Tiden går fort när man har roligt

Den Av Helena Bure Wijki Okategoriserade

 

Jag och nyckelpiga

Året innan jag föddes började min pappa arbeta som journalist och jag fick vara med i några små artiklar i länstidningen. Det är inte klokt så snabbt åren flyger förbi. Idag är jag en (över)mogen dam i mina bästa år, men det är väl som det gamla ordstävet säger – tiden går extra fort när man har roligt 🙂

Text och foto: Björn Wijk


Nå´t vårfint?

”Det är dags att se om sin vårgarderob. Tjocka vinterkläder byts mot tunnare och lättare plagg i ljusare färger. Kanske många damer gör som Helena på bilden- försöker att knåpa ihop något plagg själva. Hon är bara nitton månader ännu och nöjer sig än så länge med att tråckla ihop något vårlätt för pojkdockan Olle.”

 

Nu börjar träningen

”Åka skidor är nog inte så lätt. Det har Helena i Surahammar, två och ett halvt år, kommit underfund med under de inledande övningarna med julklappsskidorna. Och även om man inte siktar så högt som till att bli en ny Toini så kan det vara roligt att vara någorlunda kompis med brädlappar och stavar. Tar man det bara med gott humör så går det i alla fall framåt, litet i taget. Och gott humör det har Helena. Det var rätt så knepigt att lära sig gå för halvtannat år sedan men nu är Helena fullfjädrad i den konsten, så det här med skidorna det ordnar sig säkert det också”.


Smultronflicka i Surahammar

”Småttingarna väntar i år otåligt på att smultronen skall mogna. Torkan har gjort att de åtråvärda bären inte utvecklats i normal takt. Nu börjar det emellertid lysa härligt rött lite varstans i backarna och barnen är inte sena att plocka munnen full av de söta bären.

Det klassiska grässtrået är en lyckad lösning för den som vill ta bär med sig hem och avnjuta dem med gräddmjölk. Det är ju inte alltid man beräknar att hamna mitt i ett smultronställe. De flesta smultronen är väl lite bleka på den sida som solen inte fått smeka, men Lena på bilden fick ett ordentligt skrovmål på solmättade bär i en dikeskant i Surahammar”.



Undulat på långtur

”Huvudsaken att man klarar sig, tycker både undulaten Putte och hans matte Helena

Undulaten Putte har alltid tyckt om att röra på sig. Naturligtvis har han bur och känner sig hemma i den – när han skall sova. Annars flyger han fritt, men bara inomhus förstås. Häromdagen bestämde han sig för en längre utflykt. Balkongdörren stod öppen och lilla matte, Helena 7 år, var utom synhåll. Så Putte stack iväg, han. På en riktigt lång utflykt. Bortåt sju kilometer, från Stentorpsgatan till Sidensvansgatan. Helena blev naturligtvis hjärtängslig när hon kom in och såg att Putte var borta. Sökande i grannskapet gav ingenting och man började tro att Putte var borta för gott. Man annonserade ändå, tog en sån där halmstråchans. Och den lyckades. Putte försvann en söndag och på onsdagen ringde man från en familj på Råby, att man tagit en gulgrön undulat tillvara. Det var Putte, det. Oskadd, glad och pigg återbördades han hem igen”.

 

Pappa och jag på 1970-talet

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

Gravatar
WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. ( Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. ( Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. ( Logga ut /  Ändra )

Avbryt

Ansluter till %s