När skogsfinnarna kom som nybyggare till Sveriges mest ödsliga trakter i slutet av 1500- och i början av 1600-talet var Finland och Sverige ett och samma rike. Både finländare och svenskar tillhörde den lutherska trosbekännelsen och var undersåtar i samma land, men kulturellt och språkligt fanns stora skillnader.

Stora olikheter

Det svenska bondesamhället var hierarkiskt uppdelat. Husbonden var den styrande och under honom befann sig de andra, uppdelade utifrån ålder, kön och arbetsuppgifter. Alla hade sin givna plats i det gamla bondesamhället. Kyrkan var själva navet i samhället och det var där man döptes, konfirmerades, vigdes och slutligen begravdes. Däremellan gick man till gudstjänst varje söndag och till regelbunden nattvard.

Skogsfinnarna hade stor erfarenhet av livet i skogarna redan när de anlände, ibland med en tobaksdosa eller näverstrut fylld med snabbväxande svedjeråg som enda bagage. De bosatte sig på obebyggd mark, långt in i skogarna och det kunde vara många mil till kyrka och bygemenskap, varför assimilering in i det svenska samhället- och språket kom att dröja.

Familjen och hemmet i centrum

För de östfinska nybyggarna var familjen och klanen självaste navet i tillvaron och man hade inte någon hierarkisk uppdelning. Även de så kallade ”lösfinnarna”, de som saknade egna torp, fick dela på årets skörd med de bofasta finnarna. Östfinnarnas enkla hus, pörten (från finskans ”pirtti”) dominerades av en stor ugn, varifrån röken spreds i allrummet och försvann ut genom små gluggar på väggarna. Genealogen Abraham Hülpers som var verksam under 1700-talet beskrev hur finnarna satt i sina stugor och tittade ut genom fönstergluggarna, mörka i ansiktet av ”rök och solhetta”.

Rökstugan fungerade som bostad för både människor och kreatur, som ria (torkhus för säd) och som bastu. Hülpers beskriver hur den kunde se ut: ”Rökstugan gör rätt för namnet, den liknar utanpå våra badstugor, och inuti är den mörk, hälst då fönsterluckorna stå igen. Här vistas finnarna både vinter och sommar. De hafva här ett långt bord med bänkar omkring väggen. Uti några finnas lafvar, men eliest ligga de mäst på golfvet. Sängar brukas sällan, om icke hos någon nämndeman. Deras sängkläder bestå endast af en halmtapp och en svart skinnfäll. Barnen ligga merendels om vinteren på ugnen, men eljest på golv eller bänkar i skinnfällar”.

Att män och kvinnor badade ångbastu tillsammans var något man från kyrkans håll såg med oblida ögon på. ”I seder och lefnadssätt skiljas finnarna ifrån nybyggarena. De bada hela året igenom, 2 a 3 gånger i veckan. Blygsamhet saknas vid sådana tillfällen; då slika bad anställas i hela bylagets sammanvaro af bägge könen, icke allenast i badstugan, utan och på marken; ty detta folket springa vintertiden nakna ifrån badstugan och vältra sig i snödrifvan, men om sommaren kasta de sig i sjön, eller ösa vatten på hvarandra. De likna deruti Ryssarna, hvilka på samma sätt anställa sina bad, som jag sedan, under varelsen i Ryssland, haft tillfälle at få se” skrev hembygdsforskaren och prästen Erik Fernow på 1700-talet.

Skogsfinnarnas liv tycks ha präglats av enkelhet. Även maten var enkel och nationalrätten mutti, en gröt som kokades i fiskspad eller i vatten med ister, kunde bäras med i väskan och ätas kall direkt ur handen. Till helgen blandades gröten med vete- eller kornmjöl och kokades i surgrädde.

Troende men inte så kyrkliga

Nybyggarna från Savolax tycks ha haft en stark tro på ”något högre” och även en stark tilltro till magi, men man verkar inte ha varit särskilt kyrkliga. Visst tillhörde man den lutherska trosbekännelsen, men den avskalade religiösa tron där ”ordet” stod i centrum, tycks inte ha imponerat särskilt mycket på nybyggarna. Man blandade hellre böner från katolsk tid med magiska läsningar, i hopp om beskydd för liv och lycka. ”Man höll fast vid sina gamla hedniska bruk som på ett egendomligt sätt sammanflätades med kristna, katolska religionsbegrepp. Det mystiska i de ofta praktfulla katolska ceremonierna gjorde ett djupt intryck på det enkla folket” skrev historikern Richard Gothe.

Lyckan var central och den ville man vinna, men man måste även försöka bevara densamma – och återvinna den, om den gått förlorad. Lyckan måste även skyddas då man föreställde sig att den kunde stjälas av illasinnade människor och väsen. Enligt Richard Gothe gjorde man skillnad mellan sjukdomar som uppstått genom illasinnade människor –panentatauti och dem som blivit pålagda av Gud – jumalantauti. Jumalantauti befattade man sig inte med, men panentatauti ansågs kunna botas med örter, salvor och diverse magi. De kloka vismännen- och kvinnorna trodde sig inte kunna utföra några mirakel på egen hand. Man såg sig som medhjälpare till Gud. ”Kylle se cwle Somen kielen, ioca ymmerdä Caikein mielen” (Han som ser i alla hjärtan neder, nog förstår Han ock, vad finnen beder)!”

Ett av de äldsta finska ord som fortfarande finns kvar i svenska språket är ordet ”pojke” som har använts sedan medeltiden. Ortsnamnsforskaren Gunnar Pellijeff har lyft fram att de vanligaste stamorden i de finska ortsnamnen var lampi (tjärn), suo (kärr) och mäki (backe) vilket visar vad som var värdefullt för den östfinske nybyggaren. Man behövde en backe att odla och bygga sitt torp på, en tjärn att fiska i, samt ett kärr där ängsgräs till djuren kunde hämtas. Ett annat ord som finns bevarat i ortsnamn från tiden då de finska nybyggarna kom är ”aho” som betyder svedjeäng.