Finspång har kallats den svenska industrins vagga och på min mormors sida av släkten har vi djupa rötter där. Genom århundradena har järnmalmsbrytning och järnhantering varit den viktigaste verksamheten i området och redan tidigt organiserades bergsbruket i flera bergslagar som hade särskild lagstiftning – Hällestads bergslag, Vånga bergslag och Risinge bergslag. Jag har skrivit lite mer om bergsmännen i ett tidigare inlägg här i bloggen.

Risinge i norra Östergötland är en socken med gamla anor. Man tror att ortsnamnet betyder ungefär ”de som bor vid snårskogen”. Stenyxor har hittats i områden som tyder på att det redan för 5000 år sedan bodde människor där. De första invånarna var inte bofasta. De var jägare-samlare som förde en nomadiserande tillvaro och förflyttade sig mellan olika platser, beroende på tillgången av föda.

Författaren Mathilda Lönnberg, som själv var från Risinge beskrev vyerna från en båtresa år 1896: ”Icke är Glan en bland de största af Götalandets sjöar, den är kanske icke heller den fagraste, dock erbjuder den för ögat en mängd af växlande syner, som, förhöjda af den strålande sommarsolen och afspeglade af de klara glittrande böljorna, framställa sig som en både storslagen och tilldragande rundmålning”.

Eskil vid Ängnäs

På den lummiga halvön Ekön (Öna) öster om Finspång fanns under 1600-talets första hälft en frälse och säteribebyggelse som hette Ängnäs. Där arbetade min gamle anfader Eskil Jönsson som frälseinspektor. Eskil hade tidigare varit förman på Syttorp i Östra Ryds socken hos Salomon Skutenberg (f.1655 d.1693). Salomon var hovjunkare hos Magnus Gabriel de la Gardie. År 1689 blev Eskil frälsefogde på Skutenbergs gods på natursköna Ekön. När Salomon avled 1693 fortsatte Eskil att arbeta som frälseinspektor inom familjen, hos änkan Christina Kagg (d.1724). Han avled där år 1706.

”Och snart ila vi förbi det fagra Ängnäs, som ligger där så leende på sitt lummiga näs. Det aftecknar sig mot en bakgrund af skogiga berg i en omgifning af ekar och alar. Glan slår armarne omkring det i förtjusning, och framför sväfvar en liten björkbeklädd holme lik en farkost på vågen, under det att bakom oss sjön utbreder sitt vida, mörkblåa vatten — en graf för minnen från förgångna tider, hvilka stiga upp och gå igen i drömmar om hvad som varit” skriver Mathilda Lönnberg så målande år 1896.

Eskil Jönsson var gift med Elin och paret fick tillsammans fyra barn, tre döttrar och en son. Min anmoder Elsa Eskilsdotter f. 1675, gifte sig med hammarsmeden Valentin Bengtsson Qvarfordt f. 1661.Här kan du läsa mer om Elsa och Valentin och även på min sida som finns här.
Eskils och Elins ende son Henrik f.1683, gifte sig med Christina Borg f. 1886 och Henrik kom att bli anfader för den stora släkten Egnell som du kan läsa mer om här. Henrik skrevs in som ”Henricus Aeschilli” (latin) när han var endast 9 år gammal vid Linköpings skola år 1692 berättar ättlingar till Henrik på sin webbsida. Vid 23 års ålder var han student i Lund och valde då att byta namn till Egnelius. Tog värvning år 1709 och blev fältväbel samma år. Henrik blev sedan kapten. Han avled år 1743.

 

 

Källor: Anders Köhler, Mattias Loman, Egnelliana, egen forskning, ”Sommarvandring i Östergötland” av Mathilda Lönnberg 1896.