Familjen Sporrong

Målning (beskuren): Évariste Carpentier 1845-1922

Under 1500-talet kom Liège i Belgien att bli den europeiska järnhanteringens nav. Det var naturtillgångarna i området samt järngruvor, skogstillgångar och vattenkraft från Ardennerna som gjorde den blomstrande utvecklingen möjlig. I området uppstod snart nya innovationer och produktionsmetoder, exempelvis ”resmilan” som förbättrade kolets kvalitet avsevärt. Vallonsmidet gav ett smidbart och segt järn av extra hög kvalitet som gjorde att materialet kunde användas i helt annan omfattning. När Sverige behövde skicklig arbetskraft kom många valloner hit. Tanken var att man skulle arbeta här i några år och sedan återvända till hemlandet, men många familjer valde att stanna kvar. Idag är vi fler än 100 000 vallonättlingar i Sverige.

Morfar och hans bröder



Många stannade

Det var vallonernas speciella teknik att framställa smidesjärn som gjorde dem så efterfrågade. Några tusen valloner kom till vårt land från sydöstra Belgien och norra Frankrike, på initiativ av arrendatorn Welam de Besche och hertig Karl i början av 1600-talet. De svenska bruken var vid den tiden i stort behov av skicklig arbetskraft och kunde erbjuda bra löner.

Den tidiga valloninvandringen skedde främst till bruken i Östergötland och Värmland men under 1600-talets första del inflyttade många vallonfamiljer till de uppländska bruken, som arrenderades av köpmannen Louis de Geer. Man beräknar att ett par tusen valloner invandrade till Sverige mellan åren 1626 – 1655. Av dessa bosatte sig en tredjedel vid de uppländska bruken. För många familjer var det hoppet om en bättre ekonomi som lockade dem hit. Tanken var att man skulle arbeta här en tid för att sedan återvända till hemlandet, men många familjer kom att stanna kvar. Endast cirka 20 procent av vallonerna återvände.

Hallberg var den siste masmästaren vid Ankarsrums bruk (med vit mössa på fotot).



Behöll sina sedvänjor

Vid bruken levde vallonfamiljerna sina liv och behöll sina kulturella sedvänjor och ibland även sitt språk långt in i tiden. Bruken var som små samhällen i miniatyr och när man forskar i de gamla arkiven kan man se att några vallonfamiljer ofta hade en mer framträdande position än andra. För arbetsgivaren var det viktigt att upprätthålla en monopolställning inom produktionen och för vallonfamiljerna var det viktigt att uppnå en sådan ställning vad gäller arbetstillfällen. Arbetslagen utgjorde för de anställda och familjerna den sociala tryggheten. Mästaren hade den högsta sociala positionen på bruket och hans söner bereddes ofta plats i faderns arbetslag där de fick börja sin bana som dräng eller kolpojke, goujar.

Ett slags socialt mönster formades på bruken där vissa familjer hade framskjutna poster inom arbetslagen och svarade för ett utbyte av giftemålspartner. På så sätt såg man till att arbetstillfällena på bruket hölls inom familjen.  Som utomstående var det oerhört svårt att komma in i dessa slutna sociala sammanhang men det kunde i vissa fall ske genom ingifte eller om en släkt saknade en manlig medlem i lämplig ålder i sitt arbetslag. Det här mönstret levde kvar på vallonbruken länge, ända in på 1900-talet på vissa orter.

Morfar Ivar

Familjen Sporrong

Den 29 april år 1625 tecknade smältaren Bertrand Sporrong kontrakt i Liége för fyra års arbete som smältare vid Finspångs Bruk i Östergötland. Hans hustru Jacqueline Martelleur kom inflyttande långt senare, år 1638 och familjen bodde en tid vid Österby bruk och sedan i Forsmark. Namnet Sporrong (le sporon) betyder ”sporre” och det sägs att man hade en sporre som sitt bomärke.

Sonen Francois Sporrong f.1605 fick ett tvåårigt kontrakt som malmslagare i Löfsta bruk i Uppland år 1627. Francois blev sedermera masmästare och valde att stanna kvar i Sverige tillsammans med sin familj. Sonen Pierre Sporrong f. 1677 blev masmästare, liksom sin far. Han arbetade en tid vid Vällnora bruk i Knutby, Uppland och bosatte sig sedan i Bennebols masugn i Bladåker, Uppland. Flera av Pierres söner blev masmästare och familjen kom att arbeta flera hundra år i Bennebols bruk.



Jag har skrivit mer om släkten i Bennebols masugn i ett tidigare inlägg som du hittar här




Källor: Fataburen 1981, Nordiska museets och Skansens årsbok, egen forskning

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s