Ronneby i Blekinge har gamla anor och har varit boplats för människor ända sedan järnåldern, men det var upptäckten av källan med det kolsyrehaltiga vattnet med högt järninnehåll som gjorde orten så populär under 1700-talet. Att ”dricka brunn” ansågs kunna bota de flesta krämpor förr i tiden och människor vallfärdade till kurorten Ronneby brunn.

Ronneby fick stadsprivilegier på 1200-talet. På den tiden tillhörde Blekinge Danmark och kom så att göra ända fram till år 1658. ”Ronnebyälven flyter omkring den västra och södra sidan av staden. Där är vattnet farbart och tämligen stora skutor kan navigera där, men även om hamnen är säker nog när man väl befinner sig där inne, sa har ån ett farligt in- och utlopp, eftersom det finns många skär och klippor i hamnen samt vid dess utlopp. Man kan varken komma in eller ut där, utan att ha kunskap om leden samt en gynnsam vind.” Ungefär så skrev riksrådet Carl Bonde i sin berättelse 1659 om Skånes, Hallands och Blekinges tillstånd och förbättring.

Min gamle anfader Magnus Dunbar anlände från Skottland till Ronneby med båt på 1630-talet. Han var handelsman och kom egentligen till Ronneby i affärer men familjen och deras ättlingar kom att stanna kvar i Blekinge. Magnus var gift med Elsebe (Elisabeth) och tillsammans fick de barnen Magnus, Anne och Casten. Sonen Magnus gifte sig med Maria Schmidt från Köpenhamn, Anne gifte sig med Olof Nielsen Schmidt från Ronneby. Sonen Casten blev prost och kyrkoherde och tog namnet Rönnow, av födelseorten Ronneby.

Tuffa tider i Blekinge

Blekinge hade länge en väldigt utsatt position som gränsland. År 1564 intog svenskarna Ronneby under det nordiska sjuårskriget. Många Ronnebyinvånare dödades brutalt och stora delar av staden brändes ned vilket har gjort att massakern kallas ”Ronneby blodbad”.

Det skånska kriget 1675–1679 som utkämpades både till land och till sjöss stod mellan Danmark (med stöd från Brandenburg och Nederländerna) och Sverige, och utkämpades främst på skånsk och bohuslänsk mark. Kyrkoherden Casten Rönnow tycks ha stått på Sveriges sida under kriget och det sägs att hans ättlingar fick privilegier av kung Karl XI, bland annat adliga privilegier, en guldkedja och säterifrihet (då en vanlig frälseman fick rätt till ett säteri, en större herrgård). Enligt sägnen räddade Casten Rönnow den svenske kungen från danskarna genom att be honom att gömma sig i en skorsten. Men det finns inga belägg för detta. I själva verket verkar det som om Casten kanske spionerade för den danska sidan och på så sätt stödde han båda sidor i konflikten.

Ärvda privilegier

Huruvida Castens familj erhöll Åhus pastorat med mer av dåvarande kungen kan inte beläggas, men att familjen fick vissa privilegier märks tydligt. Skotske Magnus Dunbars son Otto flyttade hem till sin farbror, prosten Casten Rönnow som barn och blev sedermera sjötullsvisitör i Karlshamn. Otto gifte sig med Vendela Reuterman från Östergötland på 1690-talet. Han avled i pesten år 1710.

Paret fick tillsammans en son som också fick heta Casten år 1700. Casten junior blev livmedikus hos kung Stanisław II av Polen. Om honom finns idel lovord nedtecknade. Vid föräldrarnas tidiga död blev hans farbroder, Johan Rönnow som då var stadsfältskär (läkare) i Göteborg den som företrädde hans rätt. Farbrodern ”drog försorg om hans uppfostran och tillstyrkte honom att såsom framtidsbana välja läkarevägen”, vilket han också gjorde.

Casten deltog som fältkirurg i krigstågen mot Norge 1716 och fortsatte sedan sina medicinska studier i Uppsala ”med understöd af ett dubbelt stipendium” som möjliggjorde resor till Danmark, Tyskland och Paris där han, förutom genom sin flit i de medicinska vetenskaperna, utmärkte sig för sina teckningar till de förträffliga tabellerna i Le Draas arbete om stenoperationen och sin förmåga som miniatyrmålare.”

1730 blev Casten medicine doktor i Reims, Frankrike och erhöll 1734 ”de mest lysande anbud från Österrike och England men föredrog kallelsen att blifva lifmedikus hos konung Stanislaus Leczinsky af Polen och utnämndes 1735 till arkiater.” Arkiater är en gammal beteckning för överläkare/livmedikus.

Han följde kungen till Lothringen (Lorraine, Frankrike) där han år 1737 utnämndes till konungens närmaste rådgivare – ”conseiller intime”. Inte nog med det – Casten hade, förutom sin befattning hos kungen även ”överinseendet över hela medicinalväsendet i de båda hertigdömerna”. I den sistnämnda befattningen, som han innehade i trettio år, upprättade han ett medicinskt kollegium i Nancy (Frankrike), tog initiativ till flera praktiskt-kirurgiska skolor, moderniserade de allmänna sjukhusen och så vidare. År 1755 blev han utländsk ledamot i Vetenskapsakademien i Stockholm och förlänades adelskap av kung Adolf Fredrik år 1759. Allt enligt Nordisk familjebok.

Casten Rönnow junior avled barnlös och ogift 1787 och slöt därmed sin egen ätt. Han donerade en stor del av sin förmögenhet ”till vetenskapens tjänst och till det allmännas bästa”.

Sveriges rikaste man

Donerade pengar gjorde även Castens släkting, Johan Vilhelm Schmidt som också hade sina rötter i Ronneby som ättling till den skotske handelsmannen Magnus Dunbar. Johan Vilhelm föddes år 1827 i Ronneby och donerade under sin livstid cirka 400 000 kronor bara till Stockholms högskola. Schmidt kom från ett enkelt hem men gjorde sig en hastig förmögenhet i Argentina och återvände till Sverige som välbärgad diplomat och generalkonsul.  Johan Vilhelm grundade Nitroglycerinbolaget tillsammans med Alfred Nobel, Stockholms enskilda bank, Graningeverken och Stockholms bryggeriindustri. Han ägnade sig även åt diverse tomtaffärer på Kungsholmen där han gick under namnet ”Kungsholmskungen”.

”Han är till längden något över medelmåttan, smärt och senfullt byggd. Hans ansikte, bränt av en varmare sol än vår, är skarpt markerat, prytt av ett kastanjebrunt helskägg, och hans ögon äro vassa och genomträngande. Hans tal är kort, distinkt och vittnar om en mogen tankegång”. (Projekt Runeberg)

Tillsammans med sin familj bodde Johan Vilhelm i ”Smittens palats” på Scheelegatan 13 B i Stockholm, en ombyggd malmgård och var under 1800-talet Sveriges rikaste man. Han avled i Stockholm 1904 och testamenterade hela sin stora förmögenhet till släktingar, anställda och före detta anställda. Han skänkte även pengar till Stockholms högskola, Stockholms barnkrubba, Stockholms sjukhem, stiftelsen i Stockholm för gamla tjänarinnor samt många andra projekt. Dessutom ett stort belopp till Ronneby hälsobrunn, som låg honom varmt om hjärtat.