Britt-Marie och Arne Sohlström har släktforskat sedan 1970-talet och har tillsammans sammanställt det fantastiska projektet ”Bergsmän i gamla Norbergs bergslag – ett pågående projekt”, en riktig guldgruva för alla som släktforskar i bergslagssocknar!
Järnbruket i Hagge, Norrbärke, Dalarna producerade stångjärn för export mellan 1629–1910. Foto: Digitalt Museum
År 1629 anlades Hagge järnbruk i Norrbärke, Dalarna där man producerade stångjärn för export under flera hundra år. Min anfader Godsven Hansson var bergsman i Hagge på 1500-talet. Godsvens anor bakåt i tiden är ännu okända, men man vet att hans bror, Widik, blev kyrkoherde i Söderbärke, Dalarna och i Munktorp, Västmanland med det latiniserade namnet Widichinus Johannis Grengius. Liksom sin bror var Widichinus bergsman och ägde bland annat en hammarsmedja i Kolsva, Västmanland.
Britt-Marie Sohlberg berättar om det personliga brev som kung Gustaf Vasa skrev till ”Godhe Sven” år 1551 där han uppmanades att tillsammans med menige bönder ”upptage och bruka thett sölffbergs som vid Biskopsberga ligger.” Året därpå skrev kungen ytterligare ett brev, där han förbjuder allmogen att ”efter gammal vana framställa silvret hemma”.
Några år senare, 1554, blev ”Godhe Sven” efter kungens beslut, av med en av sina gårdar – Fösarbo. Fösarbo skulle från och med nu användas som avelsgård under Väster Silfbergs kungsgård. Gosven gillade inte beslutet, men kände väl att han inte hade så mycket att sätta emot då det var självaste kungen som låg bakom. 1562 satte han sig ned och präntade ett brev där han berättade att han var gammal och sjuk. Han orkade inte bråka med kungen. I stället förde han över Fösarbo på sin son, Peder Svensson. Med tiden fick Peder gården Marnäs som kompensation för den beslagtagna gården.
Dagbrottet Storrymningen, Dannemora. Akvarell av Elias Martin ca 1780-1800
Öregrundsjärn av högsta kvalitet
I Dannemora gruvor i Uppland bröt man järnmalm från 1400-talet och fram till våra dagar. Genom bergsprivilegium reglerades från medeltiden bergsmäns och bergsfrälses rättigheter och skyldigheter. Bergslagen hade rättighet att framställa tackjärn (tackor av järn som framställdes av malm i speciella masugnar) och Gästriklands bergslag fick även privilegiet att förädla tackjärnet till stångjärn, då kolhalten i järnet sänktes så att det blev smidbart.
Det var Joachim Piper från Tyskland som år 1532 fick förnyelse av gruvprivilegierna i Dannemora, för järn och andra mineraler. Ett hundratal år senare bildades i Dannemora ett svensk-tyskt bolag – det första bolaget i Sverige för brytning och smältning av malm. Bolaget övertogs ganska snart av dåvarande kungen Gustav Vasa f. 1496 och man producerade vid 1500-talets mitt cirka 15 ton per år. Många av de skickliga yrkesmän som kom att arbeta i Dannemora var valloner och tyskar. Järn av den ovanligt rena Dannemoramalmen, som även kallades ”Öregrundsjärn” höll högsta kvalitet och var omtalat runt om i världen.
Gruvarbetartorpet under Dannemora Foto: Tussan
Gruvdrängar- och pigor i Dannemora
Mycket har skrivits om de skickliga vallonsmederna som städslades vid svenska järnbruk men det finns inte mycket dokumenterat om de människor som arbetade och slet i gruvorna, med själva malmbrytningen. På 1650-talet fanns i Dannemora fyra större gruvor där den djupaste var cirka 60 meter. Arbetet var smutsigt och livsfarligt. Man arbetade med primitiva verktyg. Vid 1700-talets början arbetade ett sextiotal gruvarbetare med brytningen och man levde i ett slumliknande samhälle, i hus som man själva hade byggt, som låg i en oregelbunden klunga intill arbetsplatsen. På 1800-talet arbetade cirka 400 personer i Dannemora och man producerade då 40.000 ton Dannemoramalm per år som exporterades från Österby.
Johan Boman f. 1794 i Film, Östhammar var en av de många duktiga gruvarbetare som levde och arbetade i ”Grufroten”, Dannemora. Johan, liksom hans söner Anders f. 1842, Gustaff. 1843, och Erik Adolf f. 1845 arbetade hårt i gruvan men tycks även haft tid och vilja att delta i kyrkliga aktiviteter. Samtliga familjemedlemmar har av sockenprästen fått anteckningen ”god frejd” i husförhörslängden, vilket var ett gott betyg. Vid gruvorna fanns, förutom fast anställda familjer även många säsongsarbetare som levde sina liv i sus och dus, men Bomans var skötsamma, kristliga och plikttrogna.
Fler kvinnor än män arbetade i gruvorna
Hur tillvaron i gruvan tedde sig för de som arbetade där får vi veta genom de ögonvittnen som har berättat om sina upplevelser. I början av 1700-talet beskriver den franske besökaren A. de la Motraye hur nedstigningen i gruvan gjordes i en lädersäck som var fäst vid en kedja, som i sin tur var fäst vid en tross. Han fortsätter: ”I detta mörka och rökiga Plutos rike, som upplyses blott av en eld, som man där tänder för att lättare kunna spränga klippan, möter man fler kvinnor än män, sysselsatta med att bränna och sönderslå malmen och lasta den i uppfordringsverkets korgar”.
Kvinnor som var gifta med gruvarbetare anställdes ofta som gruvpigor. De kvinnliga gruvarbetarna arbetade bland annat med borrning, att krossa järnmalm och att transportera bort malmen. Även barn och gamla arbetade med bokning, att krossa malm. I början av 1800-talet var det faktiskt fler kvinnor än män som arbetade som gruvarbetare och det var först år 1900 som det blev förbjudet att anställa kvinnliga gruvarbetare. Kanske arbetade även Johan Bomans hustru, Lovisa Smedberg f. 1802 i Dannemoras gruva? De hårt arbetande gruvpigorna är bortglömda i historien och kyrkböckerna förtäljer ingenting om Lovisas liv.
Farlig arbetsplats
Den brittiske besökaren N. Wraxal noterade att ”malmen inte grävs fram som i tenn- eller kolgruvorna som vi har i England utan slits loss med hjälp av krut. Detta sker varje dag vid middagstid och är det våldsammaste och förskräckligaste skådespel man kan tänka sig”. Wraxal förvånades även av gruvarbetarnas ”obekymrade säkerhet på så livsfarliga arbetsplatser med endast djupa hål och kantiga klippor att ta emot dem om de skulle tappa fotfästet”. Nedstigningen i gruvan tog cirka tio minuter och där nere i gruvhålet var det kolsvart. Trots avsaknaden av dagsljus i dessa underjordiska grottor var arbetarna fullt sysselsatta med att borra i bergsväggen, sittande på utskjutande stockar utan säkerhetsanordningar. Trots att det var sommarvärme ovan jord, var grottans klippavsatser täckta av is och det rådde bistra köldgrader där nere i gruvan.
På 1800-talet arbetade cirka 400 personer i Dannemoras gruvor, både kvinnor och män. En besökare noterade att de kvinnliga arbetarna använde tiden för nedfärd i gruvan till ”flitigt stickande, lika tryggt som om de suttit i hemmets lugna vrå”. Men arbetet i gruvan var allt annat än tryggt. Det fick den 19-årige gruvarbetaren Gustaf Boman f. 1843 erfara när han en dag störtade ned från sin oskyddade avsats och avled på grund av ”fall i gruvan” år 1857.
Källor: ”Dannemora genom 500 år” av Sven Rydberg och egen släktforskning
Bergsmansbyn Tolvsbo i vackra Söderbärke i Bergslagen har en lång och spännande historia. Platsen, som ursprungligen skrevs Tolvsbodum besöktes tidigt av jägare och fiskare. Arkeologer har hittat trindyxor i området, så man vet att den bördiga platsen mellan sjöarna östra och västra Sveten besöktes tidigt av människor men man vet inte riktigt när de första invånarna valde att slå ned sina bopålar på platsen.
Sjön södra Barken i Söderbärke Foro: Svenska Litografiska AB
Masugnar och smedjor
Redan i mitten av 1500-talet fanns en masugn i det som kom att kallas Stora Tolvsbo. Från mitten av 1600-talet fram till början av 1700 fanns två hyttor där, samt ytterligare två, mellan Svarttjärn och Lilla Tolvsbo – Anders Ols-hyttan och Hans Carls-hyttan. Stångjärnssmedjan som drevs av bergsmännen i trakten var i drift i flera hundra år, fram till 1879. Tolvsbo hade nu blivit en blomstrande by och i början av 1700-talet då det fanns nio gårdar i byn och flera bergsmän var etablerade där.
Gårdarna Tolvsbohäll och Sveta gård finns ännu kvar och minner om gamla tider. Av den gamla masugnen i bergsmansbyn finns inte många spår men hyttbäcken och dess bevarade damm finns kvar. Vid sekelskiftet 1900 var tanken att Sveta gård skulle bli barnkoloni, men planerna ändrades. Från 1954 blev i stället den då nybyggda anläggningen Västeråsgården en välbesökt barnkoloni som finns kvar än i dag.
Tolvsbobergs kvarn Foto: Järnvägsmuseet
Staffan Andersson i Tolvsboberget
Jag har följt flera Tolvsbo-familjer bakåt i tiden för att få veta lite mer om hur livet gestaltade sig där förr. Den förste kände invånaren i Tolvsboberget var nybyggaren Staffan som hade finska rötter. Han kom dit under slutet av 1500- eller första delen av 1600-talet, enligt forskaren Bo Engvall. Möjligen är denne Staffan den Staffan Andersson f. 1629 som bodde i Tolvsboberget under 1600-talet? Sonen Anders Staffansson föddes där år 1660 och fick i sin tur sonen Daniel som föddes i Tolvsboberget i februari 1695.
Hans Olofsson i Tolvsbo
Britt-Marie Sohlström och hennes far Arne Sohlström har under många år gjort en fantastisk och noggrann forskning kring bergsmanssläkter. På sin hemsida berättar Britt-Marie hur Tolvsbo expanderade snabbt under 1600-talet. Hans Olofsson, (som hade sina rötter i Norrbärke och Starbo) köpte då en större del i Tolvsbo. Hans son, Torsten och även dennes son, Olof, flyttade också in till byn. År 1607 figurerar Hans i tingsprotokollen då han hade lägrat sin egen släkting, Kerstin. Hans fick böta 80 daler i böter men klarade sig från dödsstraff då kungen genom en skrivelse förskonat hans liv. Släktingen Kerstin Holstensdotter dömdes till böter om 40 daler.
Valloner och bergsmän
Tolvsbo blomstrade och i början av 1700-talet fanns där ett myller av människor vid gårdarna. Bergsmannen Hans Carlsson f. 1610 och hans familj hade då redan hunnit bo i Tolvsbo i flera generationer och hans sonson Hans Larsson Söderberg f. 1691 arbetade som masmästare i masugnen. Hans gifte sig med Kerstin Jacobsdotter Garneij f. 1699 i Söderbärke, som var ättling till duktiga masmästare och kolare med ursprung i Belgien. Familjen kom att stanna kvar i Lilla Tolvsbo och än idag, tolv generationer senare finns huset i släktens ägo. På 1980-talet besökte jag familjen och vi fiskade öring i bäckarna i gryningen. Jag har många fina minnen från Tolvsbo och dess vackra omgivning.
Daniel Johansson och hans familj
I Tolvsbo levde på 1700-talet även Daniel Johansson och hans familj. Jag har ännu inte lyckats finna hans födelseår, men vet att Daniel var gift med Karin Carlsdotter och paret fick tillsammans dottern Christina i Tolvsbo 1728. Christina gifte sig med Anders Persson f. 1775 i Tolvsboberget och de fick tillsammans döttrarna Christina och Anna. När Anders gick bort gifte hustrun om sig med Erik Ersson i Tolvsbo och tillsammans fick paret dottern Catharina. Christina Danielsdotter avled i april 1811 och hade då bland annat några klänningar av kamelott (ett tjockt och blankt ylletyg), fem mössor, flera förkläden, en lång päls och några djur. Den nye maken lovade att sörja tillfälligt för uppfostran, mat och kläder, för döttrarna från det tidigare äktenskapet.
Det är så spännande att få lära känna en bygd och människorna som levt där genom tiderna. Vet du mer om Tolvsbo och dess historia? Hör gärna av dig till mig: forskning (snabela) gmail.com
Sveta gård Foto: K-E Forsslund/Ludvika hembygdsförening
Källor: Britt-Marie och Arne Sohlström, Stefan Öst, Bo Engvall, Anettes anor, Jenny Karin Anette Nielsen och egen forskning.
Bergslagen har sedan medeltiden haft en omfattande verksamhet inom koppar- och järnhantering och vi som har våra anor där kommer förr eller senare att hitta bergsmän i släkten. Släktforskaren Britt-Marie Sohlström och hennes far Arne Sohlström har gjort ett omfattande och väldigt intressant forskningsarbete om bergsmansbyn Halvarsbenning i Norberg, Västmanland och om de människor som har levt där genom tiderna. På 1630-talet dök anfadern Hindrik ”finne” upp i Norberg och Halvarsbenning men det mesta om gamle Hindrik är fortfarande okänt.
Självständiga bönder som ägde skog och mark
Bergsmän kallades de självständiga bönder som ägde egen mark och skog och som vid sidan av det traditionella jordbruket även drev bergsbruk. Enligt 1300-talets privilegiebrev hade en sådan bonde rätt att utvinna fyndigheter på sin mark för framställning av tackjärn, men han var i gengäld skyldig att betala skatt på det tackjärn som framställdes. Bergsmännens arbete bestod således av att bryta järnmalm i gruvorna och att tillverka tackjärn i hyttorna men till bergsmansgården hörde alltid ett jordbruk med boskapsskötsel och skogsbruk. De olika bergsmansgårdarna i byn ägde och drev gemensamt gruva och hytta genom kooperativa ”hyttelag”. Ibland gick flera byar samman och byggde hyttor där man framställde tackjärn till bruken, som tillverkade stångjärnet.
Djupa rötter i Halvarsbenning
Arne Sohlberg och hans dotter Britt-Marie har djupa släktrötter i Halvarsbenning och har ägnat många år till att forska i de gamla källorna. Halvarsbenning hade, som många andra byar i Bergslagen, hytta eller hammare redan under 1500-talet. Från att ha varit ett livligt litet hyttsamhälle under 1700-talet genomgick Halvarsbenning en utveckling liknande de flesta andra byar i Bergslagen. Från början fanns där endast två gårdar med ett tiotal innevånare och under 1700-talet hade byn förvandlats till ett ganska livligt litet hyttsamhälle, för att därefter åter bli en avfolkad plats med endast några få sommartorpare och en enda bofast familj, berättar Arne Sohlberg i sin text om Halvarsbenning.
Gammal bergsmansgård som finns på Vallby friluftsmuseum i Västerås Foto: Helena Bure Wijk
Hindrik ”finne”
Arnes, Britt-Maries och även min gamla anfader – Hindrik ”finne” dyker upp i gamla dokument i Norberg på 1630-talet. Det är fortfarande okänt varifrån i Finland Hindrik kom och hans släktnamn är ännu okänt men han beräknas vara född ca år 1495. Det mesta om Hindrik ”finne” och hans hustru, Kirstin Andersdotter, är fortfarande höljt i dunkel men man vet att Kirstin hade två systrar – Sicilia och Elin, som också bodde i trakten. Hindrik och Kirstins söner Anders och Michel Hindrisson stannade kvar i Norberg.
Sonen Michels dotter Malin gifte sig sedermera med bergsmannen Holsten Persson i Halvarsbenning. Malin och Holsten bosatte sig i Rosendal som ligger vid åmynningen där Flohammarsån (Hedströmmen) utgår från Nedre Vättern (Storsjön).
De gamla dokumenten berättar: ”År 1610 Kom Päder Holstensson i Halvarsbenning och talade till Päder Andersson i Rosendal om en half part i ett änge i Rosendal förebärandes att hans moder fader Mickel Hendriksson kom det halva änge till, därtill sade Päder att han samma äng både ärft och köpt hade, först ärvde han efter sin fader Anders Hindriksson sedan af (något verkar saknas) i Pädersbo så avsades att efter nu så länge o…. ståt hade gav den med och i ….. förente de sig emellan här för rätten, så att Päder Holstensson gav Päder Andersson 900 och skall nu behålla samma halva äng”. (Källa: Britt-Marie Sohlström/ Ting i Norberg 1610 (Renoverad dombok) Svea hovrätt Kopparbergs län EXIe:2720 sid 422)
Vet du mer om gamle Hindrik och släkten i Halvarsbenning? Kontakta mig gärna: forskningwijk(at)gmail.com
Finspång har kallats den svenska industrins vagga och på min mormors sida av släkten har vi djupa rötter där. Genom århundradena har järnmalmsbrytning och järnhantering varit den viktigaste verksamheten i området och redan tidigt organiserades bergsbruket i flera bergslagar som hade särskild lagstiftning – Hällestads bergslag, Vånga bergslag och Risinge bergslag. Jag har skrivit lite mer om bergsmännen i ett tidigare inlägg här i bloggen.
Stuga från en bergsmansgård. Foto: Helena Bure Wijk
Risinge i norra Östergötland är en socken med gamla anor. Man tror att ortsnamnet betyder ungefär ”de som bor vid snårskogen”. Stenyxor har hittats i områden som tyder på att det redan för 5000 år sedan bodde människor där. De första invånarna var inte bofasta. De var jägare-samlare som förde en nomadiserande tillvaro och förflyttade sig mellan olika platser, beroende på tillgången av föda.
Författaren Mathilda Lönnberg, som själv var från Risinge beskrev vyerna från en båtresa år 1896: ”Icke är Glan en bland de största af Götalandets sjöar, den är kanske icke heller den fagraste, dock erbjuder den för ögat en mängd af växlande syner, som, förhöjda af den strålande sommarsolen och afspeglade af de klara glittrande böljorna, framställa sig som en både storslagen och tilldragande rundmålning”.
Eskil vid Ängnäs
På den lummiga halvön Ekön (Öna) öster om Finspång fanns under 1600-talets första hälft en frälse och säteribebyggelse som hette Ängnäs. Där arbetade min gamle anfader Eskil Jönsson som frälseinspektor. Eskil hade tidigare varit förman på Syttorp i Östra Ryds socken hos Salomon Skutenberg (f.1655 d.1693). Salomon var hovjunkare hos Magnus Gabriel de la Gardie. År 1689 blev Eskil frälsefogde på Skutenbergs gods på natursköna Ekön. När Salomon avled 1693 fortsatte Eskil att arbeta som frälseinspektor inom familjen, hos änkan Christina Kagg (d.1724). Han avled där år 1706.
”Och snart ila vi förbi det fagra Ängnäs, som ligger där så leende på sitt lummiga näs. Det aftecknar sig mot en bakgrund af skogiga berg i en omgifning af ekar och alar. Glan slår armarne omkring det i förtjusning, och framför sväfvar en liten björkbeklädd holme lik en farkost på vågen, under det att bakom oss sjön utbreder sitt vida, mörkblåa vatten — en graf för minnen från förgångna tider, hvilka stiga upp och gå igen i drömmar om hvad som varit” skriver Mathilda Lönnberg så målande år 1896.
Eskil Jönsson var gift med Elin och paret fick tillsammans fyra barn, tre döttrar och en son. Min anmoder Elsa Eskilsdotter f. 1675, gifte sig med hammarsmeden Valentin Bengtsson Qvarfordt f. 1661.Här kan du läsa mer om Elsa och Valentin och även på min sida som finns här. Eskils och Elins ende son Henrik f.1683, gifte sig med Christina Borg f. 1886 och Henrik kom att bli anfader för den stora släkten Egnell som du kan läsa mer om här. Henrik skrevs in som ”Henricus Aeschilli” (latin) när han var endast 9 år gammal vid Linköpings skola år 1692 berättar ättlingar till Henrik på sin webbsida. Vid 23 års ålder var han student i Lund och valde då att byta namn till Egnelius. Tog värvning år 1709 och blev fältväbel samma år. Henrik blev sedan kapten. Han avled år 1743.
Källor: Anders Köhler, Mattias Loman, Egnelliana, egen forskning, ”Sommarvandring i Östergötland” av Mathilda Lönnberg 1896.
Stuga från en bergsmansgård i Ramsbergs socken. Finns nu att se på Vallby friluftsmuseum, Västerås. Foto: Helena Bure Wijk
Självständiga bönder som ägde mark och skog
Bergslagen har sedan medeltiden haft en omfattande verksamhet inom koppar- och järnhantering och vi som har våra anor där kommer förr eller senare att hitta bergsmän i släkten.
Bergsmän kallades sedan medeltiden de självständiga bönder som ägde egen mark och skog och som vid sidan av det traditionella jordbruket även drev bergsbruk. Enligt 1300-talets privilegiebrev hade en sådan bonde rätt att utvinna fyndigheter på sin mark för framställning av tackjärn, men han var i gengäld skyldig att betala skatt på det tackjärn som framställdes.
Bergsregalet var en slags statlig förfoganderätt som innebar att jordägaren inte ägde den malm som fanns på hans mark. Endast kronan kunde ge tillstånd att utvinna denna malm. Bild: Kung utfärdar bergsordning för sina bergsmän
Gemensam gruva och hytta
Bergsmännens arbete bestod således av att bryta järnmalm i gruvorna och att tillverka tackjärn i hyttorna men till bergsmansgården hörde alltid ett jordbruk med boskapsskötsel och skogsbruk. De olika bergsmansgårdarna i byn ägde och drev gemensamt gruva och hytta genom kooperativa ”hyttelag”. Ibland gick flera byar samman och byggde hyttor där man framställde tackjärn till bruken, som tillverkade stångjärnet.
I Vånga, Östergötland, där jag har många av mina ”bergsmans-rötter” på mormors sida, har det genom tiderna funnits många mindre masugnar där man genom tiderna har smält ned järnmalm till tackjärn, ända fram till år 1830 då man förlorade bergsprivilegierna.
Bergsmän kallades sedan medeltiden de självständiga bönder som ägde egen mark och skog och som vid sidan av det traditionella jordbruket även drev bergsbruk. Enligt 1300-talets privilegiebrev hade en sådan bonde rätt att utvinna fyndigheter på sin mark för framställning av tackjärn, men han var i gengäld skyldig att betala skatt på det tackjärn som framställdes.
Bergsmännens arbete bestod således av att bryta järnmalm i gruvorna och att tillverka tackjärn i hyttorna men till bergsmansgården hörde alltid ett jordbruk med boskapsskötsel och skogsbruk. De olika bergsmansgårdarna i byn ägde och drev gemensamt både gruva och hytta genom kooperativa ”hyttelag”. Ibland gick flera byar samman och byggde hyttor där man framställde tackjärn till bruken, som tillverkade stångjärnet. I Vånga, Östergötland, där jag har mina ”bergsmans-rötter” på mormors sida, har det funnits många mindre masugnar där man genom tiderna har smält ned järnmalm till tackjärn, ända fram till år 1830 då bergsprivilegierna gick förlorade.
Stuga från en bergsmansgård i Ramsbergs socken. Finns nu att se på Vallby friluftsmuseum, Västerås. Foto: Helena Bure Wijk
Anförlust
Även om det också längre tillbaka i tiden var förbjudet att gifta sig med nära släktingar så gjorde man det ändå, med syftet att behålla gruvor och hyttor inom släkten. Bergsmännens kusingiften, och ibland giften på ännu närmare håll, har medfört att många vångabor har ytterst få personer i sin antavla, men dessa personer förekommer flera gånger i samma släktträd. Detta fenomen, när släkten på vissa grenar består av ett färre antal personer på grund av giften inom släkten kallas anförlust och uppstår eftersom paret har gemensamma föräldrar eller mor/farföräldrar.
Inom vissa adliga ätter och kungahus har släktgiften varit vanligt förekommande då man ansåg att det var ett bra sätt att behålla jordegendomar, gods och gårdar inom släkten. Nackdelen med ett sådant inavelssystem är att det kan bidra till genetiska defekter. Lyckligtvis har jag bara upptäckt detta fenomen med anförlust på några få släktgrenar, hos bergsmännen i Östergötland.
Under 1600-talet hade man bekymmer om min anfader- och moder i Tolskepp, Vånga, skulle få gifta sig då det framkommit att de var släkt: ”Då övervägdes om Swän Äbbesson i Tolskepp och Månses dotter i Ruda kunde få gifta sig. Det bestyrktes att Anders och Giärtrud var syskon, att Swän Andersson och Äbbe, Giärtruds son, var syskons barn, Måns Swänsson och Swän Äbbesson sysslingar etc”. Äktenskapet blev märkligt nog godkänt och syskonparets jordegendomar fanns kvar inom familjen i flera generationer.