Dopet genom tiderna

Dopet som sakrament symboliserar enligt kyrkan människans invigning i det kristna livet och markerar början på resan av tro och lärjungeskap som varar hela livet ut. Dopet som handling baseras på Jesu ord i bibelns Matt. 28:19-20: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt som jag befallt er. Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut.” Enligt bibeln döptes Jesus av Johannes döparen och trädde då in livet av kärlek och tjänande, i solidaritet med de svaga och i identifikation med den syndiga mänskligheten.

Kyrkolagen 1682

I vårt land började man genom kyrkolagen att dokumentera alla barn som föddes och döptes i slutet av 1600-talet. I födelse- och dopboken antecknades, förutom barnets namn även föräldrarnas samt dopvittnen. Dopvittnen/faddrar var oftast fyra eller fem till antalet, två ogifta och två gifta. Dessa personer var ofta släkt med barnets föräldrar men kunde även vara grannar, arbetsgivare eller arbetskamrater som hade godkänd kristendomskunskap. Faddrarnas uppgift var, förutom att vara vittnen vid barnets dop, även att sörja för att barnet skulle få en god och kristlig uppfostran.

Odöpta barn fick inte begravas

Barndopet har genom tiderna haft en central betydelse och det var förr väldigt viktigt för föräldrar att snarast döpa barnet då barndödligheten var hög. Man ansåg förr att ett barn som dog utan att ha hunnit döpas inte var omsluten av Guds omsorg och individens själ riskerade därför att hamna i limbo – ett slags mellantillstånd mellan himmel och helvete. Under medeltiden kunde ett dödfött barn eller ett barn som dött innan de hunnit döpas inte begravas på kyrkogården. Det var föreställningen kring arvssynd och vilket förhållande som finns mellan människan och Gud före dopet som låg till grund för kyrkans bestämmelser.

I slutet av 1700-talet görs ingen skillnad mellan dödfödda och levandefödda odöpta barn utan båda kategorier ska begravas i stillhet. Till skillnad mot begreppet idag, innebar ”i stillhet” att varken klockringning, procession, sång eller liktal/griftetal fick förekomma. Med andra ord, samma förfarande som för brottslingar och självmördare. Det hände att kyrkan var tvungen att återinvigas eftersom den blivit oren av det odöpta barnet skriver Karin Larsdotter i sin kandidatuppsats (Umeå universitet).

Nöddop 

Nöddop kunde förr ske om någonting dramatiskt inträffade när barnet hade fötts och man misstänkte att den lille inte skulle överleva. Barnmorskan, en släkting eller granne kunde då beröra barnet med vatten tre gånger och uttala orden ”Jag döper dig i Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Amen”. Efter förlossningen kontaktades kyrkoherden, som sedan godkände nöddopet och antecknade i födelse- och dopboken vem som utfört ceremonin.

När släktingen Brita Eriksdotter föddes sin första dotter i Knutby, Uppland i slutet av 1700-talet hände någonting. Den nyfödda flickan visade tecken på svaghet vid födseln och man befarade att hon inte skulle överleva natten. Därför beslutade grannhustrun Margta sig för att nöddöpa barnet, som fick namnet Anna, trots att ingen präst var närvarande. I kyrkboken noterade prästen senare:

”I anseende till dess svaghet blef barnet nöddöpt av ryttaren Sotterbergs hustru, Margta Andersdotter i Svanbol i närvaro av bonden Erik Olssons enka i Burvik. Nöddopet undersöktes, befanns riktigt och stadfästes av prosten Gihlman. Därvid varande vittnen voro: Bonden U. Anders Ersson i Burvik, Bonden Mats Jansson och dess hustru i Sotter; Pigan Anna Jansdotter i Spångtorp, Lohärad socken”.

Nöddop godkänns även i dag inom Svenska kyrkan men kallas numera ”dop i krissituation”.  Dopet sker på samma sätt som förr och efter dopet – oavsett om barnet överlever, eller inte – kontaktas Svenska kyrkans församlingsexpedition. Barn som avlider i mammans mage döptes inte förr i tiden och inte heller idag men genom kyrkan kan en rit med välsignelse och namngivning ske.

Troendedop istället för barndop

Barndopet har länge varit central inom kristen tro men inom baptismen, som är en gren som uppstod ur den reformerta läran under 1800-talet, praktiseras inte barndom. Baptisterna följer det man kallar skrifts- och frihetsprincipen. Frihetsprincipen handlar för baptisterna om att varje individ själv måste ha frihet att välja sin egen tro och man praktiserar därför vuxendop (troendedop) istället för barndop. När ett litet barn föds till världen ber man för barnet och dess föräldrar i en välsignelseakt, men dopet får vänta tills individen själv vill inträda i församlingen. I min släkt finns många baptister vars barn kallades ”oäkta” under 1800-talet då de inte döptes i Svenska kyrkan. På den tiden var det förbjudet att samlas till gudstjänst utanför Svenska kyrkan. Det hände att baptister blev landsförvisade och förvägrades att gifta sig på den tiden.

När mormors mamma fick nya efternamn

Mormors föräldrar kom från Kolmården i Östergötland. Foto: Järnvägsmuseet

Hedvig Kristina Persdotter från Krokek
Mormors mamma Hedvig Kristina föddes i Krokek, strax utanför Norrköping år 1870 som dotter till Per August Persson och hans hustru Kristina Lovisa. På den tiden ärvde barn sin pappas förnamn som efternamn (patronymikon) och Hedvig Kristina fick således efternamnet Persdotter.

Hedvig Kristina Persdotter gifte sig med David Andersson från Risinge i Östergötland, som arbetade som lantarbetare. Familjen flyttade ofta och det var när det nygifta paret inflyttade till en ny församling första gången, som prästen förkortade Hedvigs efternamn till ”Pers.” Att den lilla förändringen i namnet skulle komma att ge henne helt nya och obegripliga släktnamn, det hade prästen förstås inte en aning om.

Prästen gjorde en förkortning när han präntade ned mormors mammas namn i församlingsboken den dagen.

Fick plötsligt ett nytt efternamn
Som statare anställdes man som lantarbetare vid de större bondgårdarna, säsongsvis. Varje höst, under den så kallade ”slankveckan”, gav sig familjen ut på vägarna med sitt flyttlass, för att finna en ny arbetsgivare och ett nytt anställningskontrakt någon annanstans. De kommande åren blev det därför många, många flyttar för familjen. Och många församlingsböcker, i vilka prästerna på de olika orterna präntade ned familjemedlemmarnas namn, födelseort och födelseår.

Hedvig Kristinas förkortade efternamn ”Pers” tolkades felaktigt som ”Hers” av prästerna som skulle föra in personuppgifterna. Under de följande åren kom hon därför att heta Hedvig Kristina Hers i alla kyrkböcker. Mormors mor hade plötsligt fått ett helt nytt släktnamn…

Ännu ett nytt efternamn
Hedvig, David och deras barn flyttade många gånger under åren som följde, men ingen tycks ha upptäckt felet eftersom alla präster envisades med att anteckna henne med namnet Hers. Det var först många år senare, när familjen flyttade till Dalarna som prästen upptäckte att något inte stod riktigt rätt till med den nya församlingsmedlemmens namn. Prästen tolkade namnet på sitt eget lilla vis och från och med nu blev mormors mamma Hedvig Kristina Hus i kyrkböckerna…

Hedvig Kristina Persdotter fick nu ännu ett nytt namn och kallades ”Hus” långt in på 1920-talet.

Fru Pettersson
När Hedvig till slut upptäckte att hon hade haft felaktiga efternamn under alla år, så gick hon till prästen och bad om en rättelse. Vid det laget hade hon tydligen ledsnat på att heta Pers, Hers och Hus och bestämde sig för att kalla sig fru Pettersson.

Mormors mamma tyckte att Pettersson passade henne perfekt, nu när hon själv fick bestämma vad hon skulle heta.