I Sverige var lönskaläger ett brott från senare delen av 1200-talet fram till 1864. Sexuellt umgänge skulle endast ske inom äktenskapet varför utomäktenskapliga förbindelser straffades hårt. Lönskaläge, när två ogifta personer hade en sexuell relation, var ett brott fram till år 1864 men från och med år 1810 slapp man straff, åtminstone de första två gånger som detta brott begicks.

Det var inte så lätt att bevisa att brott hade begåtts men när den utomäktenskapliga förbindelsen resulterade i graviditet sågs detta som bevis. Straffet var oftast böter men om ekonomiska medel saknades kunde spöstraff utdömas istället. I 1734 års lag, Missgärningsbalken 53 kap. 1 § var följande inskrivet: ”Lägrar ogift man ogift qvinna böte mannen tijo daler och qvinnan fem.” Om de anklagade valde att gifta sig efter lägersmålet blev straffet endast böter för ”otidigt sängelag”.

År 1805 inställdes den ogifta pigan Christina till vintertinget, anklagad för lönskaläger. Christina hade då fött en liten dotter som avlidit, endast en månad gammal. Då den anklagade modern själv inte kunde närvara vid tinget skrev hon ett brev där hon förklarade att hon inte kunde uppge faderns namn: ”Jag tillstår mitt fel och underkastar mig derför laga böter, men kan omöjligen upgifwa namn eller hemvist på lägersmannen…”
Året därpå födde Christina ännu ett barn och inkallades till sommartinget, anklagad för lönskaläge. Åter igen skrev hon ett brev: ”Jag erkänner mitt begångna Brott för andra gången och hwilket jag i största ödmjukhet afbeder, kan således icke annat, än underkasta mig de Böter som lag förmår, men att uppgifwa namn eller hemwist på lägersmannen, den jag uti en händelse träffade uppå Rudu frälseägor är för mig aldeles omöjligt, häldst jag icke det fådt weta, eller honom någonsin sedan sedt…..”

Under många år hade Christina ett förhållande med samme man och de fick tillsammans sju barn men de gifte sig aldrig. Först när parets femte barn föddes uppgav hon faderns namn.