Jag kommer aldrig att bli som han

Farmors farfar

Jag var på en seans och plötsligt vände sig mediet till mig och berättade att en man, en släkting, i en lång, svart prästkappa hade en hälsning till mig. Mediet beskrev honom som en man som alltid hade prästkappan på. Han gick ofta omkring med stora stövlar och långkalsonger, men alltid med prästkappan över och hans enda hälsning till mig var ”Bli aldrig som jag!”.

Från Värmdö till Nordmaling i norr

Farmors farfar Johan Gustaf Söderman växte upp i en väletablerad och välmående familj som hade bott i Stockholms skärgård i många generationer. Hans far var bonde och nämndeman, men trots att Johan Gustaf var den ende sonen så verkar han inte ha känt sig tillfreds med livet på gården. Han lämnade familjehemmet, vände föräldrarna ryggen och blev präst i Västerbotten.

Han studerade i Uppsala några år och flyttade sedan till Stockholm för att avsluta sina präststudier. I Stockholm kom han i kontakt med familjen Schmidt, den före detta sjömannen och konstsvarvaren Adolph Schmidt, hans hustru Johanna Jeanson och de vuxna barnen Alfons, Johanna och Hulda som lite tidigare hade kommit till Stockholm från Karlshamn i Blekinge. Adolph var vid den tiden sjuklig men försörjde familjen så gott det gick, som svarvare och konstsnidare i elfenben. Äldsta dottern, Hulda, min farmors farmor, hjälpte till med försörjningen genom att arbeta som hushållerska på Stockholms slott.

År 1865 födde Hulda en utomäktenskaplig son som fick namnet Erik Gustaf Sigismund Posse. Barnafadern, som vid tiden var anställd på slottet, ville inte gifta sig med henne men han önskade att barnet skulle få en kristen och trygg uppväxt.

Pengar och inflytande

Johan Gustaf Söderman axlade ansvaret för pojkens uppväxt och familjen Schmidt såg honom säkert som en räddande ängel…men var han verkligen det?
Det sägs att om någonting verkar vara alltför bra för att vara sant, så är det också det. Det verkar stämma när det gäller farmors farfar. Visserligen tog han sitt ansvar, utåt sett. Han såg till att det oäkta barnet fick en kristen uppväxt och han tog hand om familjen, på sitt sätt. Hur de egentligen hade det är svårt att veta men kyrkböcker och släktrykten kan berätta litegrann…

Som nybliven ”far” för pojken Erik Gustaf Sigismund Posse fick Johan Gustaf Söderman många fördelar. Han fick en stor summa pengar samt infödingsrätt i Härnösands stift, på villkor att han skulle ta hand om och uppfostra den utomäktenskapliga pojken. Han ordnade så att systern Karolina Josefina fick en tjänst på slottet. Det var ungefär vid den här tiden som han verkar ha upptäckt att man kan trixa med uppgifter i kyrkböckerna lite hur man vill, om man har inflytande och makt.

Makt genom kyrkböckerna

När Hulda Schmidt födde ännu en son 1871, som den teologistuderande Söderman var far till, så valde han att helt ”trolla” bort barnet från födelseboken. Pojken Alphonzo föddes med ”okända föräldrar”. Först när Johan Gustaf Söderman hade slutfört sina studier och blivit prästvigd flera år senare ”trollades” barnet fram och skrevs in i kyrkböckerna som son till Hulda och Johan Gustaf. Det står även i kyrkböckerna att föräldrarna gifte sig 1872 men några vigselhandlingar har aldrig någonsin existerat. Prästen Söderman tycks ha varit en person som gärna dömde människor hårt och han ville nog inte gifta sig med en ”fallen” kvinna. Paret fick ytterligare en son år 1873 och när man ser hur fadern behandlade sina söner, speciellt vad gäller deras val av kvinnor, så skvallrar det en del om prästens dömande synsätt.

Johan Gustaf Söderman fick infödingsrätt i Härnösands stift trots att han inte hade någon anknytning till området. Tillsammans med ”hustrun” Hulda, fostersonen Erik Gustaf Sigismund, sönerna Alphonzo Hans Gustaf, Hans Erik Gustaf Albert, Huldas syster Johanna Matilda och deras mor Johanna så styrde familjen kosan mot norr och bosatte sig i Nordmaling där man bodde kvar livet ut. Som präst i församlingen hade Söderman nu total kontroll över kyrkböckerna och även över historien. Det känns märkligt att läsa Nordmalings kyrkböcker från den tiden och veta att det är min farmors farfar som har skrivit alla dessa anteckningar. Jag förfasas över hans syn på människor. I dödböckerna kategoriserar han väldigt gärna människor utifrån titlar och de som saknade sådana beskrivs som ”fattiga hjonet på fattighuset”.

 

Upplöste äktenskap

Prästens yngre son, Erik Gustaf Albert f.1873 gifte sig i Nordmaling 1896 och fick flera barn tillsammans med sin hustru, Anna Lovisa Nordström. Den lilla familjen bodde på prästbordet tillsammans med svärfadern och hans familj. Allt verkar ha varit frid och fröjd, men plötsligt dyker märkliga anteckningar upp i församlingsboken 1903. Prästen har där skrivit att paret har begärt skilsmässa på grund av skiljaktigheter och att man har blivit varnade år 1900. Den 4 april 1903 upplöstes äktenskapet och hustrun och barnen blev strukna från sin tidigare boplats hemma hos prästen. I flera år därefter är prästens son på ”genomresa” på olika orter och när han tio år senare finns som stadigvarande på en ort så visar det sig att han är gift med en annan kvinna och har fått många barn tillsammans med henne. Parets första gemensamma barn, en son, föddes långt tidigare än den skilsmässa som prästen Söderman deklarerade i kyrkboken 1903. Sonen hade alltså haft ett förhållande med en annan kvinna trots att han var gift, men med lite ”trolleri” i kyrkboken fixade fadern prästen till det hela så att det såg bättre ut.

 


Prästen Söderman verkar ha varit noga med att allt skulle se bra ut på ytan, men hur det var egentligen kan man bara gissa sig till. Det var förmodligen förfärligt. Han var noga med att se till att hans son fick ”fri lejd” ur äktenskapet, men sonens hustru och parets gemensamma barn, prästens egna barnbarn, verkar inte ha varit viktiga. Sonhustrun och barnen flyttade hem till föräldrahemmet där modern var änka sedan en tid och där tillvaron var knaper. Snart avled parets två söner men prästen verkar inte ha känt minsta uns av empati. När han präntar sitt eget barnbarns dödsruna 1911 så väljer han att helt utesluta sin son som barnets far. Han skriver i stället ”Edvin Sigismund Söderman, son till frånskilda bageriarbeterskan Anna Lovisa Nordström i Olofsfors”.

 



Några år senare gör han något liknande då hans första son tillsammans med Hulda Schmidt gifter sig. Sonen Alphonzo f.1871 gifte sig 1908 med min farmors mamma och två år senare föddes farmor Margit. Enligt släktrykten var svärfadern prästen inte alls nöjd med sonens val av hustru och han ska ha betalat en stor summa pengar för att hustrun och dottern skulle försvinna ur sonens liv. I kyrkböckerna står mamma och barn som ”obefintliga” (utan stadig hemvist) under flera år och först när maken avled kunde farmors mamma gifta om sig med en annan man.

Vem var han egentligen?


Enligt Härnösands herdaminne var han en ganska ordinär präst som hade siktet inställt på högre ämbete men han nådde inte sitt mål. Jag brukar säga att man inte ska tala illa om de döda men jag kan inte låta bli att reagera över den människosyn som denna person tycks ha haft. Den framgår med all tydlighet i de kyrkböcker han själv präntade.
Han verkar ha fått många fördelar då han tog ansvar över ett utomäktenskapligt barn och som präst fick han makt över kyrkböckerna, den viktigaste dokumentationen på den tiden.

1890 avled prästens fosterson Erik Gustaf Sigismund i Ramsele och han reste dit för att själv gravsätta sin ”son”. Kanske var det här som de ekonomiska bidragen upphörde. Det var nämligen vid den tiden som nästan hela familjen Schmidt avled där i Nordingrå. Alla avled med några månaders mellanrum och det finns ingen dödsorsak noterad av prästen. Huldas syster Johanna Matilda, som kom till Nordingrå senare, avled 1898 och systersönerna Alphonzo och Hans Erik fick ärva allt, hon var en rik kvinna och prästen Söderman skrev under bouppteckningen. Det gjorde han även för sin syster som hade flyttat till honom och som avled 1909. Där skrev han att det ”förmodligen inte fanns några andra arvtagare”. Systern som hade arbetat på kungliga slottet under många år ägde ett paraply, en reskoffert, en kaffekopp och några nipperaskar när hon avled, enligt Söderman. När ansvaret och hela familjen var borta gifte prästen om sig, på riktigt, med en trettio år yngre kvinna och paret fick flera barn. Inför äktenskapet upprättades äktenskapsförordning där den blivande hustrun tvingades att skriva under ett dokument där hon undantogs från allt som maken ägde. Johan Gustaf Söderman avled i Nordmaling 1915.

Prästkappa och stövlar

2009, många år senare, var jag på en seans i Karlstad och vi var många i publiken. Plötsligt vände sig mediet till mig och berättade att en man i en lång, svart prästkappa hade en hälsning till mig. Prästen, som förmedlade sig genom mediet, var en släkting och han hade en hälsning. Mediet beskrev honom som en man som alltid hade prästkappan på och under den kunde han ha grova stövlar och långkalsonger. Men prästkappan var på något sätt hans hela identitet. Hans enda hälsning till mig var ”Bli aldrig som jag!”.
Jag insåg inte då hur beskrivningen av farmors farfar stämde, nästan på pricken. Jag hittade långt senare en text i Oknytt från 1993 där man skrev: ”Ännu på 1930-talet berättades om hur komministern Johan Gustaf Söderman, som dog 1915, kunde gå direkt in från dikesgrävningen, förrätta vigsel eller dop, hänga av prästkappan och gå ut igen, hela tiden med smorläderstövlarna på”.

Och nej, jag kommer aldrig någonsin att bli som han! 😊

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s