Lyckeby vid Lyckebyåns mynning var en gång en liten handelsstad som hette Lyckå. Den lilla staden hade tidigt en egen kvarn som drevs genom det vattenfall som låg ovanför staden, men staden men kom aldrig att bli en särskilt blomstrande handelsplats och den drabbades hårt i krigen mellan Sverige och Danmark. Det var Claus Nielsen Sparre som först satte Lyckå på kartan då han år 1449 köpte några tomter, byggde en gård samt en borg på platsen. Då Blekinge befann sig i gränslandet mellan Sverige och Danmark drabbades den lilla staden hårt i krigen.

1800-talsjournalisten Maximilian Axelson berättade på sin tid om stadens uppkomst: ”Platsens första tillvaro och öden förlora sig i forntidens mörker, och det är först från och med år 1452 man derifrån har några säkrare underrättelser”. Han beskriver hur Lyckå detta år erövrades av kung Karl Knutssons fältöverstar Gustaf Karlsson och Birger Tolle. Tolle blev sedermera hövitsman på Lyckå slott. ”Lyckå kallades på den tiden i den gamla rimkrönikan Lyckna, och nämnde urkund besjunger den nyssnämnda eröfringen sålunda: ”The drogo strax till Lyckna, Gud gaf them lycka thet att gaa, thet anammade Her Birger i the stunde att förvarat thet bäste han kunde.”

 

 

Lyckå miste sina stadsprivilegier år 1600 och den danska kung Kristian IV befallde att slottet, som hade uppförts 1545, skulle rivas. Slottets stenar skulle i stället användas till befästningar i den nya staden Kristianopel.  När riksrådet Christer Bonde skrev till svenska regeringen 1658 framstår den lilla handelsstaden som allt annat än blomstrande: ”Mitt imellan Runneby och Christianopel ligger en gammal och nu ödelagd stad, benämnd Lyckeby, vid en ström, som löper in uti en vik af stora sjön. Men hamnen är af intet värde. Där bo ännu en hop folk, hvilka äga den åkern, som tillförne hafva hört under staden, och bruka honom fri för alla utlagor. En god krog och några handtverkare finns där, men ibland det öfriga folket synas några reglementen vara af nöden.”.

På 1600-talet bodde en gren av min släkt i Lyckeby där de var guldsmeder och verkar ha trivts bra, trots de svåra tiderna. Jag har skrivit lite om anfäderna- och mödrarna i ett tidigare inlägg som du hittar här.

Även beskrivningar av staden under 1700-talet framhåller den som allt annat än blomstrande: ”Lyckeby har haft egen präst och kyrka, hvilken skall varit ganska rymlig och haft tre rader stolar, men år 1736, på en söndag, började kyrkan rämna och falla omkull”. Maximilian Axelson berättade på liknande sätt om staden på 1800-talet och menade att den redan under 1560-talet ansågs vara en ”klen handelsplats”. Bönderna kunde inte få de viktiga varor de behövde som humle, malt, salt, rågmjöl och hampa. När slottet intogs och förstördes år 1564 övergav invånarna sin stad och orten ”förde därefter intill sitt slut ett tynande lif”. I mitten av 1600-talet ansågs Lyckeby vara den ”fatt-och eländigaste församlingen i området”.

 

 

 

Källor: Lyckeby 19 Augusti 1658 Christer Bondes berättelse till svenska   regeringen d. 19 Aug. 1658.  Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige / Fjerde Bandet. I. J. K. L / Yngve Göransson, Lyckeby och Lyckå slott av Maximilian Axelson -Svenska Familjejournalen, Band XV, 1876, N:o VI, egen forskning.