Det gamla fornnordiska ordet ”hamingja” härrör från ”hamr” som betyder ”fosterhinna” eller ”segerhuva”. Förr i tiden trodde man nämligen att efterbörden var människans skyddsande, eller alter ego. Att födas med en liten flik av fosterhinnan kvar på huvudet, var ett väldigt gott omen. Det var ett tecken på att den nyfödde och familjen hade en stark hamingja som skulle skänka glädje till alla familjemedlemmar.

Människor som föddes med stark hamingja troddes vara ”hamnstarka”, men för dem som föddes utan detta, hjälpte varken mod eller duglighet. Ibland kunde man dock mixtra lite med ödeslotten genom att ingå förbund med någon person som hade en starkare hamingja än man själv.

Författaren och forskaren Eva Carlsson Werle menar att hamingja var som en slags lyckofigur, eller kanske rättare sagt, en skyddsängel, som följde somliga individer genom livet. Om hamingja var svag gick man ett mindre lyckosamt öde tillmötes. Hamingja kan beskrivas som den personlighetskraft som är den bakomliggande orsaken till en individs tur och lycka i livet, menar hon. Det fanns två slags ödesmakter, dels den som hörde till gudarnas översinnliga värld, dels den, i varje människa inneboende personliga ödesmakten. Och varje individ troddes vara född med antingen en stark eller en svag sådan ödesmakt.

För människorna som levde i det förkristna Norden sågs själen som det okroppsliga, immateriella jaget – ett centrum för andliga förmögenheter. Men själen var också den fria själ som under vissa omständigheter kunde lösgöra sig från kroppen och verka på egen hand. Religionshistoriker Folke Ström har försökt förklara denna komplexa själsföreställning som är förbunden med det norröna begreppet ”hugr” (hug/håg). Man föreställde sig att människans själ kunde frigöra sig och verka, oberoende av det fysiska jaget under sömnens inflytande. Själen färdades då i luften och kunde tillryggalägga vilka avstånd som helst.

Ibland kunde själen ikläda sig en yttre gestalt och förvandlas till ett djur. Att växla gestalt på det här sättet kallades ”hamnskifte”. ”Hamnen” var i fornnordiskt språkbruk den materiella gestalt individens inre jag antog. Förmågan att skifta hamn och ”fara i hamnfärd” var en medfödd förmåga som endast vissa människor behärskade, framför allt de trollkunniga männen och kvinnorna. Hamnskiftet skedde i ett tillstånd mellan sömn och vaka, i en slags dvala, där personen troddes kunna fara i väg och vinna kunskap om hemliga ting, inhämta kunskap samt skada och förgöra fiender. Gudinnan Freja troddes ha förmågan att skifta hamn och förvandla sig till en fågel.

 

Om själen inte lyckades återvända till sin kroppsliga boning efter en hamnfärd, kunde människan mista sin hälsa och förstånd för alltid. En sådan människa blev ”hugstulen” och var inte längre vid sina sinnens fulla bruk. Som Folke Ström påpekar; ”Att vara i besittning av sin hug var den självklara förutsättningen för en normal existens.”

 

Föreställningen att somliga människor, på magisk väg, kan manipulera tingens ordning i hopp om att nå fördelar, för sig själv eller sina medmänniskor är mycket gammal. Religion och magi vilar ju egentligen på samma tankemässiga grundval. Det magiska, liksom det religiösa tänkandet och handlandet förutsätter tron på övernaturliga sammanhang eller övernaturliga makter, vilka inverkar på människan och påverkar hennes livssituation, menade Folke Ström. Det som skiljer magi och religion åt är den psykologiska inställningen till det övernaturliga. Det som uttrycks genom dyrkan, bön, offer och en slags undergivenhet när det handlar om religion yttrar sig i den magiska hållningen som mer eller mindre medvetna uttryck att själv dirigera och kontrollera det övernaturliga kraftspelet. Vad gäller magi så finns en betoning på individens egen vilja. Som Folke Ström påpekat: ”Den magiska handlingen är ju till sin karaktär ett försök att på ett symboliskt eller rituellt plan förverkliga den egna viljan.”

De fornnordiska sejdkvinnorna- och männen ansågs vara särskilt hamnstarka. De hade speciella kunskaper och var både respekterade och fruktade.  De kunde se framtid och förfluten tid, hitta försvunna saker, stilla stormar och bota sjukdom, men ansågs även kunna orsaka sjukdom och skador. Den kvinnliga sejdaren kallades völva, sejdkona, vala, spåkona och gygr. Den manliga utövaren gick under benämningarna sejdmadr, skratti, trollman och galdraman.

 

I den förkristna religionen var fokus på det goda livet här och nu. Genom sejd kunde man med gudars och gudinnors hjälp få sin vilja igenom och man offrade till gudarna för bland annat god årsväxt och fred. Kollektivet var själva navet i det förkristna samhället. Ström har poängterat att det inte finns någon synonym för ”religion” i den fornnordiska kontexten. Det uttryck som ligger närmast är ordet ”sidr”, sed. Den hedniska religionen, ”forn sidr”, hade sin fasta förankring i ”det religiösa handlingsmomentet, på de kultiska skick och bruk, de riter som den genom släktleden nedärvda traditionen föreskrev.” Det var således i kultisk handling som den religiösa seden manifesterades.

Somliga trollkunniga människor troddes kunna förflytta sig genom luften nattetid och på sin färd stanna upp för att plåga arma människor och djur. Hugen, själen troddes kunna frigöra sig från kroppen och manifesteras i djurgestalt. Avund var en mycket mäktig känsla och kraft som troddes kunna orsaka hemska saker. I en skildring från Norge beskrivs hur en ”hamnstark” person som avundades en annan man hans boskap och kött, förvandlades genom den så kallade ”kjöthugen” och tog gestalt av en varg som dödade och förtärde ägarens djur. 

 

Föreställningar om ”hamnstarka” kvinnor och män med särskilda förmågor, levde kvar länge. De kloka ansågs ha stor makt, även över de vilda djuren och kunde ”stämma” eller ”ställa” dem, mot vem de ville. Skickliga vismän kunde stämma björn på varandra så att det arma djuret fick springa fram och tillbaka mellan gårdarna, att den till slut var alldeles skinnflådd under tassarna. Som hämnd kunde man skicka björn eller varg för att riva kreatur eller orsaka annan skada. Vismännen troddes även kunna förvandla sig själva till djur och uppträda i björn- eller vargskepnad. Dessa hamnstarka individer troddes även kunna förtrolla andra människor så att de fick ”gå i björn” eller gå ”i varg” en viss tid… ibland under hela sin livstid.

I Landnamaboken, som beskriver bebyggandet av Island under 8- och 900-talen, berättas om två män som hade förmågan att ”skifta hamn”. En kväll såg en klok man som ägde förmågan till klarsyn, hur en stor björn gick från den ene mannens gård och en tjur från den andres. När de båda djuren möttes uppstod en våldsam strid mellan dem. Morgonen därpå kunde man se den upprivna jorden, på den plats där djuren stred och de båda ”hamnstarka” männen hade sår och märken efter kampen.  Man trodde att sådana strider kunde utkämpas mellan människors ”förhamnade” själar och att dess följder sedan kunde avläsas på kroppen.

Att ”trolla i björnhamn”, ”gå i björnhamn” och ”stämma björn” har uråldriga rötter i Norden. Bland skogsfinnarna i Ångermanland var det inte ovanligt att ”stämma björn” på ovänner på 1600-talet. Det var en form av svart magi och flera av mina anor, både kvinnor och män sägs ha bemästrat den konsten. Hamnskiftet kunde ske om ”den vise” gick tre gånger, motsols, genom ett bälte eller liknande. I Ångermanland kallades ett sådant trollbälte, som helst skulle vara tillverkat av människohud, ”karken” eller ”ringbälte”. En hamnbjörn troddes vara osårbar och inga vanliga kulor hjälpte. I stället sprang björnen i väg och dödade ”fienders” tamboskap.

Folklivsforskaren Ella Odstedt har lyft fram berättelser om så kallade ”hamnbjörnar”, som endast kunde oskadliggöras med hjälp av silverkulor. De djur man fruktade mest var björnen och vargen och det föll sig därför naturligt att ta skepnad av dessa djur; ”Då säger det sig självt att man tänkt sig gestalten av det djur, vars skadegörelse man hade mest anledning att frukta.”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Källor:

Carlsson Werle, E. (2010). Vålnaden går före…Folktron om själen. Carlsson Bokförlag.

Ström, F. (1985). Nordisk hedendom. Tro och sed i förkristen tid. 3 uppl., Akademiförlaget.

Tillhagen, C.H, (1977). Folklig läkekonst. 3 uppl., Gummessons Tryckeri AB.

Odstedt, E. (2012) Varulven i svensk folktradition. Malört Förlag.

Ohlmark, Å. (1983). Fornnordiskt lexikon. 2 uppl., Tiden.