En bild av ondska

Snövit och de sju dvärgarna 1937, Disney Studio Artist

I forna tider hade kvinnliga trolldomsutövare olika benämningar, såsom ”gydja”, ”völva”, ”vala”, ”seidkona” och ”trollkona”. Det har gått närmare 400 år sedan hundratals människor, främst kvinnor, halshöggs och brändes på bål i vårt land för trolldom. Vi är i dag upplysta och vet att häxan inte existerar – hon är en produkt av människors rädslor och fantasier. Men bilden av häxan lever ännu kvar. Små barn kan beskriva hur en häxa är och ser ut: Hon är elak, gammal, ful, har stor näsa, utskjutande haka, vårtor, krum rygg, en svart katt, i vissa fall en kvast. Hon lurar barn, äter ibland även upp dem och hon orsakar sjukdom och död.

Bilden av häxan är en bild av ondska i feminin form. Häxan framställs alltid som illvillig och grym. Hon återfinns i sagan Snövit som den elaka styvmodern som ser sin skönhet förgås genom åldrandet och därför dödar den vackra, oskyldiga Snövit. Även i Askungen framställs hon som styvmoder och har här även två minihäxor, upplärda i ondskans konst, till sin hjälp. I Hans och Greta framstår häxan i sin klassiska kristna form – gammal, ful, ond, ensam och hungrig på små barn.

En bild av djävulsk ondska i kvinnlig tappning

Eftersom häxan är en bild av djävulsk ondska i kvinnlig tappning har hon alla de karaktärsdrag som satan i den kristna tron har. Eftersom hon är allierad med den onde och därmed inte kan vara en god och sann kristen, saknar hon alla de karaktärsdrag som en god kvinna, enligt rådande tro skulle ha. Häxan är allt annat än en god kristen. Hon är avundsjuk, hämndgirig, falsk, grälsjuk och aldrig en god moder. Som kyrkans exempel på motsatsen till en god kristen kvinna, är häxan sällan gift.  Hon är istället icke-fertil, gammal, sjuk, ful och lever ofta ensam i en stuga, långt utanför det goda kristna samhället och gemenskapen.

Den bild vi idag har av häxan och som förmedlats till oss genom tiderna, började växa fram under 1400 – talet, i ett kristet Europa. Trots att häxor aldrig har existerat ledde föreställningen om häxan, som en djävul med feminina drag, till att mellan 300 – 500 000 människor, mestadels kvinnor avrättades för trolldom i Europa mellan åren 1450 – 1750. 

Häxan, såsom vi känner henne, har aldrig existerat. Föreställningen om häxan som en kvinnlig djävul uppstod i en tid då människan ville klargöra samhällets mål och vilka sociala värden som skulle eftersträvas. Man kan se henne som en social konstruktion, som under 1600-talets senare hälft fick statuera som skräckexempel – som motsats till viktiga samhälleliga och religiösa principer, som civilisation och rationalitet, menar bland andra psykiatrikern Bror Gadelius.

Porträtt av kyrkofadern Augustinus av Sandro Botticelli år 1480

Det ondas problem

Föreställningen om häxor kan relateras till det ”ondas problem”, vilket har sysselsatt kristna teologer och tänkare genom tiderna. Hur kan något ont existera när Gud är fullkomligt god? I försöken att förstå Guds natur, hans vilja och vägar, har man försökt att förstå och förklara det onda.

Kyrkofadern Augustinus av Hippo menade att djävulen, genom trolldomens verkningar kunde åstadkomma missväxt, sjukdomar och oväder. Även om detta onda endast skulle ses som ett bländverk, en slags illusion utan verklig existens, trodde Augustinus att människans själ kunde lösgöras från kroppen under sömnen, med hjälp av demonerna. På så sätt kunde själen fara iväg till avlägsna platser. Historikern Bengt Ankarloo menade att Augustinus föreställning om den magiska förgörningen – maleficium, kom att bli en viktig bas i medeltidens lagstiftning mot häxeri. Genom förgörelse kunde den trollkunnige, med djävulens hjälp, orsaka skada på människor, boskap, grödor och träd.

Bilden av häxan som en djävul i kvinnoskepnad är således en konstruktion som uppstod i en kristen europeisk kontext. Ett detaljerat porträtt av häxans liv och leverne målades upp och präntades in i den kristna auktoritetens, den politiska maktens och i folkets medvetande, hävdar religionshistorikern Barbara MacHaffie. Det centrala i föreställningarna om häxan var djävulspakten. Man föreställde sig att häxan avlade löften om att bistå den onde, att vara hans sexpartner och att ge avkall på den kristna tron.

Djävulen välkomnar sina undersåtar…

Även Gadelius poängterar att själva begreppet ”häxa” var ganska okänt under klassisk forntid och tidig medeltid. Begreppet tog form i den kristna kulturens mark, under slutet av 1400-talet. Sociologerna Heinsohn och Steiger menar att trolldom ett fenomen som visserligen existerar oberoende av tid och rum, medan själva ”häxeriet” var en företeelse uppstod i en Västeuropeisk kontext och omfattade endast tre århundraden – 1450 – 1750. Under denna tid avrättades mellan 300 – 500 000 människor och 80 procent av de dödsdömda var kvinnor. Själva trolldomsbrottet handlade om magi som var förbjuden eller borde förbjudas, antingen för att den inte var förenlig med den rådande religionen eller för att den ansågs vara fysiskt skadlig. Hur den mer allmänna opinionen såg på trolldomsbrotten är omöjligt att avgöra – men klart är att det under senmedeltid och reformation var kyrkan och den kristna överheten som definierade brottet, menar Bengt Ankarloo.

Vi har gärna velat koppla häxprocesserna till den mörka medeltiden, kännetecknad av katolsk vidskepelse och inkvisitoriska övergrepp, men det var först under renässansens 1500-tal och den vetenskapliga revolutionens 1600-tal som omfattande häxprocesser förekom, både i vårt land och på kontinenten. Detta poängteras bland andra av historikern Linda Oja som menar att ”de lärda” kom att distansera sig från magin under senare delen av 1600-talet. Man valde då att lyfta fram den nya tidens förnuftiga, upplysta och protestantiska samhälle i kontrast mot katolskt kaos och vidskepelse ”där vinningslystna präster bedrog folk med allehanda vidskepliga konster och tyranniska påvar brände horder av oskyldiga människor som häxor”.

Fiende till Gud, kristenhet och rådande ordning

Först under 1600-talets andra hälft förekom omfattande häxprocesser i Sverige, trots att föreställningar om häxan som allierad med djävulen hade funnits i Europa sedan sen medeltid.

Efter reformationens tid betraktades folklig vidskepelse som hädelsebrott mot Gud. Sådana skadliga föreställningar ansågs i förlängningen hota nationens hela existens, genom att de väckte Guds vrede. Den kristna kyrkan såg magi och folktro som konkurrerande aktiviteter som hotade hela den kristna samhällsordningen och det gudomliga majestätet. Trolldomsbrottslingarna var således att betrakta som direkta fiender mot Gud, kristenheten och rådande ordning.  Själva kärnan i en sådan föreställning var maleficium, förgörelse.

De trollkunniga ansågs möjligen kunna bota sjukdomar och åstadkomma gott, men troddes lika väl ha förmågan att åstadkomma ont. De kunde förse sig själva och sitt hushåll med mjölk, ost och smör, genom att på magisk väg mjölka kvastar och pinnar. Att praktisera trolldom genom bruk av örter och besvärjelser gick under benämningen lövjeri. Men även signeri – att läsa besvärjelser i syfte att bota genom att avvärja ont – var ett grovt brott och ett tecken på förbund med djävulen, eftersom även detta krävde att man allierade sig med den onde. Således syndade man här mot, första, andra, femte, sjätte och sjunde Guds bud. Dessutom förbröt man sig mot det förbund människan i dopet gjort med Gud, då hon avsade sig djävulen och hans gärningar, fastslår Ankarloo. I de svenska häxprocesserna blev pactum, barnaförande, en central företeelse och var anledningen till att man, med alla medel försökte rädda de små barnens själar.  I en tid då stat och kyrka samarbetade för att hålla lutherdomen ren från sådan skadlig tro, blev religionen ett verktyg för att upprätthålla statsmakten, samtidigt som kyrkan stod för den grundläggande världsbilden belyser historikern Soili-Maria Olli.

Sten med inskription på avrättningsplatsen ”Här brann häxbål 1675 Kvinnor dog Män dömde Tidens tro drabbar människan” Foto: Helena Bure Wijk

Statens och kyrkans disciplinerade åtgärder resulterade i ett 30-tal dödsdomar i Lillhärdal, Jämtland år 1668. Denna rannsakning kom att bli inledningen för flera större trolldomsprocesser i Dalarna, Gävle, Hälsingland, Ångermanland och Stockholm.  I jämförelse med det stora antalet dödsoffer i Europa, var det ett förhållandevis blygsamt antal om ca 300 personer som avrättades i vårt land mellan åren 1668 – 1676. Men den trolldomshysteri som blossade upp i Sverige, spreds som en löpeld under en kort tidsperiod av åtta år och drabbade ett antal svenska orter väldigt hårt. Kulmen på häxförföljelserna nåddes år 1675 då minst 110 människor i Gästrikland och södra delen av Ångermanland avrättades under några månaders tid. Den socken som drabbades allra hårdast av häxprocesserna, var Torsåker i Ångermanland där 71 personer avrättades mars-juni 1675. Majoriteten av de individer som avrättades för trolldom i Sverige var kvinnor.

Före kyrkolagens tillkomst år 1686, användes Kristoffers landslag. Genom ett tillägg år 1608 antogs vissa delar av den gammaltestamentliga Mose lag. Varje uppsåtlig hädelse mot Gud skulle därmed bestraffas med döden. Dödsdomar i trolldomsmål baserades på budet i Andra Mosebok 22:18 som lyder: ”En trollkona skall du icke låta leva.”. Efter reformationen fick hädelse mot Gud en central betydelse. Uppsåtlig hädelse skulle nu alltid bestraffas med döden. Genom pactum, barnaförande, då häxan ansågs föra oskyldiga barn, bort från den kristna gemenskapen, till djävulens Blåkulla, omintetgjorde hon en god framtid då barnen skulle föra vidare samhällets grundval, den kristna ordningen. Därmed blev hennes brott, inte endast ett brott mot Gud utan mot hela samhället.

Genom reformationen ”skärptes” den kristna tron genom att man avlägsnade alla mellanhänder i form av tilltro till mirakel och förböner till helgon. All vidskeplighet sågs som ”omodernt” och enfaldigt i en tid då teologin utgjorde den sanna vetenskapen. Samtidigt fanns gammal folktro och vidskepelse kvar i människans föreställningsvärld och levde sida vid sida av denna. Detta skapade samhälleliga och religiösa spänningar. För att bättre förstå de religiösa förändringar som skedde i den kristna kontexten behöver vi se närmare på reformationen.

Martin Luther
Målning av Lucas Cranach den äldre

Reformationen

Den katolska kyrkan hade stor makt och stora ekonomiska tillgångar under tidigt 1500-tal. Kritiska röster höjdes då många menade att kyrkan inte levde upp till det kristna budskapet.

En av flera reformatorer, som ansågs ha de egenskaper som krävdes för att omdana och förnya kyrkan var Martin Luther (1483 – 1546). Han var övertygad om att Gud talar direkt till människan genom skriften och han ansåg att människan hade rätt att tolka Bibeln på egen hand. Därför ville han förflytta makten, bort från kyrkans auktoritära ledare, till individen.

Reformationen inleddes i Sverige på 1520-talet och beseglades vid ett möte i Uppsala år 1593. I denna nyväckta direkta relation mellan människan och hennes Gud var all vidskepelse – exempelvis tilltro till budbärare och medlare i form av förböner till jungfru Maria och helgonen överflödiga. I den direkta relationen mellan Gud och människa behövdes inga mellanhänder.

Genom lutherdomen blev äktenskapet ett ideal, en högsta form av kärlek som rekommenderades av Gud, istället för ett sakrament. Därmed blev det möjligt att upphäva äktenskap genom skilsmässa. För kvinnan innebar detta en positiv förändring, menar historikern Barbara MacHaffie. Kvinnan räknades nu med, som en del i Guds skapelseplan, men hennes centrala uppgift var den gudfruktiga hustrun och moderns. Makten flyttades här från kvinnans far till hennes make. Någon möjlighet för kvinnor att predika gavs inte då Luther, med stöd av Bibeln menade att, för att predika krävs en god röst, kraftfullt tal, ett gott minne och andra naturliga gåvor, som kvinnor inte ägde. Luther var övertygad om att män och kvinnor hade skilda uppgifter och det ojämlika förhållandet mellan män och kvinnor var ett resultat av kvinnans synd. Innan Gud utdömde sitt straff hade män och kvinnor varit jämställda både vad gäller ansvar och privilegier. I Luthers föreställningsvärld hade trollpackorna förmågan att framkalla stormar, stjäla mjölk, kasta förbannelser på oskyldiga barn och orsaka sjukdomar. Sådana individer kunde man inte ha något förbarmande över. De måste dö och Luther hävdade att han själv skulle vilja bränna dem.

Foto: Helena Bure Wijk

Religionsstadga 1655

Den religionsstadga som tillkom 1655 har beskrivits som ett disciplineringsprogram med syfte att stävja vantro och ofog bland folket. Här var statens roll inte enbart att disciplinera, bestraffa och kontrollera. Den omfattades även av omvårdnaden för undersåtarna i syfte att forma ett väl fungerande samhälle. Man ville bevara den lutherska läran ren och fri från alternativa tolkningar, vilket innebar att möten med änglar, privat religionsutövning och annat betraktades som avfall från den lutherska läran och sågs som hädelse – ett brott mot staten då den hädande medverkade till rubbad ordning i samhället.  Enligt Lutherskt tänkande skulle den världsliga ordningen utdela all yttre bestraffning. Staten och kyrkan kom att samarbeta för att upprätthålla samhällsordningen.

Prästerna fungerade som en länk mellan statliga och kyrkliga myndigheter och hade till uppgift att anmäla religiösa överträdelser, samt tillrättavisa dem som for vilse i religionen. Prästerna måste undervisa sin församling i sann kristendomsundervisning, samt övervaka att irrläror inte förekom i församlingen.  Nattvard förutsatte ett visst beteende, en viss kristendomskunskap samt föranmälan då endast de värdiga skulle få delta. Prästen måste se till att nådemedlen inte missbrukades. I annat fall skulle Guds straff drabba hela befolkningen.

Snövit och de sju dvärgarna 1937, Disney Studio Artist

Häxan – en social konstruktion

Jag tror att det är viktigt att vi studerar och förstår häxan som den sociala konstruktion hon är. Häxan har aldrig existerat. Hon var en produkt av människors önskan om att definiera sociala värden och mål som skulle eftersträvas, för samhällets bästa.  Varje tid och varje samhälle har en egen uppsättning normer som måste efterlevas och förpliktelser som måste fullgöras för att man ska få ”vara med”. Dessa norm- och värdesystem är olika starka, men de finns där. Konstruktionen häxa fick under 1600-talets senare hälft statuera som skräckexempel, som motsats till viktiga samhälleliga och religiösa principer, som civilisation och rationalitet.  

Tidigare, då kyrkan hade stor makt och spelade en stor roll i människornas liv, straffades avvikelser från rådande normer hårt. Det var visserligen den världsliga och den prästerliga överheten som fängslade och dömde de misstänkta, men det var allmogen som var den starkaste drivfjädern under processerna. Barnaförandet upprörde allmogen starkt och var orsaken till att man ansåg sig tvingad att agera. ”Det är utifrån den regering och domstolar handlar”, påpekar Benkt Ankarloo.  Han menar att somliga släkter kan ha burit en ”trolldomsstämpel” i flera generationer, utan att detta framgår i rättskällorna. Men under häxprocessernas tid vändes dessa anklagelser mot dem och då trolldomskunskapen ansågs vara en överförbar kunskap som lärdes från mor och mor/farmoder, avrättades främst kvinnor.

I det förkristna Norden kallades de kvinnliga trolldomsutövarna ”gydja”, ”völva”, ”vala”, ”seidkona” och ”trollkona”. Benämningen ”häxa” hade nog ingen enda människa här hört talas om när häxjakten drabbade landet på 1600-talet. Många kvinnliga släktlinjer bröts i Torsåker 1675 då man avrättade den äldre ”trollkonan” och för säkerhets skull även hennes döttrar, systrar, svärdöttrar och kvinnliga barnbarn. Flera års missväxt hade utarmat allmogen i Ångermanland och man livnärde sig på ”onaturlig” föda, ”såsom bark och alderknopp” när Karl XI:s trolldomskommission skulle inleda rannsakningarna 1674.

I Torsåker beskyllde präster och allmogen trollkonorna för de svåra tiderna och det fanns tecken på att man närde apokalyptiska föreställningar kring en slutgiltig strid mellan gott och ont. Varje individs handlande påverkade hela det samhälle hon ingick i, under tidigmodern tid. Om en individ begick brott, trodde man att Guds kollektiva straff kunde drabba hela samhället.  Ett omoraliskt leverne och begångna synder kunde således resultera i hungersnöd, sjukdomar och andra plågor.

Varje tid och varje samhälle har en egen uppsättning normer som måste efterlevas och förpliktelser som måste fullgöras för att man ska få ”vara med”. Dessa norm- och värdesystem är olika starka, men de finns där. Konstruktionen ”häxa” fick under 1600-talets senare hälft statuera som skräckexempel, som motsats till viktiga samhälleliga och religiösa principer, som civilisation och rationalitet, men häxan har aldrig existerat. Hon var en produkt av människors önskan om att definiera sociala värden och mål som skulle eftersträvas, för samhällets bästa. 

Foto: Helena Bure Wijk

Källa: ”Stockar och stenar falla där, istället för tårar” (magisteruppsats Bure Wijk 2014)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s