Den mediala förmågan verkar ha funnits i släkten sedan urminnes tider och redan tidigt 1600-tal var mina anfäder- och mödrar kända för att kunna bota sjuka och hitta försvunna föremål. På den tiden ansågs förmågan ärvas ned inom familjen, från föräldrar till barn. Under häxprocessernas tid blev det tydligt att även kyrkan trodde att fama publica, släktskap, var ett starkt indicium för trolldom. Många människor inom samma släkt halshöggs och brändes på bål som häxor 1675.

Det enda jag visste var att jag absolut inte ville

När jag som ung upptäckte att jag är medial kände jag inte till att förmågan finns i släkten. Det enda jag visste var att jag absolut inte ville vara medial.
En stor del av min barndom tillbringade jag nämligen i en frikyrkoförsamling och där fick man lära sig det mesta om himmel och helvete, ont och gott. Om man följde Jesus och blev frälst så skulle allt bli bra. Jag minns hur pastorn visade en bok som hade en svart och en guldfärgad sida i söndagsskolan. De goda människorna skulle få vandra på gator av guld tillsammans med Jesus i livet efter detta. För de andra väntade totalt mörker och ett evighetslångt lidande i gehenna. Den rädsla jag fick med mig från kyrkotiden gjorde att jag absolut inte kunde acceptera att jag hade ”övernaturliga” förmågor. Att ägna sig åt det ockulta gick ju stick i stäv med bibelns budskap och jag var livrädd för den där djävulen som man alltid pratade om i kyrkan…

Religiösa övertygelser

Det här var på den tiden då ingen pratade högt om parapsykologi och medialitet. Det fanns inget internet på den tiden och enda källan till information var det kommunala biblioteket. Jag bestämde mig för att gå dit och läsa igenom all litteratur inom området. Jag lyckades bara hitta tre böcker – ”Jag ser”, ”Jag hör” och ”Seanser”, skrivna av mediet Astrid Gilmark som redan på 1960-talet gick ut offentligt med att hon var synsk.
Det var en ganska ensam tid och jag kände inte till någon i släkten som hade samma ”problem” som jag. Jag vände mig till en pingstpastor som sa att jag måste be Jesus om förlåtelse. Jag visste inte vad jag skulle be om förlåtelse för, men gjorde det ändå. Det hjälpte inte. Jehovas vittnen kom på visit en dag och menade att det var djävulen som hade öppnat en kanal till mig. Anledningen skulle vara att jag hade läst en bok om indisk psykologi.

Jag sökte efter svar överallt, men hittade ingenting. När jag till slut hittade en spiritualistisk förening och kontaktade dem, hade jag hoppats på att få lite vägledning om hur jag skulle hantera det hela, men rådet jag fick var i stället att föreställa mig att jag hade en ”ostkupa på huvudet”. Då skulle de onda andarna inte kunna nå mig.

Jag var visserligen ung och rädd vid den här tiden, men inom mig kände jag att de här religiösa föreställningarna jag mötte från olika håll var ganska märkliga. Jag började känna mig trött på all religiös övertygelse och hade inte den minsta lust att gå med i spiritualisterna och föreställa mig en ostkupa på huvudet, heller. Jag skrev ett långt brev till Astrid Gilmark. Om någon kunde ge mig råd, så var det hon, tänkte jag.

När svarsbrevet kom var det hennes make som skrev brevet och jag fick veta att Astrid hade varit tvungen att gå under jorden och bodde nu på okänd ort, då hon under lång tid blivit förföljd av religiösa grupper.  Jag insåg att jag var helt ensam. Ensam är inte alltid stark, men om jag bara kunde hitta vägar att själv kunna kontrollera min medialitet så kunde jag kanske lära mig att leva med det?

Lärde mig leva med det

Ordet intuition kommer av latinets introire som betyder ”att gå inåt”. Den intuitiva förmågan har vi alla. Det är en slags insikt i stunden som går bortom förnuftet och som förmedlas från vårt undermedvetna. Intuitionen finns där ständigt men för att bli en fruktbar kraft i våra egna och andra människors liv behöver den intuitiva insikten kombineras med logiskt tänkande. Att gå omkring här på jorden och hela tiden känna på sig saker, att känna in hur andra varelser känner sig och vad de behöver är till ingen hjälp, vare sig för den inkännande personen eller hans/hennes omgivning om man inte känner att man har kontroll. Jag bestämde därför att jag skulle lära mig att ta kontroll över min mediala gåva/förmåga. Varsel och sanndrömmar ville jag inte ha. Jag ville själv bestämma när jag ”öppnade” och när jag ”stängde” för den intuitiva förmågan.

Jag började utforska hur förmågan fungerade genom att be människor i min omgivning att skriva eller rita saker på ett papper, lägga ned arket i ett kuvert och sedan skulle jag, utan att se vad som fanns inuti, beskriva vad som ritats/skrivits. Det fungerade väldigt bra. Jag minns en gång när en person hade ritat en cirkel och vikt pappersarket på mitten. Jag beskrev cirkeln som en halvmåne eftersom teckningen var vikt på mitten för det var så den såg ut för mig. Från detta gick jag över till att läsa av föremål. Genom att hålla ett föremål – en ring, ett armbandsur eller något annat i handen, kunde jag berätta om personens liv. Vissa föremål hade mer att berätta än andra. En ny klocka exempelvis, hade ingen historia alls. Att läsa av föremål kallas psykometri (själsmätning på latin) och jag kände med tiden att det var begränsande. Jag behövde inga ”redskap” som föremål eller kortlekar och behövde inte heller vara fysiskt nära personen som vägledningen gäller. Ju mindre jag vet om personen desto bättre fungerar det och det spelar ingen roll om vi är hundratals mil ifrån varandra eller om vi sitter i samma rum.

Det har nu gått trettiofem år sedan jag började hjälpa människor genom medial vägledning och den förmågan/gåvan har aldrig varit till belastning, bara till glädje. Under senare år har jag utbildat mig för flera duktiga lärare och blev certifierat medium 2011.

Under sommaren medverkade jag i radioserien Häxmorden i P1 och ni som lyssnade till slutet kanske undrar om jag nu ska läsa till präst? Jag har läst teologi i många år på universitetet och funderade en tid om jag kanske ska bli präst, men vid närmare eftertanke insåg jag att det inte skulle bli så bra, varken för kyrkan eller mig, så jag hoppar över det 🙂