I många år har jag försökt att hitta belägg för ett envist rykte i släkten som menar att min mormor Elsa, som föddes i Norrköping hade skogsfinska rötter. Det har inte varit lätt att hitta något bevis för att detta rykte är sant, eftersom det nästan helt saknas anteckningar om den lilla gruppen östfinska nybyggare som kom till Östergötland för flera hundra år sedan. Men nu tror jag att jag äntligen är mormors finska anfäder- och mödrar på spåren. 🙂

Kritpipa och trollstenar

Min mormors morfars mormor hette Ingrid Andersdotter. Hon föddes år 1788 i Östra Vingåker i Södermanland och var 100 år och 9 månader när hon avled år 1888. Ingrid gifte sig med Klockaren Anders Persson f. 1786 i Simonstorp, Östergötland och paret fick flera barn tillsammans.

Enligt släktrykten var Ingrid eller hennes make (kanske båda två?) ättlingar till de skogsfinnar som kom hit från Savolax under slutet av 1500- och början av 1600-talet. Ingrid rökte kritpipa och utanför stugknuten i Simonstorp hade man tre staplade stenar som ansågs avvärja ont, främja god skörd och jakt. Den så kallade ”trollgubben” sägs vara en finsk sed.

Det har även varit svårt att hitta belägg för att de tre staplade ”trollstenarna” verkligen är en skogsfinsk sed, men för något år sedan fick jag kontakt med en person som är mycket kunnig på området. Han berättade att liknande stenar har hittats i Hällefors finnmark.

De är inte snarlika, men den bärande symboliken är förmodligen det heliga tretalet som återfinns i många kulturer. Enligt tretalsmystiken är de jämna talen en symbol för det materiella, medan de ojämna symboliserar det andliga. När man adderar det första ojämna talet med det första jämna uppstår det magiska tretalet. Det återfinns bland annat i förkristen mytologi med de tre nornorna, Urd, Skuld och Verdandi, liksom i kristendomens treenighet och de vise männen som var tre till antalet.

Skogsfinnar i Kila socken

Det finns tyvärr inte mycket dokumenterat om de svedjebönder som bosatte sig i Kolmården, men man vet att de flyttade in vid den första invandringsvågen från östra rikshalvan i slutet av 1500-talet. Till en början bosatte man sig i skogsmarkerna i Värmland, Södermanland, Närke samt delar av Västmanland och Västergötland. Därefter i Kilsbergen, Kolmården och Tiveden.

Författaren till den intressanta bloggen Släktforskning från nutid till forntid beskriver hur de första anfäderna kom till byn Herrbråten i Kila socken på gränsen till Kolmården i Östergötland, vid 1600-talets slut. De flesta som levde där var bönder men en person arbetade på Stavsjö bruk. Författaren berättar om de första nybyggarna i Herrbråten: ”Den första kända noteringen om byn är från 1581 då Hendrik finne hava byggt ett pörte och ett fähus och sått 2 tunnor råg, 3 spann korn, ½ spann ärtor, och 4 kannor linfrö. Kikar man i ”tiondelängden” från 1607 finns under rubriken ”Finnarna” byns brukare; Erik, Gamle Eschild, Unge Eschild, Olof och Michel”.

Eskil i Asptorp

I mormor Elsas släkt har jag lyckats följa släktgrenarna i Kila tillbaka till tidigt 1700-tal när anfadern Eskil bodde i Asptorpet, ett torp under Stavsjö bruk i Kila, Södermanland. Asptorp/Aspetorpet upptogs år 1697 och i början av 1700-talet beboddes det av anfadern Eskil Eriksson. Om Eskil verkligen hade finskt påbrå vet jag inte ännu, men förnamnet Eskil var ett typiskt finskt namn på den tiden. Jag ska nu söka vidare efter gamle Eskils rötter. Fortsättning följer 🙂