När man släktforskar hittar man ibland släktberättelser som berör på djupet. När jag forskar om min farmors farmor, Hulda Schmidt som på 1800-talet vågade stå upp för det hon trodde på, kosta vad det kosta ville, så känner jag sympati och även stolthet. Kanske var Huldas kamp förgäves. Hon vann ju ingenting vad gäller materiella ting. Inte heller vann hon omgivningens aktning eller respekt. Hon förlorade egentligen allt, men samtidigt vann hon allt. Hon vågade stå upp för sitt barn och för sig själv. Hon hade ett varmt och mycket stolt modershjärta!

Från Karlshamn till huvudstaden

År 1854 flyttade den 45-årige sjömannen Adolf Fredrik Schmidt från Karlshamn till Stockholm, tillsammans med hustrun Johanna och fyra barn. Adolf Fredrik hade under många år varit anställd som båtsman inom handelsflottan, som kofferdist. Efter några år i huvudstaden valde Adolf Fredrik att lämna livet på sjön och i stället starta eget som konstsvarvare. Han var skicklig inom den speciella graveringsteknik som kallas guilloche. Det franska ordet betyder ungefär ”mönster av vågiga linjer” och det är främst på föremål av guld, koppar, silver och glas som denna teknik har använts genom tiderna. Familjen Schmidt hade varit guldsmedsmästare i generationer, men Adolf Fredrik valde i stället att skapa prydnadsföremål av elfenben som han sedan graverade enligt konstens alla regler och sedan sålde.

När Schmidt lämnade livet på sjön för landbacken hade han fyllt 50 och barnen var vuxna. De bidrog alla till familjens försörjning på olika sätt. De båda sönerna arbetade på Barnängens tekniska fabrik på Södermalm och döttrarna, som hushållerskor och jungfrur hos Stockholmsfamiljer. Dottern Hulda Schmidt föddes 1838 i Karlshamn, Blekinge och skulle komma att bli min farmors farmor. Hon var nu 22 år fyllda och arbetade som jungfru i Stockholms hovförsamling. Det var förmodligen där hon träffade den tjugofem år äldre änkemannen och greven Erik Posse och paret inledde en relation som skulle komma att få ödesdigra konsekvenser.

Äktenskap med förhinder

Släkten Posse härstammar från den jylländske väpnaren Niels Jensen Loupose som levde under 1300-talet. När släkten etablerat sig i Sverige ändrades släktnamnet till Lagepose och senare till Posse. Carl Erik Ludvig Walter Posse (som kallades Erik) föddes 1813 på godset Björnö i Kalmar som son till major Carl Otto Posse och Sophie Wilhelmina Berg von Linde. Erik blev sedermera sekreterare i krigshovrätten och är förmodligen endast omtalad för sin mycket generösa donation till Riksarkivet: ”Genom Erik P:s testamente fick RA en betydande donation för finansieringen av utgivningen av DS och av de medeltida sigillen. Hans genealogier för bl a medeltida frälsesläkter finns i RHA, hans autografsamling i RA, vars serie Arkivfragment innehåller enstaka brev till honom.” (Källa: Riksarkivet, Posse, släkt, Band 29 (1995–1997), sida 420)

När Hulda Schmidt och Erik Posse inledde sitt förhållande trodde hennes familj att det skulle resultera i ett tryggt äktenskap för deras dotter. Kanske hoppades föräldrarna att livet från och med nu skulle bli lite mindre slitsamt, även för dem, när dottern hade mött en sådan generös och välbeställd livspartner. Greven besökte ofta Huldas familjehem och intygade sin kärlek och sina, enligt honom själv, så ärliga intentioner. Han bad fadern om Huldas hand och när fadern samtyckte, tog männen varandra i hand. Han överöste sin trolovade med presenter och det finns även tecken på att han hjälpte hennes föräldrar ekonomiskt.

Det var allmänt känt bland familj och vänner att greven och Hulda var förlovade med varandra. När Hulda blev gravid ville hon att äktenskapet genast skulle fullbordas och enligt flera vittnesmål hade greven då lovat henne att man snarast skulle göra slag i saken och att barnet skulle ”bliva äkta”, men så blev det inte. Sonen, Erik Gustaf Sigismund föddes i all hemlighet år 1865, hos en anonym barnmorska på Lilla Munklägersgatan 11, med anteckningen ”Föräldrar okända”. Barnafadern såg dock till att sonen fick bära hans släktnamn.

Villkorat testamente

Erik Gustaf Sigismund Posse var bara tre år när fadern hastigt avled år 1868. När fadern avled var hans föräldrar inte gifta med varandra. Men greve Erik Posse önskade sonen en trygg och fin framtid. Han hade därför skrivit ett testamente i vilket det framgick att pojken skulle ärva faderns gods och guld, med ett enda villkor – att hans mamma lämnade bort honom att uppfostras av grevens syster, Henrietta Posse, eller landshövding Claes Ulrik Nermans änka. För att sonen skulle få ärva sin far måste Hulda Schmidt lämna bort barnet inom 3 månader, från grevens dödsdatum. I annat fall skulle sonen bli lottlös och förmögenheten skulle i stället tillfalla Riksarkivet. Hulda Schmidt vägrade att lämna bort sin son och ett mediadrev inleddes nu, som kom att pågå under flera år.

Försmådd välvilja

Tidningarna skrev åtskilliga spaltmeter om Hulda Schmidt och greve Posses relation i slutet av 1800-talet och i fokus stod den egensinniga mamsell Schmidt, som betraktades som en mycket dålig mor, som förstörde sonens möjligheter till ett gott liv. Först ut var Aftonbladet som kallade sin artikel ”Försmådd välvilja” och lyfte fram den gode greven som på alla sätt ville sin lille son väl. Tidningen bekräftade att grevens vilja var att sonen skulle ”uppfostras och uppfödas” av någon av de båda kvinnor som han namngivit i sitt testamente. ”Hade ingetdera av dessa villkor uppfyllts skulle den testamentariska disposition vilken eljest kommit att tillfalla gosses Sigismund, tillfalla riksarkivet för fortsatt utgivande av svenskt diplomatarium eller svenska medeltidssigiller. 

Så angelägen hade testator varit om att, ifall han avlidit, någondera av nämnda fruntimmer skulle taga vård om gossen, att han i en särskild paragraf av testamentet föreskrivit, det dispositionen även i det fall skulle tillfalla riksarkivet, att de båda fruntimren före honom avlidit, och gossen icke blivit till honom själv överlämnad. Intet av villkoren blev emellertid av Hulda Schmidt uppfyllt, och den testamentariska dispositionen blev sålunda riksarkivets tillhörighet.” (Aftonbladet 1871-03-27)

”Fruntimret” Schmidt framställdes av Aftonbladet som en bromskloss, som omöjliggjorde sin sons möjligheter till en trygg framtid. Det fanns dock ingenting att anmärka på när det gällde Huldas föräldraskap konstaterade tidningen torrt: ”Tilläggas må att Hulda Schmidt, enligt förmyndarens uppgift, ägnar gossen all moderlig omvårdnad”. (Aftonbladet 1871-03-27)

Moderskärlek

Wadstena Läns Tidning valde att ta Hulda Schmidts parti och talade i sina artiklar om en moderskärlek som inte kunde köpas för alla pengar i världen:

”Sekreteraren i krigshovrätten C. Posse hade genom testamente bestämt att åtskilliga legater skulle utgå av hans förmögenhet, och resten tillfalla sonen av en flicka vid namn Hulda Schmidt, såvida nämligen gossen inom 3 månader efter Herr Posses död lämnades att uppfostras antingen åt fröken Henrietta Posse eller framlidne landshövding Nermans änka; men modern vägrade dessa villkor; regeringens proposition och riksdagens beslut utfört genom överståthållarämbetet, att söka beveka modern misslyckades; barnets förmyndare kunde ej övertala henne och de ifråga varande medlen går nu till Riksarkivet.

Aftonbladet, som berättar saken, talar om ”moderns obetänksamma handlingssätt”; men man borde ej kasta sten på den kvinna som älskar sitt barn, till och med mer än alla jordens skatter. Så synes, att det skulle anstått regeringen och riksdagen att, för den händelse modern nekat att för pengar göra sig av med sitt barn, av de så lätt erhållna medlen anslå en summa till barnets underhåll och uppfostran, ty nog var något dylikt testators innersta mening, ehuru han varit nog förblindad att tro på penningens allmakt, att köpa till och med ett modershjärta”. (Wadstena Läns Tidning 1871-12-27)

Det verkliga motivet

Tidningen Dagens Nyheter belyste i sin artikel det verkliga motivet till Huldas besynnerliga handlande: ”Efter Aftonbladets berättelse här i förrgår att en mamsell Hulda Schmidt förnyade gånger vägrat mottaga den av den framlidne Posse till henne testamenterade egendom, därför att vid donationen var fästad det villkoret att mamsell Schmidt skulle lämna ifrån sig sin år 1865 födde son att av annan person vårdas och uppfostras.

Det gissades hit och dit om anledningen till mamsell Schmidts vägran, vilken Aftonbladet karakteriserar som ”försmådd välvilja” och vilken andra ansåg vara ett starkt prov av moderskärlek.

Vi har nu blivit satta i tillfälle att lämna några upplysningar om det verkliga motivet till mamsell Schmidts handlingssätt. Det är att hon velat hävda sin rätt att bliva ansedd som herre Posses hustru och att hon vill ha barnet erkänt som hans legitime son. Mamsell Schmidt har redan för omkring ett år sedan uttagit stämning å släktingarna efter framlidne herr Posse, med yrkande att som lagvigd hustru erhålla sin andel i boet efter den avlidne”. (Dagens Nyheter 1871–12)

 

 

Stämde grevens familj

När Hulda Schmidt insåg att hon blivit lurad, stämde hon grevens familj, en process som kom att pågå under flera år. Att lämna bort sin älskade son fanns aldrig i hennes tankevärld och pojken gick därför miste om hela det arv hans far hade testamenterat honom. Arvet blev i stället ”en betydande donation” till Riksarkivet, enligt Riksarkivet. (Riksarkivet, Posse, släkt, Band 29 (1995–1997), sida 420)

Eftersom hon varit förlovad med Erik Posse, med löfte om äktenskap, ville hon bli betraktad som grevens lagvigda hustru samt att sonen skulle ses som hans legitime arvinge. Många vittnen hördes under processen, bland andra två bekanta till Hulda och hennes familj, ogifta Eva Josefina Gustafsson och Agnes Nyborg – som intygade att herr Posse någon dag under sommaren 1863 i Huldas familjehem, och i båda vittnenas närvaro, ”i klara och tydliga ord begärt Hulda till sin hustru, vartill såväl hon som hennes fader lämnade sitt samtycke. Till bekräftelse å detta löfte räckte de varandra handen, varefter herr Posse gav henne åtskilliga presenter, vilket sedermera under 1863 och 1864 flera gånger förnyades.”

Då käranden (Hulda Schmidt) i slutet av det sistnämnda året blev havande uppmanade hon herr Posse att fullborda förlovningen med giftermål, vilket han då, liksom vid flera följande tillfällen, även hade lovat; och sedan barnet den 14 juli 1865 blivit fött, erkände han sig såsom dess fader och att sa att han givit henne löfte om äktenskap.

Två andra vittnen, bokhållaren Jansén och studeranden Lindberg, var under pingsthelgen 1864 på besök hos bensvarvare Schmidt, kärandens fader, och blev då presenterade för greve Posse, vilken då frågat hennes fader om han tillät henne ingå äktenskap med herr P, varpå Schmidt genmält, såsom orden fallit: ”Det har jag väntat på länge, men det har ej blivit något av”. Då herr Schmidt därvid erbjudit sig att tillkalla en präst, hade herr Posse förklarat att sådant ej vore behövligt, då två personer voro närvarande som kunde bevittna avtalet. De båda vittnena (Jansén och Lindberg) inkallades nu, varefter Posse upprepade sin begäran och, efter erhållet jakande svar, fattade sin fästmös hand, yttrande ”barnet skall bliva äkta”. Vilket barn det var fråga om, kände vittnena ej. Vittnet Jansén hade sedermera ytterligare en gång sammanträffat med herre P. i herr Schmidts bostad, därvid han sett Hulda Schmidt sitta i herr Posses knä.

Skriftlig avsägelse

Till sitt försvar inkallade då grevens familj artisten Carl Gustaf Samuelsson som vittne. Han berättade att Hulda Schmidt varit på besök hos herr Posse en gång, då han själv satt i andra änden av grevens rum och ritade. Vittnet hade då sett Hulda, med pennan i hand stå lutad över ett bord, där herr Posse satt. Om hon skrev, såg Samuelsson icke, men sedan hon gått hade herr Posse visat honom en, med Hulda Schmidts namn undertecknad, skriftlig avsägelse från vidare understöd, för sig och barnet, än 25 riksdaler i månaden till dess sonen uppnått 15 års ålder. Namnteckningen hade vittnet, på herr Posses anmodan bevittnat.

Att en kvinna som inledde en civil rättsprocess mot en mäktig familj skulle ha undertecknat en sådan avsägelse är rent nonsens. Hennes enda önskan var ju att hon skulle bli betraktad som lagvigd hustru och att sonen skulle betraktas som legitim arvinge. Men sonen, Erik Gustaf Sigismund Posse gick därmed miste om sitt arv och hans mamma kunde aldrig bevisa att hon varit trolovad med greven då det saknades formella dokument. Eftersom hon själv såg sig som den bortgångna grevens hustru så kunde hon inte heller gifta om sig. Det var ett moment 22.

Hulda lämnade aldrig sin son. Tillsammans med familjen flyttade de till Västerbotten där sonen utbildade sig till folkskollärare. Han arbetade några år i Resele, Västernorrland men avled där i tuberkulos, endast 24 år gammal.