Det gamla bondesamhället, när var och en visste sin plats och kyrkan stod mitt i byn, har kanske blivit mer romantiserat än någon annan försvunnen värld, menar Jonas Frykman, professor i etnologi. I dag vill vi ju gärna lyfta fram den där gamla trygga tiden som jämförelsepunkt till nutiden, men livet på den tiden var inte alls så rosenskimrande som man gärna vill tro.

I det gamla bondesamhället var det definitivt ingen varm ”Bulleby-gemenskap” som de kvinnor som blivit havande utom äktenskap, möttes av. På den ”gamla goda tiden” var nämligen äktenskapet rådande norm och den sociala kontrollen var stor. Den flicka som hamnade ”i olycka” och därmed bröt mot rådande normer, fick finna sig i att bli utstött, nedvärderad och spottad på.

Hymens band – en förutsättning för reproduktion

Folklivsforskaren Eva Wigström (1832–1901) har beskrivit det svenska bondesamhället, då äktenskap, eller trolovning, var en förutsättning för samlag och reproduktion. Brott mot moralen kunde äventyra hela byns ägarförhållanden och strategier för giftermål. På den tiden valde man gärna äkta makar efter gårdarnas storlek och släkternas framtidsutsikter. Den som bröt mot normen äventyrade alltså långt mer än de ärbara hustrurnas sedlighetskänsla. Den ogifta pigan fick därför bära så pass synliga tecken så att hon gick att identifiera och på det viset fungera som varnande exempel, menar professor Jonas Frykman (2008).

Fästekvinna kallades den kvinna som blivit lagligen trolovad och därmed bunden och ”fäst” vid sin tilltänkta make och nu återstod bara bröllopet för att knyta ”hymens band” ordentligt. Föreställningen om ”hymens band” har sina rötter i den romerska mytologin där Hymenaios/Hymen, äktenskapet gud, illustrerades av en ung man som bar en fackla. Hymen har även varit synonymt med kvinnans ”mödomshinna” genom tiderna.

Trolovning var förr en överenskommelse mellan man och kvinna som var rättsligt bindande. Barn som föddes i ett sådant förhållande kallades trolovningsbarn.

Otidigt sängelag och lönskaläger

Redan under medeltiden såg Statskyrkan det som sin uppgift att straffa både män och kvinnor för föräktenskaplig sexualitet – ”otidigt sängelag” och ”lönskaläge”. Ordet ”otidig” avser någonting som är orätt, fräckt och otillbörligt (fel). Det hårdaste skamstraffet ”uppenbar skrift” (kyrkoplikt) började praktiseras i slutet av 1500-talet och innebar att de utpekade tvingades sitta på en speciell pall (eller stå upp) i kyrkan och skämmas inför hela församlingen under en eller flera söndagar. Tanken var att de som begått brottet skulle skämmas ordentligt, dra lärdom av sina försyndelser och sedan återupptas i gemenskapen, men dessa skamstraff bidrog istället till att ogifta mödrar blev marginaliserade och hamnade utanför församlingsgemenskapen.

I Sverige var lönskaläger ett brott från senare delen av 1200-talet fram till 1864. Sexuellt umgänge skulle endast ske inom äktenskapet varför utomäktenskapliga förbindelser straffades hårt. Lönskaläge, när två ogifta personer hade en sexuell relation, var ett brott fram till år 1864 men från och med år 1810 slapp man straff, åtminstone de första två gånger som detta brott begicks.

Det var inte så lätt att bevisa att brott hade begåtts men när den utomäktenskapliga förbindelsen resulterade i graviditet sågs detta som bevis. Straffet var oftast böter men om ekonomiska medel saknades kunde spöstraff utdömas i stället. I 1734 års lag, Missgärningsbalken 53 kap. 1 § var följande inskrivet: ”Lägrar ogift man ogift qvinna böte mannen tijo daler och qvinnan fem.” Om de anklagade valde att gifta sig efter lägersmålet blev straffet endast böter för ”otidigt sängelag”.

Kyrktagning/Absolution

Genom kyrktagning, som också kallades ”en moders tacksägelse”, ”kyrkogång” och ”absolution” välkomnades modern (och barnet) åter till församlingens gudstjänstgemenskap sex veckor efter förlossningen. Kyrktagning var ursprungligen en reningsritual och rötterna återfinns i bibelns gamla testamente där en kvinna ansågs vara oren i 40 dagar efter förlossningen.

För de mödrar som inte var gifta eller trolovade var det helt andra regler som gällde. Dessa kvinnor ”skriftades” i stället och var tvungna att stå på sina bara knän på kyrkgolvet. En ogift mor som hade genomgått kyrktagning/absolution fick anteckningen ”abs” i församlingsbocken och de som inte genomgått detta fick anteckningen ”ej abs” – en anteckning som följde kvinnan genom kyrkböckerna resten av hennes liv.

Etnologen Jonas Frykman lyfter i sin bok ”Horan i bondesamhället” (1977) fram hur viktig kyrktagningen var, inte endast för den ”besudlade” kvinnans egen skull, utan för hela församlingen. Genom kyrktagningen blev kvinnan förlåten sin synd och det var viktigt på en kollektiv nivå eftersom man förr i tiden trodde att en kvinna som fött oäkta barn och inte gått i kyrkan, kunde orsaka missväxt om hon beträdde åkrarna. Den ogifta modern blev dock aldrig fri från sin utsatthet, trots kyrktagning.

Visserligen hade de ogifta mödrarna, likt alla andra, efter skriftning och avlösning, åter rätt till att delta i nattvardsfirandet men, som Margareta Danhard påpekar i sin uppsats (2016); ”Medan församlingens ungmör lade av sig huvudklädet då de steg fram till Herrens bord, måste den ogifta bära sjaletten på sig”.

Kvinnans hår – ett laddat attribut

Synen på kvinnans hår som ett sexuellt attribut, liksom allehanda försök att tona ned detsamma genom att täcka över det, har urgamla rötter. Inom kristendomen går bruket av slöja tillbaka till bibelns första Korinterbrevet, där Paulus säger: ”… En man som ber eller profeterar med något på huvudet drar skam över sitt huvud. Men en kvinna drar skam över sitt huvud om hon ber eller profeterar barhuvad”.

Kvinnans hår har genom tiderna varit täckt med sjal inom de abrahamitiska religionerna, judendom, kristendom och islam. Håret skulle döljas och tonas ned för att inte sända felaktiga signaler. En kvinna med utsläppt, böljande hår var oacceptabelt. Under medeltiden föreställde man sig hur de onda och sexuellt frigjorda häxorna red till djävulens Blåkulla för att förlusta sig…med utslaget hår som fladdrade i vinden.

Normen att bära håret uppsatt och att täcka det med huvudduk – från konfirmationen och livet igenom, för att visa sin ärbarhet, levde kvar i Sverige ända in på 1900-talet.

Horeskäver

I det gamla bondesamhället trodde man på fullt allvar att en ”lösaktig” piga kunde orsaka sjukdomar och ont hos de små barnen, bara genom att titta på dem med sitt ”onda öga”.  Föreställningen om ”horeskäver”, att de icke-ärbara kvinnorna kunde orsaka sjukdom och till och med död hos de små oskyldiga barnen var så djup att man trodde att bara en skymt av den lösaktiga kvinnans hår, eller mittbenan, kunde framkalla sjukdom och fara. Jonas Frykman, som är professor i etnologi förklarar:
”Man trodde att en lösaktig piga, bara genom att titta på barnet med sitt ”onda öga”, berömma det med sina ”onda tunga” eller ta i det med sin ”onda hand” eller i allmänhet vara ett ”ont möte” gjorde henne till en vandrande fara. I någon mån reducerades hennes farlighet om hon fick håret överbundet”. (Frykman, 2008)

Denna föreställning levde kvar på landsbygden ända in på 1900-talet och en ogift piga som fött barn kunde inte längre arbeta hos familjer. Hon förpassades i stället till ladugården där hon fick arbeta som mjölkerska.

År 1891 beskrev folklivsforskaren Eva Wigström ”Gåsagången”, en gammal sed som länge levde kvar på den skånska landsbygden. ”Seden var att syna tjänstepigorna och binda duk på huvudet på dem om de med skäl kunde anses havande. Denna sed kunde visserligen betraktas som ett uttryck för hustrurnas kränkta sedlighetskänsla, men den var tillika ett försiktighetsmått. Om nämligen en fruktsam hustru såg en ogift kvinna gå med bart hår, fick det äkta barnet horeskäver…” (Wigström, 1891)

Kränkande huvudbonader

I det svenska bondesamhället förekom det på många håll att ogifta mödrar tvingades bära ett avvikande huckle (horklut/horluva), som signalerade till alla att hon var en icke-ärbar kvinna. Även ”Gåsagången” på den skånska landsbygden handlade om att ”märka” och skambelägga vissa kvinnor.
Två gånger per år – på våren då gässen släpptes ut på bete och på hösten, när de togs hem, inspekterade byns gifta kvinnor de ogifta pigornas bröst för att se tecken på havandeskap. ”Upptäckte de då en piga som hade mjölkstinna bröst blev hon kallad för ”hora” och fick inte längre gå med håret blottat. Den klut eller huvudbonad hon fick bära särskilde henne från både de gifta mödrarna och de oskuldsfulla pigorna…” (Frykman, 2008)

Margareta Danhard, som har studerat brottsmål i 1700-talets Hälsingland berättar att brottet otidigt sängelag medförde två olika straff – dels böter, 1 daler 16 shilling som betalades till kyrkan, dels ett skamstraff som bestod i att den okyska bruden inte fick bära kyska brudars bröllopsskrud. Brudparen hyrde ofta brudkronan av kyrkan, men de okyska brudarna måste alltså vigas utan ”brudeståt” – med blottat huvud, utan brudkrona och skrud. Om bruden bar krona, trots att hon var gravid, fick paret böta 2 daler.

I Delsbo, Hälsingland, vigdes gravida brudar iförda den ”ungmorshatt” (knyppelhatt) som redan gifta kvinnor bar (i en beskrivning från år 1792). Margareta Danhard beskriver hur den fina, dyrbara och hedersamma ungmorshatten (hustrudoket), som skulle tas på dagen efter bröllopet, för den okyska bruden blev till ett skammens plagg, en törnekrona hon tvingades att bära när hon vandrade uppför altargången. Danhard förklarar: ”I denna kontext, i kyrkan på hennes vigseldag, fick hustrudoket en skamlig betydelse. Att hon gått händelserna i förväg och ”blivit” en hustru i förtid. Alla i kyrkbänkarna såg och bedömde henne utifrån detta, att hon bar ett dåligt attribut”.

I det gamla bondesamhället var det definitivt ingen trygg ”Bulleby-gemenskap” som de kvinnor som blivit havande utom äktenskap, möttes av. På den ”gamla goda tiden” var nämligen äktenskapet rådande norm och den sociala kontrollen var stor, särskilt på landsbygden där de flesta människor bodde då. Den som hamnade i olycka och därmed bröt mot rådande normer fick finna sig i att bli marginaliserad, nedvärderad och spottad på.

 

 

 

 

 

Källor: ”Lönskaläge och horsbrott i svensk rättskipning”, Pontus Ljunghill (1997), ”Regel eller undantag? Skamattributering av kvinnor i 1700-talets Hälsingland”, Margareta Danhard (Södertörns högskola, 2016), ”Synd och skam -ogifta mödrar på svensk landsbygd 1680-1880”, Marie Lindstedt Cronberg (1997), Katarina Wennstam, ”Horan i bondesamhället”, Jonas Frykman (1977), ”Om kvinnors ondska”, Frykman (2008) samt egen fors