Min gamle anfader, bonden Jon Jonsson var den förste i den så kallade ”Rems-släkten”. Det har berättats att han kom vandrande till Glissjöberg, Härjedalen i slutet av 1500-talet tillsammans med sin hustru Annika. Paret flydde oroligheter i finska Österbotten där klubbekriget, bestående av en rad bondeuppror, pågick åren 1596 – 1597. De finska bönderna levde i svår fattigdom och svält på grund av flera missväxtår, men adeln krävde dem ändå på skatt. När bönderna reste sig upp mot adeln i protest slogs upproret ned brutalt av kung Sigismund.  Många bönder tog till flykten, undan krig och misär. Så gjorde också Jon och hans Annika, tillsammans med fem andra finska familjer.

Bomärket

Flykten till en tryggare plats gick via Bottenviken. De familjer som flydde tillsammans med Jon och Annika valde att sätta bo i Stöde, Medelpad. Jon och Annika fortsatte sin vandring inåt landet och kom så till Överbergs fäbodland vid Glissjöbergsremmet i Härjedalen. Jon byggde där ett hus och hans bomärke föreställde två avhuggna träd med en bräda emellan, som en symbol för den stol han suttit på första gången han kom till Remshöjden och blickade ut över den natursköna höjden.

Viskle som gammel-remsen

Jon, Annika och deras ättlingar kom att stanna på platsen i 300 år. Deras sonson Olof, ”Stor-Remsen” eller ”Gammel-Remsen” som han också kallades, tog över efter sina föräldrar år 1704 och byggde ut familjegården med flera tillbyggnader. Det finns nedtecknat om Rems-sönerna att de var storväxta och arbetsamma. ”Gammel-Remsen” ansågs vara framgångsrik och det har sagts att allt han tog sig för, gick väl.  ”Viskle (viska) som Gammel-Remsen” var ett talesätt i trakten som syftade på att avslöja dolda hemligheter, förmodligen på intuitiv väg.

Tillsammans med sin hustru fick ”Gammel-Remsen” två söner, Olof och Mårten. Mårten var till skillnad från sin äldre bror väldigt ansvarsfull vad gäller sysslorna på gården. Min anfader, Olof, vistades mest i skog och mark i yngre år och verkade inte bry sig om arbetet på gården. Efter fadern ”Gammel-Remsens” bortgång föll ändå arvslotten på den bekymmerslöse Olof, som var äldst, medan Mårten fick flytta till nybygget Skogarvallen.

Gråt int du mor

Modern var väldigt bekymrad och oroade sig för att släktgården skulle förfalla när den nu hade kommit i Olofs vård. Men Olof tröstade henne: ”Gråt int du Mor. Han drä int á maten för oss´n hann kärn. Dä bli föll någa rå”.

Efter denna händelse fick Olof fart vad gäller arbetet på gården. Så till den milda grad att han enligt sägen ”for fram som Lucifer”. Det har sagts att Olof kunde bygga sju lador under en dag. En lördagsmorgon gick han en mil till en myrslått (där man slog hö på myrarna) och timrade där en slåtterstuga under dagen tillsammans med sin dräng. Stugan kallades ”Stor-Störese”. Efter att ha byggt huset gick han så hem den långa vägen, tog på sig sina kyrkkläder, slängde yxan över axeln och promenerade till kyrkan i Överberg, som ligger 1 1/2 mil därifrån. På vägen passade Olof på att ”hugga kloppa” och ”spånga” vägen. ”Nästan vidunderliga äro sägnerna om hans arbetskraft” står det att läsa.

En hyllning till hustrun 

Olof gifte sig med Annika Hammar och paret fick flera barn. Olof byggde ut familjegården med nya byggnader så att Remsgården förvandlades till en fyrbyggd gård med gammelstuga, parstuga och portloftbod. Från år 1748 fanns där även ett dubbelhärbre med ett mindre härbre bredvid, en kornlada, bagarstuga, loftbod, torkbastu och torrdass. De vackra målningarna som än idag kan beskådas i helgdagsstugan kom till på 1770-talet som en hyllning till hustrun Annika. ”Lill-Remsen” har där låtit skriva till sin fru: ”En dägelig Qvinna gläder sin Man och en Man hafwer ingenting kiärare: thå hon thertil är wänlig och from”.