Publicerad i Härjedalen

Remsgården

Remsgården. Foto: Byvallarn

Från finska Österbotten

Den finske anfadern Jon sägs ha kommit vandrande till Glissjöberg i Härjedalen en solig vårdag i början av 1600-talet tillsammans med sin hustru, Annika.  Som många andra flydde man från oroligheterna i finska Österbotten där klubbekriget, bestående av en rad bondeuppror, pågick. Bönderna i Österbotten levde i svår fattigdom på grund av flera missväxtår, men adeln krävde dem ändå på skatt. När man reste sig upp mot adeln i protest slogs upproret ned brutalt av kung Sigismund.  Många familjer tog då till flykten, undan krig och misär och hoppades på att få en fristad någon annanstans. Så gjorde också Jon och hans Annika, tillsammans med fem andra finska familjer.

Foto: Helena Bure Wijk

Färden gick via Bottenviken och flera finska familjer valde att stanna i Medelpad och söka en fristad där. Jon och Annika fortsatte dock sin vandring inåt landet och kom så till Överbergs fäbodland vid Glissjöbergsremmet i Härjedalen. Där, på den hisnande vackra platsen, valde man att slå ned sina bopålar. Jons bomärke föreställde två avhuggna träd med en liten bräda emellan, som en symbol för den stol han suttit på när han kom till Remshöjden och för första gången såg ut över den natursköna höjden.

Slogs till marken

Jon och Annikas ättlingar kom att stanna på platsen i 300 år. Det första, enkla torpet där Jon en gång ristade sitt bomärke, skulle med tiden komma att byggas ut till en praktfull gård, som finns kvar än idag.

Deras sonson Olof, ”Stor-Remsen”, tog över efter sina föräldrar år 1704 och byggde ut familjegården med flera tillbyggnader. Främlingsfientlighet och rasism har funnits i alla tider. Det fick även ”Stor-Remsen” erfara där i Härjedalen. Han hade stora planer för familjegården och ville skapa ett vackert hem för sin familj och kommande ättlingar. Endast det bästa är gott nog, resonerade ”Stor-Remsen” när han med häst och vagn reste hela vägen till Hudiksvall för att köpa vackra, spröjsade fönsterglas till gården. Glasrutorna var massiva och tunga. Han fick kämpa hårt för att frakta dem den sista biten till Remmet på höjden.
– ”Svegarna” avskydde invandrare och ”Stor-Remsen” var ju av finsk härkomst. När han kommit fram till gården med de tunga fönsterrutorna väntade en stor mobb som slog honom i knävecken med klubbor så att han föll till marken och de dyra fönsterglasen gick i tusen bitar, berättar forskaren och släktingen Owe i Glissjöberg, som också är ättling till gamle ”Remsen”.
”Stor-Remsen” Olof var en målmedveten och envis man. Snart for han tillbaka med häst och vagn, hela vägen till Hudiksvall för att skaffa nya spröjsade fönsterglas till sin gård. Och den här gången var han förberedd.
– Han beväpnade sig med en stor träpåk och när han kom fram till gården och såg folksamlingen som väntade, ropade han ”Kom ni bara, så ska jag slå ihjäl er allihop!”. Svegsborna lät honom vara och lunkade hemåt, skrattar Owe.

Remsgården förvandlades under 1700-talet till en fyrbyggd gård med gammelstuga, parstuga och portloftbod. Gården kan besökas i Remmet, cirka 15 kilometer från Sveg i Härjedalen.

Foto: Helena Bure Wijk

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s