Vallonrötter

Vallonsmide. Hasse Gille, vallonsmed i 14:e generationen.

Redan i slutet av 1500-talet invandrade valloner till Sverige från sydöstra Belgien och norra Frankrike, på initiativ av arrendatorn Welam de Besche och hertig Karl. De svenska bruken var i behov av skicklig arbetskraft och kunde erbjuda bra löner. Det var vallonernas kunnighet och speciella teknik att framställa smidesjärn som gjorde dem så efterfrågade. Den tidiga invandringen skedde främst till bruken i Östergötland och Värmland men under 1600-talets första del inflyttade många vallonfamiljer till de Uppländska bruken, som arrenderades av köpmannen Louis de Geer.

Man beräknar att ett par tusen valloner invandrade till Sverige mellan åren 1626 – 1655. Av dessa personer bosatte sig en tredjedel vid de Uppländska bruken. För många var det hoppet om en bättre ekonomi som lockade dem hit, men många flyttade också av religiösa skäl. De var kalvinister som lämnade sitt land efter en tid av förföljelse, för att bosätta sig i bland annat Belgien, Irland, Tyskland och Sverige. Till den reformerta tron bekände sig exempelvis smältarmästaren Godefroid Pousette som var min anfader.

Inte heller i Sverige fanns religionsfrihet på den tiden, men man tilläts att utöva sin religion privat om man lovade att inte sprida läran utanför hemmets väggar.
Den dubbla predestinationsläran är kanske det mest utmärkande för kalvinismen, tron att Gud redan på förhand har utvalt somliga människor för evigt liv, medan andra är dömda till förtappelse. De reformerta vallonerna hade även en annan uppfattning om nattvarden.
”Vid riksdagen 1647 behandlades villkoren för Stockholms reformerta trosbekännare. Alla som bodde i Sverige skulle gå till Svenska kyrkan och döpa sina barn där. Främmande trosbekännare skulle inte ha rätt till högre ämbeten. De fick inte vara dopvittnen och skulle inte begravas med några högtidligare ceremonier. Varken reformerta eller katolska konventiklar skulle tillåtas”. (Källa: T Hållander/Vägen in i sockenkyrkan)

För många av de valloner som bosatte sig i Sverige, gick assimileringen snabbt och man smälte in i det nya samhället. Namnen försvenskades, man gifte sig med svenskar och anammade den lutherska tron. Somliga släkter tycks ha varit mer motsträviga och vägrade smälta in. Vallonsläkten Poulain kom till Sverige i början av 1600-talet och höll länge fast vid sin reformerta tro, varför man assimilerades ganska sent till lutherdomen.
Flera släktingar antecknas ha deltagit i reformerta sammankomster vid bruken sent 1600-tal.

Flera invandrade vallonsläkter behöll sin religion, språk och kultur och gifte sig nästan uteslutande med landsmän, långt in i tiden. Vid Lövsta och Österbybruk i Uppland hade man egen undervisning på franska och man tror att detta, tillsammans med att man uteslutande gifte sig med landsmän, försenade assimileringen. I kyrkböckerna kan man se att många inte kunde redogöra för sina kristendomskunskaper på svenska under 1700-talet.

Vallonättlingar. Morfar och hans bröder Foto: privat

Av de fransktalande valloner som bosatte sig och sedan valde att stanna i Sverige finns idag fler än 100.000 ättlingar. Det är naturligtvis inte mycket av anfädernas- och mödrarnas ursprungliga ”vallon DNA” som finns kvar hos ättlingarna efter flera hundra år, men genom DNA-test har jag fått ett tjugotal släktmatcher med personer som också härstammar från samma anfäder, Dubois och Pousette.

Många är de skrönor som florerar kring vallonättlingarnas speciella fysiska ”kännetecken”, exempelvis bruna ögon, solbränd hud, långa stortår, knölar i nacken, små öronsnibbar, överrörliga tummar och så kallade ”vallonveck” eller ”streck” på armar och ben. Man bör ta allt sådant med en jättestor nypa salt, men visst kan jag hålla med om att ”vallonstrecken”, är något även jag har ärvt. Min mamma och hennes syskon har tydliga ”streck” på båda armarna, medan jag bara har ett tydligt streck/veck på höger arm.

Streck/veck på underarmens insida, några centimeter nedanför armbågen, påstås av många vara ett arv från vallonförfäderna. Foto: Privat

Mina rötter till vallonerna hittar du här

Covid-19 och neandertal-DNA

Skelett och rekonstruktion av neanderthalman, Tokyo (beskuren) Foto: Photaro

En pytteliten snutt DNA på kromosom 3

När forskare förra året hittade vissa kopplingar mellan en speciell kromosom i vårt DNA och risken för att bli svårt sjuk i covid-19 så blev jag riktigt rädd. Jag tillhör den gamla MtDNA-haplogruppen U5 som är den äldsta i Europa med cirka 40-50.000 år på nacken.
Det var just den där ”neandertal-kromosomen” som jag helst ville undvika- en pytteliten ”snutt” DNA på kromosom 3 som kan kopplas till svårt insjuknande och andningssvikt om man drabbas av coronaviruset. Forskarna Hugo Zeberg och Svante Pääbo har rapporterat att de människor som bär på denna genvariant har upp till tre gånger högre risk att hamna i respirator på grund av covid-19.

Studien visar att den genetiska riskvarianten är vanlig i södra Asien där ungefär halva befolkningen beräknas bära på genen från neandertalare, men genvarianten finns inte alls i samma utsträckning i Afrika och i östra Asien. I Europa beräknar man att en av sex personer bär på denna riskabla genvariant. Genvarianten uppkom en gång i tiden, för cirka 60 000 år sedan, när neandertalare och moderna människor blandade sig med varandra.

Illustration: Helena Bure Wijk

Samlade kottar och nötter

Jag tillhör MtDNA-haplogruppen U5, den äldsta haplogruppen i Europa. Mina anmödrar- och fäder gick omkring och samlade nötter och kottar här, många tusentals år innan dagens svenskar, (där majoriteten tillhör MtDNA-haplogruppen H, ens hade börjat fundera på att fotvandra hela vägen från Anatolien för ca 6000 år sedan (dagens Turkiet). Med en så gammal uråldrig haplogrupp i bagaget var jag nästan säker på att jag hade neandertalare i mina rötter och det kändes lite oroligt i dessa corona-tider. Med min vanliga otur hade det hela förstås hamnat på just kromosom 3. Jag försökte därför att förtränga det hela, så gott det nu gick…

Jag blev plötsligt upprymd och loggade in på Gedmatch

Nya studier av samma forskare har nu visat att en liten snutt neandertal-DNA på kromosom 12 i själva verket kan minska risken att bli svårt sjuk i covid-19! Den här genvarianten, som är nedärvd från neandertalare, tycks vara kopplad till minst 20 procents minskad risk att bli inlagd på intensivvårdsavdelning med covid-19. Dessa gener, som kallas OAS, reglerar aktiviteten av ett protein som bryter ner virus. Genvarianten som är nedärvd från neandertalare gör detta mer effektivt. Jag kände mig plötsligt upprymd och loggade in på Gedmatch. På Gedmatch kan alla som har gjort ett DNA-test hos de olika släktforskningsföretagen ladda upp sitt DNA-resultat helt gratis. Gedmatch har många spännande DNA-verktyg där man mer ingående får veta mer om sina rötter, även eventuella Neandertal- och Denisovan-rötter.

Neandertalare och denisovan (de översta raderna) lyser med sin frånvaro i mitt DNA.

Jag hade förväntat mig massor av neandertal-DNA på de flesta kromosomer, men aldrig får man vara riktigt glad. Både neandertal och denisovan lyser med sin frånvaro i mina gener. Däremot tycks jag vara nära besläktad med de människor som en gång levde i Motala, där de fiskade vid strömmen och placerade sina anhörigas kvarlevor på pålar under ceremoniliknande former. Men det är en annan historia som du kan läsa mer om i ett tidigare inlägg som du hittar här 🙂

Djupa rötter i norr

Jag och ett litet rådjurskid för många år sedan Foto: Pappa Björn Wijk

Gedmatch har många bra verktyg för DNA-släktforskning som är gratis.  När man har skapat ett konto på Gedmatch kan man enkelt ladda upp sitt DNA-resultat genom att hämta det från den från den personliga DNA-sidan på Family Tree DNA, My Heritage, Ancestry etc. Här finns en guide som visar hur man gör.

Genom att ladda upp DNA-resultatet på Gedmatch kan man få många nya DNA-matcher som har låtit DNA-testa sig på de olika företag som erbjuder DNA-test. Här finns även möjlighet att lägga in ett eget släktträd och möjlighet att se DNA-matchernas släktträd, förutsatt att de har valt att lägga upp sina träd. För varje DNA-match finns även en ungefärlig beräkning om avståndet till de gemensamma anorna.

I Tåsjö på 1970-talet Foto: Björn Wijk

Gedmatch har många olika verktyg för etnicitetsberäkning där det uppladdade DNA-resultatet jämförs med populationer över hela världen. Om man genom DNA-testet har fått veta att man huvudsakligen härstammar från Europa kan man exempelvis välja verktyget Eurogenes för att få en fördjupad kunskap. All ”etnicitets-beräkning” bör tas med en stor nypa salt, men det kan vara roligt att se hur de olika DNA-testernas beräkningar överensstämmer med varandra.

Om man har judiska anor kan man välja Jtest för att få veta mer. Dodecat är ett annat verktyg som kan vara bra om man vet att man har rötter i Asien, Afrika och/eller Europa. World9 passar oavsett varifrån i världen man härstammar och här jämförs det egna DNA-resultatet med nio populationer i världen.

Foto: Björn Wijk

Genom den funktion som kallas ”oracle” kommer testet att gissa ursprung genom att lista olika populationer. ”Oracle 4” är samma sak, men här listar testet flera kombinationer. Ju högre upp på listan, desto mer sannolik är kombinationen, enligt testet.

Genom släktforskningen vet jag att det finns djupa släktrötter bland samer och skogsfinnar i norra Sverige och även i Norge, men kommer det att visa sig när jag laddar upp mitt DNA-resultat på Gedmatch? Jag trycker på ”knappen” och efter någon minut kommer resultatet där min ”genetiska mix” presenteras och det verkar ju stämma ganska bra:

 

 

 

 

 

Ursulas folk och Helenas

Cherdik_-_John_Speed
Kung Cerdic av Wessex d.534 och min farmor hade något gemensamt

Mitokondrie-DNA (mtDNA) är en DNA-sträng som finns i cellernas bränslestationer, mitokondrierna. Mitokondrie-DNA ärvs från modern – både till döttrar och söner – men det är bara döttrar som kan föra mtDNA vidare. I den raka mödernelinjen (mor, mormor, mormors mor osv) har alla kvinnor samma mtDNA i tusentals generationer eftersom denna DNA-sträng är en exakt kopia av moderns och förändras (muteras) väldigt långsamt över tid.

En haplogrupp kan beskrivas som en mtDNA-familj, eller grupp, som har en gemensam anmoder, som levde på en viss plats vid en viss tid. Professor Bryan Sykes har genom sitt forskningsarbete och boken ”Evas sju döttrar” presenterat de sju kvinnor som kom att bli anmödrar till dagens européer när grupper av människor invandrade hit via Asien för ca 45 000 år sedan. Sykes har givit de sju anmödrarna bokstäver och namn: Jasmin, Katrine, Tara, Helena, Velda, Ursula och Xenia.

Haplogrupp U5, som jag tillhör (liksom min mamma, mormor, mormors mor osv) har spårats till södra Asien. Individer med den här haplogruppen tros ha invandrat till Skandinavien när inlandsisen smälte. Man tror att dessa människor var jägare och samlare. I dag är det endast ca 10 % av skandinaverna som tillhör U5, men nästan hälften av samerna och en femtedel av finländarna tillhör haplogrupp U5, Ursulas folk.

Majoriteten av svenskarna tillhör haplogrupp H, Helenas folk, som kan spåras till Västra Asien för 20 -25 00 år sedan. Denna grupp människor kom hit till dagens Sverige via Anatolien för ca 6000 år sedan. Helenas grupp var väldigt duktiga på att tämja djur och att odla grödor och man tror att haplogrupp U, som levde en mer nomadiserande tillvaro, successivt trängdes undan när bondefolket etablerade sig här.

Min mormor var således en Ursula (U5) men min farmor var en Helena (H3h1).
Människor som delar farmors haplogrupp H3 finns över hela Europa och även i Marocko och Tunisien, men har inte återfunnits i fjärran Östern.

Grenen H3 har sitt ursprung i mesolitiska jägar-samlarsamhällen för ca 9- 11 000 år sedan men den ”kvist” på grenen som farmor tillhörde – H3h – återfinns främst i norra Europa. DNA- undersökningar av den anglosaxiska kungen Cerdic av Wessex d.534 har visat att även han tillhörde haplogrupp H3h. Man tror att anmodern till denna ”haplo-kvist” föddes för högst 3 700 år sedan, men hennes ursprung är ännu okänt.

Ursulagener
mtDNA-haplogrupp U5 – Ursulas folk,
var ursprungligen jägare-samlare.

Dags att ta till det tunga artilleriet!

 

 

Efter att ha sökt efter tre okända fäder i släkten i mer än trettio år, utan att hitta dem, börjar det hela kännas lite tröttsamt. Visserligen är jag envis men ibland känns det här projektet så hopplöst. Som att leta efter nålar i en gigantisk höstack.

Men skam den som ger sig! För att ”maxa” mina chanser att, åtminstone hitta en av de okända ”gubarna” innan jag går i pension, har jag nu skaffat ett abonnemang på My Heritage också. Nu när både DNA och abonnemang finns hos de största företagen – Family Tree DNA, Ancestry och My Heritage, så borde det väl kunna leda till svar på släktgåtorna? Åtminstone någon av gåtorna? Hoppas, hoppas!

 

Ni som har följt mig i den här bloggen vet att jag har varit lite ”anti” vad gäller My Heritage och Geni (Geni ägs av My Heritage). Dels tycker jag att abonnemangen är alldeles för dyra och om man har lagt upp ett släktträd på Geni så är det omöjligt att radera trädet om man skulle vilja, då andra användare har ”hakat” in i trädet. Uppgifterna i släktträdet används även på My Heritage som ”smarta matcher”. Jag har nu lovat mig själv att sluta vara så himla kritisk och i stället se alla möjligheter som en tids vistelse på My Heritage kan erbjuda. Jag tycker fortfarande att abonnemangen är på tok för dyra, men lyckades igår hitta ett presentmedlemskap med 50 % rabatt. Jag beställde och gav denna trevliga gåva till mig själv. 😊

Om de okända fäderna inte ger sig till känna nu när jag har tagit till det riktigt tunga artilleriet i form av tre av de största släktforskningstjänsterna – då får jag nog lov att erkänna för mig själv att dessa släktgåtor kommer att förbli olösta.

Carl Wilhelmson 1866-1928/Nationalmuseum

Uppdatering i AncestryDNA

AncestryDNA har i dagarna lanserat en uppdatering av användarnas etniska bakgrund där man, genom att referensgruppen har utökats, får ett mer exakt resultat. Ancestry skriver om sin uppdatering att den utökade mängden data i referensgruppen gör det lättare att åtskilja närliggande regioner vilket ger en mer exakt uppskattning. Genom den nya uppdateringen har man även lagt till åtta nya regioner – Egeiska öarna, Bengalen, Arabiska halvön, Egypten och Levanten. Även tre nya regioner på den amerikanska kontinenten finns nu tillgängliga – ursprungsbefolkning i Panama och Costa Rica, Ecuador och Chile.

För egen del innebar uppdateringen att jag har blivit tre procent mer finsk och en procent mer norsk, så det tillförde inte så mycket för mig personligen, men kan säkert vara till glädje för andra användare. AncestryDNA´s beräkningar kring vilka regioner i Sverige jag härstammar från stämmer ganska bra.

Jag blev 1% mer norsk 🙂


Vid en ”etnicitetsuppskattning” har man jämfört mitt DNA-resultat med en referensgrupp bestående av människor som bor i olika länder och regioner. Ju fler människor som gör DNA-test, desto större blir referensgruppen och resultatet blir mer rättvisande, men man bör ändå ta dessa beräkningar med en nypa salt. Min ”etnicitetsberäkning” hos tre av de största DNA-företagen, Ancestry, Family Tree DNA och My Heritage skiljer sig åt men ger en liten ”vink” om var jag har mina rötter och överensstämmer ganska bra med min släktforskning.

AncestryDNA: 81% Sverige/Danmark, 14% Finland, 3% Norge och 2% Baltikum

 

Family Tree DNA: 76% Skandinavien, 11% Finland, 10% östslav och 4% baltisk

 

My Heritage: 79% skandinavisk, 17,6% finsk och 3,3% baltisk

 

DNA-resultat gav svaret på släktgåtan

DNA-test är ett fantastiskt verktyg för oss som släktforskar. Genom ett litet salivprov kan vi numera verifiera den gamla pappersforskningen och få bevis på att forskningen verkligen stämmer. DNA är ett väldigt, väldigt pricksäkert litet verktyg som ibland, tyvärr, omkullkastar allt vi hoppades och trodde på…

Sedan 1990 har jag sökt som en galning efter min morfars okände far, utan att hitta honom. Morfar föddes 1901 i Bladåker, Uppland med anteckningen ”fader okänd” i födelse-och dopboken. Innan han gick bort berättade han att fadern hette Düring och kom från Belgien. Mamma och jag började släktforska, övertygade om att vi snart skulle kunna berätta mer för morfar om hans far. Men tji fick vi. Nu, mer än trettio år senare, sitter vi fortfarande här och grubblar.



Morfars mamma var vallonättling från Belgien från familjerna Sporrong, Dubois och Pousette men varifrån morfars far kom vet vi fortfarande inte. Genom åren har jag försökt att kartlägga en familj i Uppsala som ömsom antecknades som Düring och ömsom som Düsing i kyrkböckerna. Familjen hade sina rötter i tyska Mecklenburg-Vorpommern. Tänk om detta var morfars okände fars släkt? Genom ett inlägg här i bloggen fick jag i våras kontakt med en underbar familj som är ättlingar till familjen Düsing från Vorpommern. Det kändes redan från första början av vår kontakt att vi var släkt och de var så snälla och ville göra ett DNA-test för att hjälpa oss att få svar på den här släktgåtan.

Foto: Helena BW



DNA är ett fantastiskt verktyg för släktforskning men ibland är det väldigt brutalt och inte alls så roligt. När familjen Düsing/Dürings DNA-resultat äntligen kom kunde vi inte hitta varandra i listan över gemensamma DNA-matcher, vilket betyder att vi tyvärr inte är biologisk släkt. Att få nya underbara vänner är så värdefullt och jag är så tacksam för det ❤

Rykten i släkten har ofta ett litet korn av sanning och man bör absolut lyssna på dessa rykten och gärna skriva ned dem, men det här med Düring verkar morfar ha fått helt om bakfoten 😉 Sökandet efter morfars okände far går vidare…

Har tagit upp jakten igen

Efter en härlig och varm sommar som jag mestadels har tillbringat på balkongen, bland gurkor, paprikor och tomater, är jag tillbaka vid datorn och har på nytt tagit upp jakten på släktens okända fäder. Visserligen har jag sökt efter de okända ”gubarna” i mer än trettio år, men skam den som ger sig. Någon gång måste jag väl hitta dem!
Det är märkligt hur karlarna bara kunde försvinna spårlöst förr i tiden…

Min morfars far var ”okänd”, liksom hans morfar och min farfars far. Kyrkböckerna ger inga ledtrådar alls om barnafäderna. I 1800-talets Uppland var det vanligt att pigor fick barn som ogifta och som släktforskare kan man ofta hitta barnafadern om man tittar lite närmare på drängarna som arbetade på samma gård. Ofta dyker fadern upp i kyrkboken något år senare och har då erkänt faderskapet. Det är också vanligt att pigan gifte sig med barnets far. Om der var bonden på gården som var barnafader, eller en annan gift man, finns det sällan några anteckningar.

Tack vare DNA-tekniken har vi släktforskare fått ett nytt värdefullt redskap när vi söker efter okända pappor i släkten. När man har gjort ett DNA-test och resultatet har kommit, får man hundratals, ofta tusentals DNA-matcher i en lista. Alla dessa personer är nu levande släktingar och nu gäller det att försöka klura ut hur man är släkt. Någonstans finns en gemensam anfader men ofta kan det kännas som att leta efter en nål i en höstack. Jag brukar bygga släktträd för mina DNA-matcher om de inte själva har lagt ut sina träd. Har skrivit lite mer om hur man kan göra i ett tidigare inlägg som du hittar här.



Med flera okända fäder i släkten så är det svårt att hitta någon ”röd tråd” att gå vidare på, men ibland visar det sig att flera DNA-matcher har samme anfader och då kan man vara säker på att denne ”gube” är värd att titta närmare på. När dragonen Carl Nässel började dyka upp i flera av mina DNA-machers släktträd blev jag nyfiken. Han föddes i Rö, Uppland år 1806 och eftersom flera av släktens okända fäder levde i samma område känns det viktigt att gå på djupet med gamle Carl och hans familj.

Carl Nässel, en hittills okänd anfader



Carl Nässel föddes i Rö och var under sin livstid korpral och dragon. Han var gift tre gånger – det tredje äktenskapet ingicks när Carl hade fyllt 80 år och han avled samma månad – och fick många barn. Någon av hans fyra söner kan vara min morfars okände morfar, men vem av dem? För att få reda på det sitter jag nu och forskar om Carl Nässels ättlingar. Om man ”klättrar” upp och ned i släktträdet och ser efter var de bodde och arbetade kan man med lite tur hitta den okände fadern. Eller åtminstone en liten ”röd tråd” att följa vidare…

När jag började släktforska på 1990-talet blev jag varnad av en erfaren forskare. När man väl har börjat med det här så är det nästan omöjligt att sluta, sa han. Med facit i hand ångrar jag ibland att jag inte lyssnade på varningen 🙂

Någonstans i trädet finns den okände fadern…



En fantastisk hjälp på vägen

Släktforskning är för det mesta väldigt roligt, givande och spännande, men när man år efter år sitter och försöker hitta okända fäder i släktgrenarna så kan det ibland kännas hopplöst trist att släktforska. Här kan DNA-test vara en fantastisk hjälp på vägen.

DNA-test kan vara en fantastisk hjälp på vägen

Autosomalt DNA-test

När man försöker att reda ut släktskap så kan ett autosomalt DNA-test vara en stor hjälp. Genom testet får man DNA-matcher som presenteras i en lista (som uppdateras med nya matchningar kontinuerligt). Alla DNA-matcher som kommer upp i listan är nu levande släktingar, som är släkt på pappas, eller på mammas sida. DNA-sekvensers längd mäts i centimorgan (cM) och de DNA-matcher som man är närmast släkt med har de högsta siffrorna.

DNA-matcher, som de visas hos Family Tree DNA

DNA-test kan bekräfta släktskap

Om man har fått kontakt med en person som möjligen är en släkting så kan det autosomala DNA-testet påvisa släktskapet. Om både jag och min förmodade släkting gör DNA-testet så kommer vi att kunna se varandra i listan med DNA-matchningar, om vi är släkt. Om inget biologiskt släktskap finns så kommer vi inte upp som varandras DNA-matcher. På så sätt är DNA ett fantastiskt verktyg.

DNA-testet kanske visar att vi är släkt?

Väldigt viktigt att tänka på att DNA-testet kan verifiera släktskap och på så sätt vara en fantastisk ”dörröppnare” vad gäller släktskap, men det kan även omkullkasta allt man trodde var sant. För några år sedan uppmuntrade jag en vän som gärna ville veta mer om sin pappas släktgrenar, att göra ett DNA-test. När DNA-resultatet äntligen kom så visade det sig att pappan som personen vuxit upp med, inte var biologisk far. Allt blev bra för den här familjen och man fick en fin kontakt med den biologiska faderns släkt genom DNA-testet, men det hade kunnat sluta olyckligt. Numera passar jag alltid på att varna lite extra för att det kan dyka upp sådana här saker när man gör DNA-test.

Flera företag

Det finns flera företag som erbjuder autosomala DNA-test. De största är Family Tree DNA, Ancestry och My Heritage. Det är en smaksak vilket företag man vill använda sig av. Om man är flera personer som ska göra DNA-test för att bekräfta släktskap så är det bäst att välja att göra DNA-test hos samma företag, annars kommer man inte att se varandra som DNA-matchningar.

DNA-matcher som de visas på Ancestry

Full kontroll

Det är långt ifrån alla människor som kan tänka sig att göra ett DNA-test för att bekräfta släktskap och det måste respekteras. Vårt DNA är ju vårt innersta material, som innehåller all information om oss och om vår härkomst. Om man får detta förtroende så är det väldigt viktigt att personen får möjlighet att själv administrera DNA-testet och på så sätt har full kontroll över sitt DNA-test och resultatet.

DNA-matcher på My Heritage



Teckningar: Helena Bure Wijk

DNA kommer att ge svaret

Mamma och jag när vi började släktforska 1990

Otaliga släktforskare, inklusive jag själv, har ägnat många år åt att grubbla över anteckningen ”fader okänd” i födelseböckerna. Den lilla anteckningen får ju så stora konsekvenser då den bryskt bryter ett helt släktled och gör det svårt, nästan omöjligt att komma vidare med släktforskningen och på så sätt få lära känna sina rötter. Men tack vare DNA-släktforskning kan vi äntligen få svar på släktgåtorna.

Fader okänd

Min morfar Ulrik Ivar föddes 1901 i Bladåker, Uppland med anteckningen ”Fader okänd”, liksom hans fem syskon. Deras mor arbetade till en början som piga hos familjerna i bygden men efter att hon hade fött sitt första barn som ogift, kunde hon inte längre arbeta hos familjerna i gårdarna. På den tiden ville man inte ha ogifta pigor som hade fött utomäktenskapliga barn i sina hem. Man tänkte sig att barnen kunde påverkas negativt av hennes blotta närvaro.  Charlotta blev därför förvisad till ladugården och där kom hon att arbeta som mjölkerska under hela sitt liv.

Torpet i Bladåker där morfar och hans syskon växte upp


En svårfångad man

Charlotta födde fem barn men gifte sig aldrig. Hon bodde tillsammans med barnen i den lilla stuga hon fick ta över efter sina morföräldrar och arbetade vid Norrgarns herrgård hela sitt liv, fram till 1953 då hon avled. När morfar var 90 år berättade han att hans pappa hette Düring och kom från Belgien. Han visste inte så mycket mer om sin far men sa att han bodde tillsammans med familjen i Bladåker ”ibland” och att hans föräldrar var ”trolovade”. Mamma och jag började släktforska 1990. När morfar berättade vad fadern hette – ett ovanligt namn, så trodde vi att det skulle vara lätt att hitta honom men han skulle visa sig vara en väldigt svårfångad man. I dag, mer än trettio år senare, har vi fortfarande inte hittat honom.

Köpte läsapparat och reste runt i bygden

När vi började släktforska var kyrkböcker inte lika lättillgängliga som idag. På den tiden var man tvungen att boka tid i bibliotekets släktforskarsal för att få tillgång till en speciell läsapparat som kunde läsa mikrokort. Mikrokorten, med de avfotograferade kyrkböckerna, beställdes från SVAR och man var tvungen att veta vilken församling, tidsperiod och vilka utdrag men ville kika på från de olika böckerna – husförhörslängder, församlingsböcker, vigsel-födelse eller dödböcker. Efter beställningen måste man vänta någon vecka innan de efterlängtade mikrokorten kom med posten. Sedan rusade man till biblioteket och läsapparaten, bara för att upptäcka att man hade beställt fel mikrokort.

Vi köpte en egen läsapparat. Det underlättade en del, men det var ändå krångligt att släktforska. Mamma och jag började istället resa till Släktforskarnas hus och Landsarkiv där vi hade möjlighet att sitta hela dagar och söka i riktiga kyrkböcker. Vi reste även runt i bygden där morfar och hans familj hade bott, i hopp om att någon kunde berätta mer. Vid den tiden hade morfar tyvärr lämnat jordelivet.

Morfar och hans bröder

Släktrykten

Morfar påstod att hans pappa hette Düring och flera släktingar menade att de också hade hört honom tala om fadern. Vissa hade hört honom säga Düring, andra sa att fadern hette Düringer. Vissa sa att fadern arbetat som murare, snickare och målare i Uppsala. Andra sa att han varit inspektor/förman på någon gård samt arbetat som trädgårdsmästare vid något slott eller herrgård i Uppland. Flera uppgifter pekar på att barnafadern avled mellan 1916 och 1918, men ingen vet säkert.
1991 hittade mamma och jag en familj som hette Düring i församlingsboken för Uppsala i början på 1900-talet, där fadern och flera söner arbetade just inom hantverk – som murare, målare, plåtslagare och snickare. Mamma och jag blev så glada, men glädjen blev kortvarig eftersom det snart visade sig att familjen hette Düsing. Vi blev tvungna att lägga bort alla förhoppningar om att detta kunde vara en familj med koppling till morfars okände far…

Inga ledtrådar

När mamma och jag reste runt i Bladåker i början av 1990-talet och pratade med de äldre invånarna som bodde där så hoppades vi på att få någon liten ledtråd till den okände barnafadern. Något litet skvaller…vad som helst…
I en liten bygd där alla känner alla så borde man ha sett eller hört någonting om en ogift kvinna födde fem barn. Kanske tisslades det och tasslades i stugorna? Kanske hade man sett någon främmande karl smyga runt? Men nix. Ingen hade sett någon man tillsammans med Charlotta.
En kvinna berättade att Charlotta ofta brukade tvätta kläder vid den lilla sjön, intill stugan. En annan berättade att hon kokade alldeles för starkt kaffe. En man sa att torpet där man bodde var jättekallt då det var byggt direkt på marken, utan husgrund. Någon sa att man alltid kunde se Charlotta gå till och från ladugården med en höghalsad klänning. Ingen visste någonting om den okände barnafadern.

Samma far till alla barnen

Charlotta fick barn åren 1896, 1901, 1904, 1912, 1914 och 1916. Det är ett ”hopp” på åtta år mellan barnen och det var för mig väldigt svårt att tro att det skulle vara samme fader till alla barnen. Vi gjorde ett jämförande DNA-test mellan Charlottas äldste sons son och hennes yngste sonson som visade att de har samma farfar till 99,9%. Att det är samme far till alla barnen tyder på att han måste ha befunnit sig i trakten (och kanske arbetat på annat håll under de åtta år då Charlotta inte fick några barn) men ingenting tyder på att han bodde i bygden. De DNA-test min mamma, hennes bror och kusin har gjort på senare år visar inte alls att han kom från Uppland. DNA pekar istället på för oss helt nya och okända släktrötter, i Skåne.

DNA kommer att ge svaret

För några år sedan bestämde jag mig för att ta upp forskningen kring familjen Düsing igen och följa dem i kyrkböckerna. Det visade sig att prästerna skrev familjen som Düring i vissa kyrkböcker och som Düsing i andra böcker. När jag följer dem tillbaka i tiden så kommer jag till Skåne och den anrika gården Bollerup.

Friederich Ludwig Düsing f. 1801 invandrade till Sverige från Mecklenburg-Vorpommern i norra Tyskland, tillsammans med hustrun Sofia Elisabeth Röse (von Röös) f. 1800 och deras barn. Familjen bodde till en början vid Bollerups gård i Tomelilla, Skåne och med tiden kom deras ättlingar att etablera sig på flera orter, i bland annat Skåne, Uppland, Södermanland och Östergötland. I kyrkböckerna skrevs man ibland som Düsing och ibland som Düring och det har berättats att släkten ursprungligen hette von Deuringer.

Genom ett blogginlägg där jag för några år sedan efterlyste information om familjen Düsing/Düring har jag fått en så fin kontakt med ättlingar till familjen. De har visat stor vänlighet och har berättat mycket om sin släkt, dess rötter och släktgrenar. För att hjälpa oss att få svar på den förbryllande släktgåtan med morfars okände far så vill man hjälpa oss genom att göra ett DNA-test, som kommer att ge svar på gåtan. Den vänlighet som mamma och jag har mött från familjen värmer våra hjärtan. DNA-testet Family Finder kommer snart att ge svaret, men även om det skulle visa sig att vi inte är biologisk släkt så vill vi gärna fortsätta att hålla kontakten. Det känns att vi är släkt i själ och hjärta.

Fortsättning följer…