Publicerad i Allmänna barnhuset, barnhusbarn, Fader okänd, militärt, Släktforskning Uppland, Soldater

Carl Nässel från Gottröra – en okänd anfader

Okänd soldat på foto, från morfars mammas fotosamling. Uniformen var vanligt förekommande under slutet av 1800-talet men vi vet inte vem soldaten är.

 

I hopp om att hitta de okända fäderna i släkten gör jag sedan några år tillbaka släktträd/antavlor till alla mina DNA-matcher som jag delar cirka 40 centimorgan (cM är längden av delat DNA-segment), eller mer med. Jag tog ett första DNA-test 2016 och sitter nu här med hundratals antavlor i min dator som innehåller namn, födelseort och födelseår på människor som är mina okända, nu levande släktingar.

Genom åren har jag lyckats hitta den gemensamme anfadern för många DNA-matcher, men när det gäller de okända fäderna i släkten känns det mer och mer som att leta efter en pytteliten nål i en gigantisk myrstack. Ibland har jag varit på vippen att ge upp sökandet men nyfikenheten och viljan att få svar driver mig att fortsätta. När det gäller släktforskning är tålamod och envishet bra egenskaper att ha.


Okända släktgrenar i norra Norrland och i södra Skåne

När man gör ett DNA-test i släktforskningssyfte så får man hundratals, ja, kanske rent av tusentals DNA-matcher/matchningar som är nu levande släktingar. Det är sällan man direkt vet vilka dessa släktingar är, men man kan i alla fall vara säker på en sak – någonstans i släktträdet så finns det en gemensam anfader. Det gäller bara att hitta ”guben”.

Min morfar Ivar föddes i uppländska Bladåker som ”oäkta” son till sin mamma, den ogifta mjölkerskan Charlotta Bure 1901. Det finns inga uppgifter om barnafadern i kyrkböckerna men vi vet att alla Charlottas barn (hon fick fem barn som ogift) hade samma pappa. Det fick vi bekräftat när vi gjorde ett jämförande DNA-test mellan Charlottas äldsta och yngsta sonson för några år sedan. Sannolikheten att Hans och Kenneth har samme farfar är 99,9%.

Okända fäder i flera led

Det borde således gå att finna denne okände fader men eftersom även morfars mamma, Charlotta, som föddes 1876 i Bladåker, hade en okänd far, så blir det mer komplicerat. Det är två okända släktgrenar som ska spåras och kartläggas i jakten på de okända fäderna.
Och inte blir det lättare att försöka bena ut denna trassliga släkthärva då DNA-matcherna på morfars och hans mammas okända fäders sidor befinner sig ömsom i norra Norrland och i södra Skåne – platser där vi inte har några kända släktgrenar. Även Västra Götaland med helt okända socknar ”spökar” i DNA-matchernas träd.

Svenska dragoner genom tiderna. Nordisk familjebok 1907.

 

Dragon Carl Nässel från Gottröra

När man har gjort ett antal släktträd för DNA-matcher börjar det (i bästa fall) att framträda ett mönster med namn, orter och gårdar som dyker upp i flera antavlor. Virrvarret av okända släkttrådar börjar äntligen att forma något som liknar en släktväv. I morfars ”väv” är Carl Nässel en figur som dyker upp, om och om igen, så han måste vara en gemensam anfader. Men hur?

Carl Nässel föddes år 1806 i Gottröra, Uppland och blev dragon och korpral i Närtuna, Uppland. Han gifte sig med Karin som kom från Garn i Uppland och fick tillsammans med henne barnen Lovisa Kristina f. 1830, Carl Peter f. 1835, Carolina f. 1840 och Johanna f. 1842. År 1847 tog Karin och Carl emot två fosterbarn – Gustaf Vilhelm och Carl Fredrik, som föddes på Allmänna barnhuset i Stockholm, som söner till den ogifta Charlotta Vilhelmina Hesse, som själv växte upp på barnhuset. Jag har skrivit om henne i ett tidigare inlägg som du hittar här.

När hustru Karin avled 1853 gifte Carl Nässel om sig med den yngre Maria Sofia som föddes 1821 i Närtuna och fick tillsammans med henne barnen Carl f. 1855, Johan f. 1857, Vilhelm f. 1858 och Emma f. 1860. Hustrun Maria Sofia avled i Närtuna 1879 och den då 73-årige Carl Nässel gifte sig för tredje gången i maj 1880 med den tjugotvå år yngre Sofia Lindros från Almunge. Några barn föddes inte i detta äktenskap. Carl avled i oktober samma år på Lindbergs ägor i Gottröra, ”utfattig och befriad”.

Carl Nässel var son till Per Jansson f. 1751 i Edebo och Brita Andersdotter f. 1764 i Estarne. Vi har inga kända släktrötter till dessa personer, så Carl Nässel är verkligen en person som orsakat en del nattgrubbel genom åren. Jag har en DNA-match som är ättling till Carl Nässels dotter Lovisa Kristina f. 1830 och en DNA-match som är ättling till dottern Carolina f. 1840. Att Carl Nässel är min anfader är därmed klarlagt, men jag vet fortfarande inte på vilken släktgren vi sammanstrålar. Har forskat på alla Nässels barn framåt i tiden, men kan inte hitta någon anknytning. Ingen av hans ättlingar befann sig i Bladåker där morfars mor och hennes mamma bodde under 18- och 1900-talets början.

Vet du mer om Carl Nässel och hans familj? Kontakta mig gärna. Alla upplysningar, stora som små, är av intresse. Min e-post: forskningwijk(at)gmail.com

Publicerad i Jämtland, Soldater, Svensk historia

En ödesdiger nyårshelg år 1719

Storsnasen, väster om Handöl. Foto: Måns Ullman

Den unge soldaten Pål Eriksson Stark från Fors i Jämtland såg fram emot att snart få komma hem till sin hustru och sin 4-åriga dotter. Men nyåret 1719 kom att bli en fasansfull och ödesdiger helg för de tusentals soldater som deltog i kung Karl XII:s andra norska fälttåg. Av de cirka 6000 soldater som deltog i den norra armén miste fler än 4000 sina liv. Den jämtländska armén bestod till två tredjedelar av soldater med finska släktrötter. Pål Stark var en av dem. 

Efter slaget vid Poltava 1709 förlorade Sverige besittningen över stora landområden. Den svenske kungen valde nu att inta grannlandet Norge och hoppades därmed kunna påverka den dansk-norske kung Fredrik IV till eftergifter. Hösten 1718 sände Karl XII ut sin 10 000-hövdade armé att marschera mot Norge. 

Carl Gustaf Armfeldt 1666-1736


Efter konungens död den 30 november 1718 blev alla svenska trupper i Norge beordrade till återtåg till Sverige. När generallöjtnant Carl Gustaf Armfeldt fick kännedom om att kungen hade gått bort under mellandagarna så befann man sig i Haltdalen i Gauldalen med cirka 6000 man. På något sätt måste man nu komma hem, snabbt och säkert. Det var sent i december 1718 som man påbörjade den långa marschen hemåt. Denna vinter var det iskyla, men snöfattigt så man kunde gå till fots utan att använda skidor och man valde den allra kortaste vägen hem, över Tydalsfjällen tillbaka till Hjerpe skans.

 

Karl XII:s likfärd Målning: Gustaf Cederström

Både människor och kreatur stelnade och föllo neder döde

Man påbörjade vandringen på nyårsdagen men redan samma eftermiddag drog en hemsk snöstorm in och armén tvingades att slå läger vid Öjfjällets norra sida för att undkomma stormen. ”Utur havet, västnordan efter, oppstiga förfärliga svarta moln, vilka strax efter bredde sig över allt med snö och isbark och hade i följe en så bitter brännande köld, att både människor och kreatur stelnade och föllo neder döde”, skrev författaren och prästen Jöran Nordberg (f. 1677 – d. 1744).

Pål Stark från Fors var en av de soldater som inte lyckades ta sig ned från fjället i den iskalla stormen. Nyårsafton hade nyss varit och i almanackan skrev man nu förväntansfullt det nya året, 1719. Hemma i den varma stugan väntade hustru Ursilla och lilla dottern Brita. Men Pål lyckades inte bemästra den hårda kylan och stormen och avled den 3 januari 1719. Enligt kyrkboken ”dödfrusen på fjället”. Pål, tillsammans med tusentals andra soldater blev kvar på fjället tillsammans med sina hästar och utrustning. Ovädret fortsatte men snart nådde de första trupperna med Armfeldt i spetsen fram till byn Handöl, som låg nedanför fjället.

De som överlevde

De som överlevde kylan och stormen på fjället var säkert oerhört lyckliga då de till sist lyckades ta sig ned till byn Handöl, men då det saknades möjlighet att inhysa de behövande i den lilla byn – som bestod av endast 3 gårdar – så avled hundratals soldater de kommande dagarna. De arma soldaterna försökte värma sina kroppar vid eldar alltmedan en kirurg (fältskär) amputerade förfrusna lemmar i hopp om att rädda liv.

Man hade snart lyckats ordna inkvartering i byn Duved för soldaterna, men många stupade på vägen. I byn Vallan, tolv kilometer från Handöl, fanns endast två hus. Enligt sägnen fylldes stugorna där från golv till tak med dödströtta och frusna soldater. De som inte fick plats inomhus, lutade sig mot stugans väggar och på morgonen fann man dem ihjälfrusna.

Ungefär 2100 soldater överlevde marschen, men cirka 600 fick bestående köldskador. Rektorn Olof Broman i Hudiksvall var förfärad och antecknade: ”Vid början av detta år anlände hit hos mig över 250 personer av finska kavalleriregementet och general De la Barres folk. Liksom nästan alle de andre, som gått över fjällen ifrån Norge, voro de förfrusne till händer och fötter och så illa medfarne, att sådan händelse aldrig skett ifrån världens begynnelse. Hela vintern över och jämväl sommaren voro hos mig sjuke, förkylde nästan oräkneliga, av åtskilliga regementen, så väl officerare som gemene, av vilka nog månge jag avsåga, hugga och skära måste dels bägge benen, dels ettdera, fötterna, händerna, fingrerna etc. – ett sådant uselt tillstånd, att ock de döde måtte gråta däröver!”
(Olof Broman f. 1676– d.1750)
År 1936 upptäcktes en massgrav i byn Handöl med 600 stupade soldater.  

I Duved restes senare ett monument i form av en obelisk över de arma karolinernas dödsmarsch. Initiativtagare var Major J. G. Björlin och Major G. Leksell.

Minnesstenen är en obelisk, skapad av Ferdinand Boberg, med inskriptionerna: ”1719 års Caroliner” och ”Af fosterlandet”. Foto: Petey21
Publicerad i Fader okänd, Kvinnohistoria, kvinnor förr, resande och romer, Släktforskning Uppland, Soldater

Rasbo-Ulla

”Kungliga Upplands Regemente Rasbo Compagnie No 76” Skylten satt tidigare på soldattorpet där Johan Peter Bure, morfars morfar och hans familj bodde. Den är numera i författaren Leif GW Perssons ägo.

 

Ulrica Charlotta Bure föddes våren 1854 i soldattorp nr. 76 på Norrgarns ägor i Bladåker, Uppland. Hennes pappa var soldaten Johan Peter Bure f. 1823, son till ryttaren Johan Bure från Knutby i Uppland. Familjen hade ett gott anseende i bygden och både Johan Peter och hans far avslutade sina många yrkesår inom militären med betyget ”tjänat berömligt”.

Ett felfritt och oklanderligt liv

Fadern Johan hade varit häradstjänare i Knutby (äldre benämning på vaktmästare vid tingshus) och Johan Peter och hans familj hade fosterbarn som fick en bra uppväxt och ett gott liv. Det fanns inga konstigheter i familjen. Man var kyrkliga, gick regelbundet till nattvard och hade betyget ”oklanderlig frejd”, vilket förr i tiden var det bästa betyg man kunde få som människa då kyrkan styrde det mesta i ens liv, från vagga till grav. Familjen ansågs leva ett felfritt och oklanderligt liv.

Johan Peter Bure och hans hustru Brita Catharina fick tillsammans många barn. Alla blev, liksom föräldrarna strävsamma, gifte sig tidigt, fick barn och var kyrkliga – förutom dottern Ulrica Charlotta. Som ung arbetade hon, liksom sina systrar, som piga på Norrgarns herrgård och i torpen däromkring. I november 1876 födde hon ett ”oäkta” barn, en liten dotter som fick namnet Augusta Charlotta och som skulle komma att bli min morfars mamma. Ulrica Charlottas anställning som piga upphörde direkt efter förlossningen och hon flyttade då hem till sina föräldrar med barnet som döptes i Bladåker. Den lilla flickans dopvittnen var skomakaren Åhman och hans hustru på torpet Karlberg.

Skickades bort

Tiden gick och Ulrica Charlottas föräldrar hade fortsatt betyget ”oklanderlig frejd” och gick regelbundet till nattvard – men några år senare blev dottern gravid igen och detta kunde inte accepteras. Förmodligen var barnafadern redan gift och bodde i närheten. Detta var mycket känsligt i en så liten bygd där den sociala kontrollen var stor. Familjen skickade snabbt i väg den höggravida dottern Ulrica Charlotta (och även hennes dotter Augusta Charlotta) till Söderby-Karl i Uppland där hennes bror och hans familj då bodde.

Där föddes och döptes sonen Johan Edvard 1879. På så sätt försökte familjen mildra den skada som redan var skedd och som drabbade familjens rykte. Barnet döptes av kyrkoherden Lars Wernman i Söderby-Karl, som (kanske avsiktligt?) glömde skicka attest till moderns hemförsamling. Det verkar ha varit viktigt att hålla det hela hemligt.



Rasbo-Ulla

Ulrica Charlotta kyrktogs efter sonens födelse och genomgick absolution.  Genom kyrktagning, som också kallades ”en moders tacksägelse”, ”kyrkogång” och ”absolution” välkomnades modern (och barnet) åter till församlingens gudstjänstgemenskap sex veckor efter förlossningen. Kyrktagning var ursprungligen en reningsritual och rötterna återfinns i bibelns gamla testamente där en kvinna ansågs vara oren i 40 dagar efter förlossningen. Ogifta mödrar ”skriftades” i stället för att kyrktagas och var tvungna att stå på sina bara knän på kyrkgolvet. En kvinna som hade genomgått kyrktagning/absolution fick anteckningen ”abs” i församlingsbocken och de ogifta mödrar som inte genomgått detta fick anteckningen ”ej abs”.

Ulrica Charlotta Bure genomgick den kyrkliga ritualen i Söderby-Karl efter sonen Johan Edvards födelse och fick då anteckningen ”abs”. Hon försökte väl, så gott hon kunde, att ställa allt till rätta men lyckades inte riktigt få till det. Hon var aldrig välkommen att återvända hem själv, men hennes lilla dotter Augusta Charlotta flyttade tillbaka när hon var fyra år. Där blev hon fosterbarn till sina morföräldrar, Johan Peter och Brita Catharina och bodde kvar i soldattorpet fram till sin död 1953.

Soldattorp no 76 i Norrgarn, Bladåker

Ulrica Charlotta flyttade till Uppsala med sin son, fick en tjänst som hushållerska och blev snart gravid igen. Vid den här tiden tycks hon ha vänt ryggen åt kyrkan helt och struntade i vad familjen och grannarna där hemma tyckte. Hon fick flera barn som ogift och anteckningen ”ej abs” följde henne resten av livet i kyrkböckerna. Hon flyttade ofta och kallade sig ömsom Ulla Bure, Ulla Jansson och Lotten Jansson när hon skrev sig på ny adress.

Anteckningen ”ej absolution” följde henne genom hela livet.

Författaren och kriminologen Leif GW Persson arrenderade Norrgarns säteri tidigare och jag hälsade då på hemma hos honom och fotograferade skylten som en gång satt på min anfader, Johan Peter Bures soldattorp. Leif GW hade valt att hänga skylten över sin vinkällare. En anställd hos Leif GW berättade om ett gammalt rykte som länge funnits i trakten, om den lösaktiga ”Rasbo-Ulla”. Förmodligen var det ”min” Ulrica Charlotta som var denna beryktade Ulla.

Ulla Charlottas dotter Gerda Maria f. 1888 fick, liksom sin mamma, barn utom äktenskap. Hon gifte sig sedermera med Arvid Valentin Segerblad-Faltin som var resande och fick tillsammans med honom barnen Karl Olof, Hans Arvid Valentin, Anna Josefina och Otto Emanuel. När Gerda Maria träffade sin make valde hon att lämna ifrån sig de barn som fötts före äktenskapet – Maria Viktoria Bure f. 1911 och Carl Olof Bure f.1913 som fick växa upp hos mormodern Ulrica ”Ulla” och morbrodern Johan Edvard. Det blev ett hårt och slitsamt liv för dessa barn och de kunde aldrig förlåta sin mamma för det val hon en gång gjorde. De ville heller aldrig ha någon kontakt med moderns nya familj och halvsyskonen. 

Ulrica ”Ulla” Charlotta Bure- Jansson avled i Bälinge på 1930-talet och var då anställd som hushållerska hos sin son Johan Edvard. Det finns tyvärr inga bevarade foton på henne i vår släkt och det är svårt att återge en rättvis bild av hur hon var som person, men hennes dotterdotter har berättat att ”när mormor kom och hälsade på, då sprang man och gömde sig”. Även sonen Johan Edvard tycks ha varit en lite ”avig” typ och enligt släktrykten kastade han ut sin mamma från hemmet gång på gång. Johan Edvard avled i Stockholm på 1940-talet och var då ogift och hade inga barn. 


Barnens fäder lyser fortfarande med sin frånvaro. I nästa inlägg ska jag berätta lite mer om morfars mamma, Augusta Charlotta Bure.

 

Publicerad i Historiska byggnader, Ryttare, släktforskning, Släktnamn, Soldater, uppland

Ryttartorpet

Johan Eriksson Bure föddes år 1790 på gården Burvik i Knutby, Uppland. Han var min morfars mormors farfar. Förr i tiden var det den äldste sonen som fick ta över släktgården och Burvik togs därför över av brodern Anders som var äldst. Johan fick skaffa försörjning på annat håll. Han valde att bli ryttare och dragon. Vid anställningens början år 1813, fick han ryttarnamnet Bure. Dragoner var infanterisoldater som förflyttade sig med häst, men som stred till fots.

Svenska_dragonuniformer,_Nordisk_familjebok
Svenska dragoner från sent 1600- till 1900-talet. Bild: Nordisk familjebok 1907

Ryttarnamn
Soldaternas namn hade ofta anknytning till det geografiska område där man verkade, men namnen kunde också anspela på mer personliga attribut, som exempelvis soldatnamnen ”Stark”, ”Munter” och ”Glad” gör. Johan Bure fick ett ryttarnamn som var kopplat till gården Burvik och till det rusteri där han var anställd. Burvik hette ursprungligen Yla, men fick sitt nuvarande namn på 1600-talet när Jonas Bure från Skellefteå köpte gården.

Ryttartorpet Svanbol är ett så kallat dubbeltorp som hyste två dragonfamiljer. Torpet byggdes någon gång på 1600-talet. Foto: Helena Bure Wijk

Ingen dans på rosor
Johan gifte sig med soldatdottern Ulrica Stark och paret flyttade in i dragontorpet Svanbol i Knutby. Det var svåra tider och livet som soldat och soldathustru var ingen dans på rosor.  Paret fick många barn tillsammans men endast några få nådde vuxen ålder. Johan var anställd som dragon och ryttare vid Livregementets dragoner under de kommande 31 åren och han slutade sitt yrkesliv med betyget ”tjänt berömligt”. Han avled i Knutby 1858: ”Askedade dragonen och Häradstjänaren Jan Bure 68 år, 3 månader och 3 dagar”.

Efterträdare med samma namn
Torpet Svanbol kom därefter att hysa andra dragoner, som fick samma efternamn som föregångaren. Huset, som var i mycket dåligt skick genomgick flera renoveringar under senare delen av 1800-talet. Det var bland annat hål i väggar och spisen var otät med ohälsosam rök i bostaden som resultat. Dessutom var fähuset fallfärdigt. I slutet av 1800-talet fick torpet, som tidigare hade varit naturfärgat, sin nuvarande röda färg.

Foto: Privat

Ett vackert torp med historia
För några år sedan fick jag kontakt med tropets nuvarande ägare. Familjen har lagt ner hundratals arbetstimmar på varsam renovering för att återställa det gamla torpet till ursprungligt skick. Att torpet var väldigt ohälsosamt kallt och dragigt när Johan och Ulrica bodde där, det framgår av Krigsarkivets handlingar då man genomförde besiktningar. De nuvarande ägarna har hittat människohår som har använts för att täta de dragiga fönstren. Kanske försökte Ulrica förtvivlat att täta fönstren med sitt hår, för att barnen skulle överleva? Men endast fyra av de elva barnen överlevde till vuxen ålder.

De nuvarande ägarna har även hittat vitlöksplantor intill torpet. Vitlök har använts sedan tusentals år tillbaka för att bota förkylningssjukdomar och har även använts som beskydd,  för att hålla onda krafter borta.

Det gamla torpet vårdas idag ömt av nuvarande ägaren. Foto: Privat