Strövtåg i hembygden – Badelunda

Mina föräldrar kommer från Jämtland och Uppland så jag saknar helt släktanknytning till Västerås, där jag är född och uppvuxen. Ärligt talat har jag aldrig känt mig riktigt hemma i den här gamla industristaden. Här finns i alla fall några väldigt vackra platser och så snart våren kommer hoppar jag på cykeln och beger mig ut till Badelunda, strax utanför sta´n…

Anundshög Foto: Helena Bure Wijk

Stenyxor och gamla bosättningar

I Badelunda har arkeologer funnit fler än tusen gravar på många bevarade gravfält vilket visar att platsen har varit betydelsefull både som boplats och kultplats genom tiderna. Man har bland annat funnit åtskilliga stenyxor i området. Under stenåldern stod vattnet ca 40 centimeter högre än idag och större delen av Badelunda låg då ännu under vatten. Men lämningar efter tidiga boplatser har hittats vid Fågelbacken, nära gränsen till Badelunda samt i närliggande Romfartuna, på Äsåsen.

I området har man bland annat hittat stenyxor (den äldsta formen kallades trindyxa), båtyxor och skafthålsyxor. Att Badelunda var bebott under bronsåldern har man bland annat sett genom de skärvstenshögar och den hällkista som har hittats där, men det var under järnåldern (500 f.v.t -1070 e.v.t) som Badelunda var ett blomstrande samhälle.

Anundshögen (Anundshög) i Badelunda är en av de största gravhögarna i Sverige och det stora gravfält som finns i anslutning till högen skvallrar om att området en gång var ett viktigt centrum. Andra storhögar i Badelunda-området är Gryta hög, några kilometer från Anundshög och Furbyhögen, som verkar ha blivit jämnad med marken för flera hundra år sedan. I Sveriges första fornminnesinventering från år 1682 beskrivs Furbyhögen som ”en storhögh i Ingeberga” men det finns idag inga spår kvar efter denna gravhög.

Jag stortrivs på Anundshög, en vacker plats som har en intressant historia

Spännande kvinnogravar

På 1950-talet upptäcktes ett 90-tal järnåldersgravar i Tuna, nära Anundshög. De flesta gravarna är brandgravar, där de avlidna har kremerats, men åtta av gravarna är så kallade båtgravar där de döda har begravts med sina smycken och husgeråd utan att ha kremerats. De åtta båtgravarna är kvinnogravar som ligger centralt på gravfältet, i närheten av en äldre grav från 200-talet f.Kr. som är placerad i mitten. I den centrala kammargraven fann arkeologerna en halsring, armringar och fingerringar av rent guld. I graven fanns även spännen som kvinnan använt för att hålla ihop sina kläder, liksom romerska silverskedar och andra föremål av brons och glas – sammanlagt 337 gram rent guld.

Placeringen av båtgravarna i förhållande till den äldsta kvinnograven, som vid utgrävningen fick namnet X, samt DNA-analys som visar att kvinnorna i båtgravarna var mor/dotter eller systrar gör att man nu tänker sig att kvinnan i grav X kan vara en anmoder till de övriga. En kvinna per generation tycks därmed ha blivit begravd i båt på fältet.

Foto: Helena Bure Wijk

Tunakvinna med make från Danmark?

När jag arbetade som journalist intervjuade jag Stefan Elgh som är chef på stiftelsen kulturmiljövård och han påpekade då att flera av ”Tunakvinnans” föremål visar på någon slags koppling till Danmark. Kanske var hon gift med en man från Danmark? Ingen vet. Gravarnas placering och de föremål som kvinnorna begravts tillsammans med gör att man numera tror att de döda kvinnorna kan ha varit völvor och att det på den tiden kan ha utövats en Freja-kult här i området.

I en båtgrav som gravsattes flera hundra år senare, troligen på 800-talet e.v.t. vilar en kvinnlig ättling till ”Moder X”. Vid sin sida hade hon sin sierskestav och amuletter, hängen, spännbucklor och mynt när hon gravsattes. Båten hon begravdes i är hela sju meter lång och är tillverkad med en teknik som använts i Finland och nordvästra Ryssland. Det är en urholkad stockbåt med sydda kanter och hon begravdes på en bädd av mossa och fräken. En sådan bädd kallades ”Frejagräs” enligt religionshistoriker Britt-Mari Näsström.

Tunakvinnan i båtgrav 75 begravdes på Frejagräs någon gång på 800-talet. Bild: Spaning nr 22 23/2014



Som barn besökte jag ofta Västmanlands Läns Museum och Tunabåten var det mest intressanta föremålet. Jag kunde stå där i timmar och betrakta båten och skelettet efter järnålderskvinnan, hennes vackra, färgglada pärlor och de fina föremålen. Det fanns dock aldrig något skelett i båten, endast några pärlor och en liten, liten bit av hennes käke men genom ett barns fantasiförmåga kan saker förvandlas till helt andra ting. Det blev jag varse när jag i vuxen ålder besökte museet tillsammans med min dotter och fick då veta att det aldrig hade funnits något skelett i ”Tunabåten”. Det var bara en båt, en bit av en käke och några pärlor som hade fängslat mig så mycket som barn…

Arkeologer tror att det fanns en Freja-kult här i området under järnåldern och att Tunakvinnan och de sju kvinnliga släktingar som finns begravda intill henne, var spåkvinnor, så kallade völvor. Völvan var den kvinnliga schamanen och nåjden den manliga i det fornnordiska religiösa samhället. De ansågs vara mångkunniga och hade förmågan till botande. Man trodde att de kunde se framtiden, bota sjukdomar och troddes kunna skänka fiske- och jaktlycka.

Gudinnan Freja var den främsta av alla völvor

Den kvinnliga völvan var ofta äldre och sällan bofast. Ordet völva kommer av det fornnordiska völr sombetyder stav och hon betraktades som en ”vandrande stavbärerska”. Det finns mycket som man forfarande inte vet om Badelunda och dess starka kvinnor men man tydligt se att området inte var en isolerad plats under järnåldern. Människor hade kontakt med andra områden och länder.

I den isländska berättelsen, ”Erik den rödes saga” som präntades under 1300-talet, beskrivs en völva som var klädd i en blå mantel, täckt av stenar. På huvudet hade hon en hätta, fodrad med vitt kattskinn. Hennes vantar var fodrade med samma vita skinn. Kring midjan hade hon ett bälte av fnöske där det hängde en stor skinnpåse med trolldomssaker.

Staven begravdes tillsammans med sina ägarinnor. Rekonstruktion av völvans stav och klädedräkt finns på Västmanlands läns museum. Foto: Helena Bure Wijk

En gång i tiden var den trollkunniga kvinnan, völvan, en vördad schaman här i Norden. Völvornas stavar har hittats i ett fyrtiotal skandinaviska gravar, intill sina ägarinnor. Stavarna är av trä eller järn och har ibland en liten ”korgliknande” anordning upptill. Staven tros ha varit ett symboliskt spinnredskap. Med sin stav och sången, ”vårdlocken” troddes völvan ha makt över liv och död, lycka och olycka.

Föreställningen om att somliga kvinnor hade makt över liv och död genom sin spinnutrustning är väldigt gammal. I den förkristna nordiska mytologin satt de tre nornorna, Urd, Skuld och Verdandi vid världsträdets fot och spann människornas livs- och ödestrådar med sina sländtrissor. Man trodde också att dödsgudinnor, så kallade valkyrior kunde väva utgången i strider på sina vävstolar.

Nornorna satt vid Yggdrasils fot

 

 

 

Källor: ”En historisk vandring i Badelundabygden”(Badelunda hembygdsförening 1989), Stefan Elgh, John Kraft, Britt-Mari Näsström och egen forskning

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s