Sommarsolståndet, den magiska tidpunkt då solen på norra halvklotet står som högst på himlavalvet inträffade klockan 11.14 den 21 juni och därmed går vi redan mot mörkare tider. Det är samma visa varje år – jag kan inte låta bli att känna ett litet sting av vemod på midsommarafton. Det är kanske inte så konstigt, förresten. Solen – vår livgivande källa har vördats i tusentals år och här i mörka Norden är hon speciellt välkommen när hon väl kommer, och sörjs när hon drar sig tillbaka. Våra nordiska förfäder kunde enligt sägnen sitta och vänta på ett högt berg i dagar och kanske veckor, bara för att se solen återkomma vid horisonten vid vintersolståndet.

Eld och ljus

Men nu ska jag inte skriva om höstrusk, isiga cykelbanor och mörka kvällar. Vi befinner oss just nu i den ljuvliga midsommartiden då allting blomstrar. Även på min balkong är det numera en frodig grönska. Tomatplantan, gurkan och chili-växterna bär nu små frukter. Detta är en tid av liv och ymnighet som genom tiderna har firats här i kalla Norden. Vårt nuvarande traditionella midsommarfirande har bara hundra år på nacken, men midsommar – sommarsolståndet, det har vi firat i flera tusen år.

Midsommar ansågs vara eldens och ljusets högtid och keltiska, germanska och slaviska stammar firade förr midsommar med eldar. Elden troddes förstärka solens livgivande kraft och midsommareldar var vanligt förekommande i hela Skandinavien. Det förkristna firandet av sommarsolstånd och vintersolstånd kom, genom kristendomens etablering för ungefär tusen år sedan, att ersättas av kristna högtider, som Johannes döparens födelsedag den 24 juni och Jesu födelsedag 25 december.

Lucianatten ansågs förr i tiden vara en farlig passage – en övergång från mörker till ljus då det gällde att hålla sig hemma, i stillhet. Under lucianatten skulle man helst stanna inomhus eftersom allehanda illasinnade väsen flög omkring i luften just denna natt. På liknande sätt var även midsommarnatten, som också är en passage från ljus till mörker, fylld av faror men även av stora möjligheter.

Midsommarmagi

Läkeväxter som plockades under den korta midsommarnatten troddes ha speciellt stor läkekraft och man kunde även plocka blombuketter som torkades och sparades till den mörka årstiden. På så sätt kunde man bevara sommarens livgivande kraft och ge, som medikament, till människor och djur som insjuknade under vintertiden. Dagg som samlades in under den magiska midsommarnatten ansågs kunna få bröd och öl att jäsa extra bra och kunde även bota sjukdomar, men det gällde att se till så att daggen inte hamnade i orätta händer och det hände att bönderna stod och vaktade sina åkrar just under midsommarnatten. Om någon skulle komma på tanken att samla in daggen från åkern och ta med sig den hem till sig, så förflyttades växtkraften dit. I den gamla folktron fanns föreställningen att hälsa och lycka kunde stjälas av illasinnade människor, så det var viktigt att vara på sin vakt.

Under midsommarnatten kunde man få en glimt av sin framtid och få veta vad som väntade bakom hörnet. Hur skulle skörden bli? Vem skulle man gifta sig med? Vilka i bygden skulle avlida? I vilka hem skulle barn födas?

Genom att plocka sju eller nio sorters blommor som placerades under huvudkudden kunde den blivande maken/makan avslöjas i drömmen. Viktigt var att blommorna skulle plockas under tystnad. Talen tre, sju och nio ansågs ha magiska egenskaper. Att gå baklänges, naken, kring en brunn tre varv var en av många magiska ritualer som förr praktiserades under midsommarnatten, om man ville få en liten vink om vem man skulle gifta sig med. I Västmanland var det viktigt att tre flickor under midsommarnatten skulle plocka nio slags blomster och sova på dem för att drömma om sina tillkommande. I Halland kunde man gå runt kyrkan, motsols, tre gånger för att få se sin tillkommande och på Gotland kunde man gå ut och smaka lite dagg för att sedan gå baklänges, över tre trösklar, för att få se vem man skulle gifta sig med.

I Gästrikland räckte det inte med nio sorters blommor under huvudkudden. Man behövde därtill äta en bit salt sill innan man somnade för att se sin tillkommande i drömmen. En annan variant från samma landskap var att äta sju saltströmmingar samtidigt som man gick baklänges till sängen. I Vilhelmina, Lappland, hade man en lite mer avslappnad inställning till det hela. Där behövdes varken sill eller blomster. Det räckte om man sov under en blommande rönn under midsommarnatten, så skulle den tilltänkta uppenbara sig.

I Härjedalen kunde man ställa sig i en korsväg, kasta en sko över axeln och på så sätt få veta var man skulle söka arbete. I den riktning som sulan pekade, där fanns ett arbete som man borde söka. Att gräva upp tuvor som ogift var också en metod som man använde sig av. Om det under tuvan i Ångermanland dök upp en liten myra så betydde det att den ogifta flickan skulle bli gift med en arbetsam man. Om det i stället fanns en liten mask under tuvan så skulle hon bli gift med en latmask. En nyckelpiga siade om lycka.

Själv brukar jag varje midsommarafton ägna mig åt att tälja en sierskestav (völvestav) av rönn. Det är ett trevligt pyssel. Man håller sig sysselsatt, ser lite upptagen ut och slipper (för det mesta) stöka i köket. Nio sorters blommor plockar jag ibland, men ännu har det inte resulterat i något äktenskap, men skam den som ger sig. 🙂

Jag önskar er alla en riktigt fin och glad midsommar! ❤

 

 

Källor: Nordiska museet, Institutet för språk och folkminnen/Tommy Kuusela, egen forskning.