En ödesdiger nyårshelg år 1719

Storsnasen, väster om Handöl. Foto: Måns Ullman

Den unge soldaten Pål Eriksson Stark från Fors i Jämtland såg fram emot att snart få komma hem till sin hustru och sin 4-åriga dotter. Men nyåret 1719 kom att bli en fasansfull och ödesdiger helg för de tusentals soldater som deltog i kung Karl XII:s andra norska fälttåg. Av de cirka 6000 soldater som deltog i den norra armén miste fler än 4000 sina liv. Den jämtländska armén bestod till två tredjedelar av soldater med finska släktrötter. Pål Stark var en av dem. 

Efter slaget vid Poltava 1709 förlorade Sverige besittningen över stora landområden. Den svenske kungen valde nu att inta grannlandet Norge och hoppades därmed kunna påverka den dansk-norske kung Fredrik IV till eftergifter. Hösten 1718 sände Karl XII ut sin 10 000-hövdade armé att marschera mot Norge. 

Carl Gustaf Armfeldt 1666-1736


Efter konungens död den 30 november 1718 blev alla svenska trupper i Norge beordrade till återtåg till Sverige. När generallöjtnant Carl Gustaf Armfeldt fick kännedom om att kungen hade gått bort under mellandagarna så befann man sig i Haltdalen i Gauldalen med cirka 6000 man. På något sätt måste man nu komma hem, snabbt och säkert. Det var sent i december 1718 som man påbörjade den långa marschen hemåt. Denna vinter var det iskyla, men snöfattigt så man kunde gå till fots utan att använda skidor och man valde den allra kortaste vägen hem, över Tydalsfjällen tillbaka till Hjerpe skans.

 

Karl XII:s likfärd Målning: Gustaf Cederström

Både människor och kreatur stelnade och föllo neder döde

Man påbörjade vandringen på nyårsdagen men redan samma eftermiddag drog en hemsk snöstorm in och armén tvingades att slå läger vid Öjfjällets norra sida för att undkomma stormen. ”Utur havet, västnordan efter, oppstiga förfärliga svarta moln, vilka strax efter bredde sig över allt med snö och isbark och hade i följe en så bitter brännande köld, att både människor och kreatur stelnade och föllo neder döde”, skrev författaren och prästen Jöran Nordberg (f. 1677 – d. 1744).

Pål Stark från Fors var en av de soldater som inte lyckades ta sig ned från fjället i den iskalla stormen. Nyårsafton hade nyss varit och i almanackan skrev man nu förväntansfullt det nya året, 1719. Hemma i den varma stugan väntade hustru Ursilla och lilla dottern Brita. Men Pål lyckades inte bemästra den hårda kylan och stormen och avled den 3 januari 1719. Enligt kyrkboken ”dödfrusen på fjället”. Pål, tillsammans med tusentals andra soldater blev kvar på fjället tillsammans med sina hästar och utrustning. Ovädret fortsatte men snart nådde de första trupperna med Armfeldt i spetsen fram till byn Handöl, som låg nedanför fjället.

De som överlevde

De som överlevde kylan och stormen på fjället var säkert oerhört lyckliga då de till sist lyckades ta sig ned till byn Handöl, men då det saknades möjlighet att inhysa de behövande i den lilla byn – som bestod av endast 3 gårdar – så avled hundratals soldater de kommande dagarna. De arma soldaterna försökte värma sina kroppar vid eldar alltmedan en kirurg (fältskär) amputerade förfrusna lemmar i hopp om att rädda liv.

Man hade snart lyckats ordna inkvartering i byn Duved för soldaterna, men många stupade på vägen. I byn Vallan, tolv kilometer från Handöl, fanns endast två hus. Enligt sägnen fylldes stugorna där från golv till tak med dödströtta och frusna soldater. De som inte fick plats inomhus, lutade sig mot stugans väggar och på morgonen fann man dem ihjälfrusna.

Ungefär 2100 soldater överlevde marschen, men cirka 600 fick bestående köldskador. Rektorn Olof Broman i Hudiksvall var förfärad och antecknade: ”Vid början av detta år anlände hit hos mig över 250 personer av finska kavalleriregementet och general De la Barres folk. Liksom nästan alle de andre, som gått över fjällen ifrån Norge, voro de förfrusne till händer och fötter och så illa medfarne, att sådan händelse aldrig skett ifrån världens begynnelse. Hela vintern över och jämväl sommaren voro hos mig sjuke, förkylde nästan oräkneliga, av åtskilliga regementen, så väl officerare som gemene, av vilka nog månge jag avsåga, hugga och skära måste dels bägge benen, dels ettdera, fötterna, händerna, fingrerna etc. – ett sådant uselt tillstånd, att ock de döde måtte gråta däröver!”
(Olof Broman f. 1676– d.1750)
År 1936 upptäcktes en massgrav i byn Handöl med 600 stupade soldater.  

I Duved restes senare ett monument i form av en obelisk över de arma karolinernas dödsmarsch. Initiativtagare var Major J. G. Björlin och Major G. Leksell.

Minnesstenen är en obelisk, skapad av Ferdinand Boberg, med inskriptionerna: ”1719 års Caroliner” och ”Af fosterlandet”. Foto: Petey21

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s