En fridfull tillvaro i skogen

Jag tar gärna en promenad i en närliggande skogsdunge, men bor helst inte ensam i skogen numera 🙂

Närheten till naturen har alltid varit viktigt för mig, så det föll sig naturligt att slå till då jag fick möjlighet att hyra det lilla torpet. Ganska snart insåg jag dock att livet i skogen kan vara riktigt påfrestande, inte alls så fridfullt som jag hade hoppats.

Takdropp och fågelsång

Det lilla torpet med anor från 1700-talet ligger väldigt ensligt, djupt inne i de mörka Upplandsskogarna, men att vistas i skog och mark har alltid varit min ”grej”. Som barn brukade jag ligga i den mjuka mossan och betrakta grantopparna som sakta vajade i vinden. Att vara i skogen och lyssna till vindens sus i trädtopparna fyllde mig med lugn och lycka. Jag insåg att stillheten i skogen var precis vad jag behövde.

Visserligen var det vårvinter när jag hyrde torpet och beslutade mig för att flytta dit. Kanske inte den bästa tiden på året när man vill prova på att leva torparliv, men jag såg framför mig hur jag snart skulle sitta på den lilla verandan i den ljuvliga vårsolen. Takdropp och fågelsång skulle fylla mina dagar. Jag var förväntansfull när jag packade bilen och styrde kosan mot Uppland och mitt nya, mycket mer fridfulla liv.

Skomakare Åhman och hans hustru Lovisa utanför torpet omkring 1925. Foto: Knutby-Faringe-Bladåkers Hembygdsförening



Vårvintrar kan vara lite luriga och man vet aldrig riktigt var man har dem. Ena dagen är det blidväder och fågelsång. Nästa dag kan det vara tio minusgrader, snöstorm och höga snödrivor överallt. Så var det även det här året. Snön var meterdjup när jag kom fram till Upplandsskogen, körde fast i en snödriva och tvingades att pulsa några kilometer in i skogen för att komma till mitt nya hem.

Målning: Gustaf Fjæstad

Det lilla torpet låg så fridfullt där i en skogsglänta och jag fylldes av lycka och förväntan. Snart skulle jag få sitta i vårsolen och dricka mitt morgonkaffe medan lärkorna drillade i trädtopparna! Det fanns varken elektricitet eller rinnande vatten i stugan, men ska man leva torparliv så är det väl lika bra att göra det fullt ut, tänkte jag.

Stugan var inte stor. Den bestod av ett kombinerat kök och vardagsrum med en gammal vedspis samt en mindre kammare där en säng stod. Jag klappade den fina, gamla vedspisen och kände plötsligt historiens vingslag. Till det här lilla torpet flyttade min mammas farmor när hon hade fött ett oäkta barn år 1896. Torparhustrun var en släkting och fadder till morfars mamma, så det föll sig naturligt att hon och barnet flyttade till familjen. Jag gick runt en stund och inspekterade stugan och kunde inte begripa hur i hela friden skomakare Åhman med hustru, deras tre barn och två pigor kunde rymmas i det minimala torpet, då på 1800-talet. Och sedan flyttade mammas farmor och hennes dotter in. Det var ett mysterium hur de kunde rymmas under samma tak, allihop.

År 1896 bodde mammas farmor Charlotta och hennes dotter i det lilla torpet tillsammans med skomakare Åhman, hans hustru, deras tre barn och två pigor. Hur i hela friden fick de plats allihop?


Egen härd är guld värd

Torpet var iskallt och jag insåg att det var dags att elda i vedspisen, torpets enda värmekälla. Jag hittade några vedklabbar och gammalt gulnat tidningspapper i en korg och började glatt att göra upp eld. ”Egen härd är guld värd” lyder ju det gamla ordspråket och jag sände en innerlig tanke av tacksamhet till författaren. Så rätt han eller hon hade! Det finns ju ingenting så härligt som att sitta vid sin härd och känna den ljuvliga värmen som sprider sig i rummet och även inombords. Tyvärr insåg jag snart att det inte är det lättaste att få fyr i den egna härden när både tidningspapper och vedträn är fuktiga.

Det hade redan hunnit bli mörkt utanför fönstret när jag äntligen fick fart på brasan. Jag förstod med ens hur Robinson Crusoe måste ha känt, där på den öde ön när han lyckades bemästra de svåra omständigheterna. Glad i hågen dansade jag omkring i torpet, rusig av lycka. Jag hade lyckats göra upp eld!
Efter någon halvtimme kom det inte längre rökmoln från munnen när jag andades, så jag förstod att det kanske var plusgrader i stugan. Jag bestämde mig för att ta av mig stövlarna och göra mig lite hemmastadd. Jag pysslade och donade i mitt nya hem en bra stund. Allt kändes så mysigt och vedspisen spred sin ljuvliga värme. Jag lade på vedträ efter vedträ i spisen och framåt sjutiden på kvällen var det så varmt att jag blev tvungen att öppna dörren på vid gavel för att få lite svalka. Det var becksvart där utanför och jag kunde inte ens ana trädstammarna i skogen. Bäst att hålla sig inomhus i värmen, tänkte jag.

Foto: Wikipedia

Några timmar senare insåg jag att spisen hade slocknat och vedkorgen var tom, men den mysiga värmen spred fortfarande sin härliga värme i stugan. Jag bestämde mig för att gå till sängs, sopade bort lite musspillring som låg på madrassen och lade mig ned. Att leva torparliv tar på krafterna och morgonen därpå hoppades jag kunna sitta på verandan och dricka morgonkaffe i den värmande vårsolen. Apropå morgonkaffe…var i hela friden fanns brunnen där jag skulle hämta vatten? Det hade jag glömt att ta reda på. Utedasset hade jag i alla fall koll på. Det lilla rucklet stod en bit in i skogen, öster om torpet om jag mindes rätt…

Det var lite svårt att somna. Jag kunde inte låta bli att känna ett visst obehag nu när jag visste att råttor och möss tydligen besökte huset och även sängen. Livet på landet hade sina baksidor, men de många fördelarna övervägde, tänkte jag. Tänk så lugn och fridfull jag skulle känna mig inom bara ett par dagar här i stillheten, i skogen. Jag skulle sitta på verandan och skriva böcker i vårsolen mest hela dagarna, alldeles fridfull och glad.

Monster under sängen

Jag vaknade med ett ryck vid midnatt. Hela torpet skakade när någonting rörde sig under golvet. Det var iskallt i rummet och jag blev tvungen att sätta på mig stövlar och vinterjacka igen.

Någonting for runt under golvet, i husgrunden och jag kände mig med ens inte ett dugg fridfull. Livet på landet kändes väldigt skrämmande. Jag tog min ficklampa och stapplade ut i den mörka skogen med yxan, sökandes efter en huggkubbe där jag kunde hugga lite ved för att elda i vedspisen. Det var becksvart där ute och väldigt skrämmande i det totala mörkret. Jag insåg snart att det är omöjligt att hugga ved samtidigt som man håller i en ficklampa. Jag tyckte att jag såg gula ögon lysa i mörkret mellan trädstammarna och rusade skräckslagen in i den kyliga tryggheten i torpet. Det var säkert en varg eller någonting ännu farligare. Jag sov med stövlar, mössa och jacka på den natten.

Framåt morgonen vaknade jag av att det var full fart på monstret under sängen igen. Den knakade och skälvde under golvet. Jag kände mig alldeles panikslagen. Plötsligt mindes jag att någon hade berättat att det bodde en grävling under stugan. Jag skrattade åt min löjliga rädsla och kände mig med ens väldigt lättad. Det var bara en liten sprallig grävling som bodde under huset, som just höll på att vakna ur sin vintersömn! Det var absolut inget monster! Så larvig man kan bli när man inbillar sig saker och skrämmer upp sig själv i onödan, tänkte jag, tog yxan igen och begav mig åter till vedkubben.

Monstret under sängen visade sig vara en sprallig grävling Foto: BadgerHero

Snön låg fortfarande meterdjup och det var minusgrader, men skogen tedde sig alls inte lika hotfull i det disiga morgonljuset. Jag lyckades klyva några vedträn och gick med ett segervisst leende mot stugan. Nu skulle jag minsann få fart på brasan i vedspisen och sedan försöka hitta brunnen där jag kunde hämta vatten till morgonkaffet. Allt skulle bli så bra! Och jag var ju inte alls alldeles ensam i skogen. Jag hade en liten vän under huset. En liten trevlig grävling som höll på att vakna ur sin vinterdvala. Jag funderade på vad jag skulle kalla min nya vän. ”Grävlis” kändes ganska rätt. ”God morgon lilla söta Grävlis”, kunde jag säga om morgnarna när jag gick till brunnen för att hämta vatten…

Men så insåg jag att jag hade läst något väldigt skrämmande om just grävlingar! De kanske ser söta och beskedliga ut men kan vara lika opålitliga som vårvintervädret. Man vet aldrig riktigt var man har dem heller – och de kan vara särskilt aggressiva när de vaknar ur sin vintersömn. Kalla kårar löpte åter utmed ryggraden och jag vågade knappt ta steget upp på farstubron till torpet. Tänk om han fick för sig att vakna just nu och alldeles yrvaken rusa fram och bita mig i benet?

Jag hade läst om de där lite mer aggressiva grävlingarna som plötsligt kan rusa fram och bita sig fast i benen. Då gäller det att ha någonting som prasslar eller knakar, instoppat i stövlarna. Att ha träkol eller knäckebröd i stövelskaftet var ett välbeprövat knep på 1800-talet. Grävlingar släpper nämligen inte taget förrän det knakar, det har jag läst någonstans. Jag rusade runt i stugan och letade efter träkol eller något annat som prasslar, alldeles panikslagen. När jag varken hittade kol eller knäckebröd bestämde jag mig för att stoppa in tidningspapper i stövlarna. Prasslande tidningspapper kan säkert skrämma en yrvaken grävling som har råkat bita sig fast i benet, hoppades jag.

Grävling Foto: Wikipedia


Stressigt liv i skogen

Jag tittade ut genom fönstret och såg brunnslocket skymta där borta i fjärran. Målet för dagen var att tända eld i vedspisen och koka det där ljuvliga morgonkaffet. Irrationella rädslor skulle inte få hindra mina planer! Jag tog några djupa andetag och rusade ut i snödrivorna med andan i halsen. När jag till slut hade lyckats springa fram till brunnen råkade jag halka på brunnslocket och låg där i snön en stund och kippade efter andan. Brunnslocket var fastfruset och först framåt 16-tiden på eftermiddagen hade jag fått fart på elden, vattnet och allt det andra och kunde äntligen dricka morgonkaffet.



Den kommande tiden i skogen förflöt som i ett töcken. Om nätterna härjade min nya, skrämmande ”vän” där under golvplankorna och höll mig klarvaken. Om dagarna högg jag ved mest hela tiden, eldade i spisen och kämpade med att få vatten från den frusna brunnen. Jag började ganska snart inse att torparlivet kan vara riktigt påfrestande och är inte alls så fridfullt som jag hade hoppats på. Om jag hade lämnat torpet i ottan för att göra dagsverken, som man gjorde förr i tiden, så vet jag inte hur i hela friden jag hade hunnit få värme i huset innan det var dags att sova. Eller morgonkaffe. Jag beundrar alla de människor som genom tiderna har klarat av att leva så. Dagarna var så fyllda av arbete och göromål men de lyckades ändå få tiden att räcka till.

Foto:Pixabay

Tiden i skogen fick mig att inse att jag har blivit en inbiten stadsbo genom åren, bortskämd med moderna bekvämligheter som el, rinnande vatten och toalett. Jag sitter gärna vid strandkanten och metar på sommaren, tar långa promenader i någon närliggande skogsdunge och njuter av vindens sus i grantopparna, men håller mig helst i närheten av det som jag uppfattar som trygghet. Det förvånade mig att jag blev så skrämd av ensamheten i naturen och av djuren som lever där. Som barn var jag inte alls så här fånig.

När snödrivorna hade smält undan litegrann den vintern och den härliga vårsolen äntligen tittade fram, packade jag snabbt mina pinaler, lämnade torpet och sprang med stora skutt hela vägen genom skogen till bilen för att återvända till stan, fortfarande med prasslande tidningspapper i stövelskaften, för säkerhets skull…

Jag metar gärna på sommaren men håller mig helst vid strandkanten 🙂

 

Obs! Det är en gammal myt att grävlingen biter tills de hör ett krasande ljud och att man därför bör ha kol eller knäckebröd i stövlarna! Grävlingen är en social och fredlig varelse som hellre flyr än går till attack. Grävlingen är aktiv på nätterna så det kan bli lite störande om man har en grävling i hemmet (eller under golvet) 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s