuset_1784
Stora barnhuset på 1780-talet. Målning av Johan Sevenbom f.1721 d.1784

Allmänna barnhuset

Stiftelsen Allmänna barnhuset i Stockholm var det första barnhuset i Sverige och grundades på 1600-talet. De barn som lämnades till en institution kom oftast att växa upp där och många for väldigt illa. 1785 kom en förordning om att barnen istället skulle utplaceras i fosterhem på landsbygden för att bli ”samhällsnyttiga varelser”.
Fram till 1856 hade de mödrar som födde anonymt ingen möjlighet att få tillbaka sina barn om de i ett senare skede skulle ångra sig, men genom ett tillägg i barnmorskereglementet kunde den anonyme modern lämna en lapp med sitt namn och hemvist på ett papper som förseglades och lämnades till pastorsämbetet i barnets födelseförsamling. Modern behöll en kopia och kunde senare, om hon önskade, bevisa att hon var barnets biologiska mor. För många barn som föddes av anonyma föräldrar, förblev dock föräldrarna okända. Till en början kostade det 100 riksdaler att lämna sitt barn till Allmänna barnhuset och de som kunde, betalade. De mödrar som saknade ekonomiska medel kunde lämna sitt barn, och i gengäld arbeta på barnhuset under en tid.

Emilia Carolina Sophia Bure

Den lilla flickan Emilia Carolina Sophia lämnades till Allmänna barnhuset i Stockholm i februari 1850, när hon var två veckor gammal. Hennes föräldrar, som var antecknade som ”okända” betalade 100 riksdaler vid överlämnandet av barnet. Några månader senare, i april samma år, kom min morfars mormors far, soldaten Jan Petter Bure, till barnhuset och hämtade den lilla flickan som sedan växte upp tillsammans med hans familj i Bladåker, Uppland. Flickan växte upp som Emilia Carolina Sophia Bure och flyttade sedermera till Vitsjö i Estuna där hon fick en tjänst hos Georg Ivar Christoffer Hjalmar Leijonhielm och hans hustru Ingeborg Emma Sofia Blûm. Emilia gifte sig sedermera med bonden Erik Matsson i Estuna och fick med honom flera barn.

Att den då ogifta Georg Ivar Christoffer Hjalmar Leijonhjielm just höll på att avsluta sin militära utbildning på samma plats där min morfars morfar Johan Peter Bure gick sin utbildning – vid tidpunkten då Emilia Carolina Sophia föddes, samt att hon valde att döpa sin förstfödde son till Ivar kan inte ses som tillfälligheter…

Friherrliga ätten Leijonhielm introducerad år 1719

Sök i barnhusets rullor
Barnhusets rulla innehåller bland annat information om de barn som lämnats till barnhuset, avtal mellan barnhuset och fosterföräldrarna samt barnets uppväxt hos dem.
Här kan du söka i Stockholms Allmänna barnhus rullor 1800-1916

 

Några tips från boken ”Fader okänd” av Elisabeth Reuterswärd:

Barnafäder som inte har antecknats i födelseboken kan finnas i den absolutionslängd/avlösningslängd som kyrkoherden förde (Detta gäller främst 16- och 1700-talet).

Före 1741 skulle botfärdiga syndare lämna en gåva till kyrkan, varför det även kan vara värt att söka uppgifter i de kyrkoräkenskaper som finns bevarade. Fram till 1778 blev de flesta ogifta mödrar, liksom en majoritet av männen stämda inför tingsrätten.

Från 1918 måste alla ogifta mödrar ha en barnavårdsman för sitt barn. Anteckningen ”bn” intill det utomäktenskapliga barnets notis i födelseboken visar att barnet har blivit anmäld till barnavårdsnämnden och att det därmed finns handlingar rörande barnet och dess föräldrar hos kommunen.

Barnets efternamn kan ge en ledtråd om vem fadern är. Om fadern erkänt barnet som sitt var det vanligt att hans förnamn bildade barnets efternamn (patronymikon). Detta gäller även fall där fadern inte är antecknad i födelseboken, men han senare har erkänt faderskapet. Genom namnlagen som kom 1901 skulle man bära ett släktnamn som var bildat av fadern, farfaders eller morfaders förnamn med tillägg av – son, eller gårdsnamn.

När barnet första gången flyttar från födelseförsamlingen begärdes en så kallad flyttningsattest där det i vissa fall kan framgå vem barnets far är. Om fadern var underhållsskyldig kan det även finnas notering om underhållsplikt i hans flyttningsattest.

Under 1800-talet betalade många män underhåll för sina utomäktenskapliga barn. I konfirmationslängder kan det därför finnas anteckningar om fadern, trots att han inte erkänt barnet när det föddes.

Några tips för att komma vidare om barnet fötts med anteckningen ”föräldrar okända”:

Även om modern är anonym så antecknades hennes ålder då barnet föddes. Den uppgiften kan visa sig vara värdefull.

Om barnets födelseadress finns antecknad – titta närmare på den för att se vilka som bodde på adressen. Ofta är det barnmorskans adress, men viktiga ledtrådar kan finnas här.

Barnets dopvittnen/faddrar kan ge viktiga ledtrådar om föräldrarna.

Lycka till!

Foto: Helena Bure Wijk

 

Med sjösäck och penna

Pappa Björn i Australien 1958. Foto: Björn Wijk

”En aprildag 1952 gick jag till sjömansförmedlingen, som låg vid Norra Dryckesgränd i gamla stan i Stockholm och sökte jobb på en båt. Jag hade nyss fyllt 16 år och ville se mig omkring i världen. I den närbelägna Stadsgården låg fartyg och lastades och lossades och vid Skeppsbron tog en Finlandsbåt ombord passagerare. Längs kajerna flanerade människor i vårsolen. I gränden utanför sjömansförmedlingen stod karlar och pratade och rökte. Flera hade tatueringar på armarna och jag gissade att de var sjömän”…

Läs den spännande fortsättningen i pappas blogg ”Med sjösäck och penna” som du hittar här.

Pappa (med rutig skjorta) tillsammans med en vän ombord på s/s Aslög 1952. Foto: Björn Wijk