Vid 1700-talets början låg Sverige i krig med flera andra europeiska länder. Sverige hade tidigare erövrat Skåne som varit ett av Danmarks mest blomstrande områden men 1709 hade Danmark som mål att återta Skåne, Halland och Blekinge. På senhösten 1709 samlades en stor dansk flotta i Öresund. Den sammansatta danska hären under ledning av general Christian Ditlev Reventlow (senare tog general Rantzau över) bestod av 15 000 man. Vid det tillfället hade guvernören i Skåne, Magnus Stenbock inte mycket att sätta emot. Den svenska armén var i dåligt skick efter slaget vid Poltava och det fanns vid tidpunkten endast ett enda skånskt regemente, bestående av 1500 man, som var i stridsdugligt skick.

I början av december hade Danmark tagit kontroll över hela mellersta Skåne (förutom Malmö och Landskrona) och man hade som mål att inta flottbasen i Karlskrona.
General Stenbock ville inte ge upp utan strid och hade under kort tid samlat ihop flera svenska regementen som samlades i Småland. I februari 1710 hade man lyckats samla 16 000 man. De oerfarna soldaterna fick uniformer som hämtades från militärförråden och de övade dagligen strid på en frusen sjö innan striden gick av stapeln. Slaget vid Helsingborg stod den 28 februari år 1710 och föll väl ut för Sveriges del.

Min anfader Erik Matsson var en av de många män, utan militär erfarenhet, som antogs som soldater och skyndsamt begav sig till Växjö för att strida med general Stenbock. Erik var då 50 år gammal och levde ett lugnt liv i Uppland tillsammans med sin familj. Han fick soldatnamnet ”Enman” och begav sig iväg 1709. Erik överlevde striderna och kunde återvända hem till Uppland med hälsan i behåll. Men vid mönstringen 1715, när han blev ”munstrad” av greve och generalen Magnus Julius De La gardie så gick det inte så bra. Greven anmärkte nämligen på den gamle soldatens uniform. Tyvärr felades både Eriks byxor och väst och man antecknade att soldaten ”har guhl väst”.

Inför följande mönstring några år senare, valde Erik att stanna hemma. Han kände sig krasslig och tyckte nog inte riktigt att soldatyrket var hans ”grej” nu när han närmade sig de sextio. Han skickade istället sin son, ”för sin sjuk och ålderdoms skull”. Erik fick avsked trots att han inte närvarade personligen. Nu anmärkte generalen på midjebältet i uniformen som inte höll måttet:  ”Erik Enman tjänt i 7 åhr förafskedas och dennesamma karlen Aprob: gehänget (midjebältet) odugligt”.

Erik avled vid 82 års ålder i Tuna, Uppland.
”Wart i tiänst på åtskilliga ställen. På sitt 34 åhr, gaf sig i egtenskap med Pigan Anicka Persdotter. Left i egtenskapet 50 åhr och aflat 9 barn. Tog frust emot et hemman i Enby och blef der i fråntagen till soldat. Bewistade Helsingborgsslaget 1709. Kom der ifrån med helsan hem och 5 åhr efter aflöst i — militiastaten, af sin Son Matz Enman. Och 1718 tog mot Prästegårds torpet Bodar, der han blef död siukdomen begyntes med wårk i axlarn och halsen som sedan steg til hiärtat. left 82 åhr”.