Tack vare internet kan vi i dag släktforska framför datorn i hemmets lugna vrå. Så var det inte när mamma och jag började att gräva i vår historia 1990.

Sprang till biblioteket med mikrokort

Så mycket har förändrats och förbättrats sedan 1990 tack vare internet. När vi började släktforska var man tvungen att boka tid i bibliotekets släktforskarsal för att få tillgång till en speciell läsapparat som kunde läsa mikrokort. Mikrokorten, med de avfotograferade kyrkböckerna, beställdes från SVAR. Svensk arkivinformation, som var en avdelning inom svenska Riksarkivet. SVAR:s uppgift var att göra arkivhandlingar tillgängliga digitalt för allmänheten.

En väldigt bra tjänst, men man var tvungen att veta exakt vilken församling, tidsperiod och vilka utdrag men ville kika på från de olika böckerna – husförhörslängder, församlingsböcker, vigsel-födelse eller dödböcker. Efter beställningen väntade man någon/några vecka innan de efterlängtade mikrokorten trillade ned i brevlådan. Sedan rusade man till biblioteket och läsapparaten för att inte missa den bokade tiden i bibliotekets släktforskarsal. Ofta helt i onödan då det visade sig att man hade beställt fel mikrokort.

Mamma köpte en begagnad läsapparat

Jag minns att mamma och jag sprang som två skottspolar fram och tillbaka till Västerås stadsbibliotek för att läsa mikrokort. Till en början trodde jag att det räckte bra om vi dokumenterade allt vi hittade på handskrivna pappersark. Så väldigt mycket skulle vi väl inte hitta inom den här lilla släkten, tänkte jag. Mamma var klok. Hon gick en kurs i släktforskning och fick mig att tänka om.  Det här med släktforskning kändes inte så avancerat och omfattande när vi började men snart satt vi där med stora högar med handskrivna ark och dokument som vi på något sätt måste få ordning på. Mamma skrev antavlor för hand och varje ana fick en ansedel med uppgifter om just den personen. Hon köpte en egen läsapparat så att vi skulle kunna sitta hemma i lugn och ro och läsa kyrkböckerna. Det underlättade.

Reste runt och sökte rötter

Mamma och jag reste ofta till Släktforskarnas hus i Leksand där vi hade möjlighet att sitta hela dagar och söka i de gamla kyrkböckerna. Vi reste även runt i bygderna där våra anfäder- och mödrar bott en gång i tiden. Vi hoppades få träffa människor som kunde berätta mer om de människor vi släktforskade om. Ibland fick vi en liten ledtråd, hittade gamla torp och gårdar där släkten bodde en gång i tiden. Ibland hittade vi bara en husgrund där det gamla torpet en gång hade stått. Resorna var väldigt värdefulla då vi fick möjlighet att se platserna och träffa människorna som bodde där.

Samma hantverk nu som då

Det var först efter sekelskiftet 2000 som jag insåg att datorn kan vara en väldigt bra hjälp vad gäller släktforskning, främst för att dokumentera och hålla ordning på släkten. Jag skaffade Min Släkt och senare Disgen som är fantastiska program för släktforskning. Min släkt ligger mig extra varmt om hjärtat då det är ett enkelt program som innehåller alla finesser jag behöver.

Sedan jag började släktforska 1990 har mycket hänt och det är så mycket enklare nu då kyrkböckerna finns tillgängliga via internet, men det är samma hantverk nu som då. Att släktforska är en hobby som kräver mycket arbete, engagemang och tålamod. Det går inte att hoppa över ett enda steg- då blir allt fel.