Prästsläkt

Badelunda kyrka, Västerås. Foto: Helena Bure Wijk

I min, liksom i många andras släkter finns många präster. Prästfamiljer är ofta väldigt tacksamma att släktforska på då prästerna förr i tiden gärna präntade sina släktträd, men som släktforskare får man se upp lite. Ibland fanns det en önskan om att ”frisera” sanningen litegrann så att allt såg bättre ut. Så gjorde exempelvis min farmors farfar prästen Johan Söderman när han ”suddade” bort sin utomäktenskaplige son från kyrkboken för att sedan skriva in barnet, flera år senare, med ett annat och mer passande födelseår.

Inom prästsläkter var det vanligt med latiniserade eller grekiskinspirerade efternamn som avslutas med -us eller -er, som exempelvis namnen Leander och Rufinius.  Bruselius, Filmerius, Rufinius, Brunnius, Andreae, Angermannus och Nertunius är några av de prästnamn som förekommer i min släkt. I det här inlägget ska jag berätta om några av mina anfäder som var präster en gång i tiden.

Foto: Helena Bure Wijk

Johan Gustaf Söderman
Farmors farfar hette Johan Gustaf Söderman och föddes 1841 på Värmdö i Stockholms skärgård. Hans far var bonde och nämndeman och när det var dags för Johan Gustaf att studera så valde han att läsa teologi. Han studerade först i Uppsala några år och flyttade sedan till Stockholm för att avsluta sina präststudier. Som nyinflyttad i Stockholm blev han inneboende hos familjen Schmidt på Svartmangatan i gamla stan.

Familjen Schmidt bestod då av den före detta sjömannen och konstsvarvaren Adolf Fredrik, hustrun Johanna samt två söner och två döttrar. Adolph Fredrik var sjuklig men försörjde familjen så gott han kunde genom sitt hantverk, som elfenbenssnidare. Äldsta dottern Hulda hjälpte till med försörjningen som hushållerska på slottet.

År 1865 födde dottern Hulda Schmidt en utomäktenskaplig son, Erik Gustaf Sigismund Posse. Barnafadern ville inte gifta sig med henne men han önskade att barnet skulle få en god och kristlig uppväxt. När den teologistuderande och ogifte Johan Gustaf Söderman sökte studentrum i Stockholm, var det därför väldigt passande att han flyttade in hos familjen Schmidt. Han fick en stor summa pengar samt infödingsrätt i Härnösands stift, på villkor att han skulle ta hand om och uppfostra den utomäktenskapliga pojken. Johan Gustaf tackade ja till uppdraget, men att gifta sig med barnets mor, det ville han inte.

1871 födde Hulda ännu en son, Alfonso Hans Gustaf (min farmors pappa) och denna gång var det familjens hyresgäst, Johan Gustaf Söderman som var barnafader, men då det var opassande för honom att få barn som ogift och präststuderande så skrevs barnet in i födelseboken med ”föräldrar okända”.  Samma år avled Huldas far Adolf Fredrik Schmidt. Först när Johan Gustaf Söderman hade slutfört sina studier och blivit prästvigd 1874 ”trollades” barnet fram och skrevs in i kyrkböckerna som son till Hulda och Johan Gustaf. Det står även att föräldrarna gifte sig 1872 men några vigselhandlingar har aldrig existerat.

Med en stor summa pengar på fickan och plötslig förvärvad infödingsrätt i Härnösands stift flyttade prästen Johan Gustaf Söderman, Hulda Schmidt, sonen Alphonzo Hans Gustaf, Huldas son Gustaf Erik Sigismund Posse, Huldas syster Mathilda Johanna och svärmodern Johanna från Stockholm. Man styrde kosan norrut då Johan Gustaf fått befordringsrätt inom Lappmarken med ett stipendium att studera samiska. Man bosatte sig på Prästbordet i Nordmaling där familjen sedan kom att stanna kvar.

Vem var han egentligen, farmors farfar Johan Gustaf Söderman? Jag har inte lyckats hitta några ättlingar som kan berätta mer om honom. Så här beskrevs han i Oknytt 1993: ”Ännu på 1930-talet berättades om hur komministern Johan Gustaf Söderman, som dog 1915, kunde gå direkt in från dikesgrävningen, förrätta vigsel eller dop, hänga av prästkappan och gå ut igen, hela tiden med smorläderstövlarna på”.

Farmors farfar Johan Gustaf ”trollade” bort sin utomäktenskaplige son, farmors far, från kyrkboken.

Petrus Jonæ Angermannus
Anfadern Petrus Jonæ Angermannus föddes i Lunne, Arnäs i Ångermanland år 1559 och kom att bli biskop i Växjö stift. När pesten drabbade delar av stiftet åren 1601 – 1602 bestämde han sig för att skriva en liten en bok med goda råd för att ”motverka farsotens spridning”. Boken innehåller även diverse råd och anvisningar från det ”andliga apoteket”. Petrus skrev några år senare ”Örtebok eller örtekrans til almogins nyta” som utgavs år 1628 där han ”helsar then Christelige Lesaren venligen Gudi och alt godt tillönskar.”

Petrus Jonæ framhöll gärna en ”enfaldig” tro på Guds ord i Bibeln. I sina predikningar lyfte han fram sina personliga erfarenheter, varvat med historiska händelser. Han menade att den kristna tron främst bör visa sig i ett rättfärdigt leverne och genom ett spontant flödande av goda gärningar, speciellt riktat till de sjuka och svaga.

Andreas Nicolai Rhen
Anfadern Andreas föddes år 1520 och var på sin tid verksam som präst och birkarl i Piteå. Birkarlarna nämns i olika dokument från 1620-talet. De var troligen kväner som hamnade under svenskt välde och som kom att arbeta som handelsmän i Torne, Lule och Pite lappmarker. Genom den svenska regeringsmakten fick birkarlarna monopol på handel med samer och att ta upp skatt från dem. Vilken nationalitet dessa birkarlar ursprungligen hade, vet man inte med säkerhet, men de behärskade både svenska och samiska.

Birkarlarna var välbeställda och hade råd att låta sina söner studera den tidens främsta vetenskap – teologi. Det föll sig därför naturligt att även Andreas son, Nicolaus Andreas Rhen f.1557 studerade till präst. Författaren Lars Stiernman har noterat att påfallande många svenska ärkebiskopar kommer från birkarlsfamiljer, bland andra Rhen, Grubb, Bothniensis och Bure.

Andreas var under en tid hovpräst hos kungen Gustav Vasa och var vid taxeringen år 1571 den rikaste av alla Norrlandspäster. Han behärskade det samiska språket och i början av 1600-talet skrev han bland annat en sångbok och en ABC-bok på samiska. Böckerna var de första i sitt slag som trycktes på det samiska språket. Strax därpå startade han även en samisk skola för blivande teologistudenter.

Från Öjebyn i Piteå bedrevs handel med samerna i Pite lappmark (Arvidsjaur, Arjeplog och Malå) Bild: Erik Dahlberg

Mattias Nertunius
Nova Suecia (Nya Sverige) var en svensk koloni som grundades år 1638 vid Delawarefloden på den nordamerikanska östkusten. De första kolonisatörerna var svenskar och holländare och man anlände till området med fartygen ”Kalmar Nyckel” och ”Fågel Grip”. Kolonisatörerna i Nova Suecia bedrev byteshandel med den nordamerikanska ursprungsbefolkningen och man ville även kolonisera området för att bedriva tobaksodling.  Sammanlagt sändes elva expeditioner till Nya Sverige innan kolonin övertogs av holländare år 1655. I kolonin bedrevs även församlingsliv och prästerna hade bland annat till uppgift att döpa konvertiter från ursprungsbefolkningen in i den kristna kyrkan.

Anfadern Mattias Nertunius hade arbetat några år som pastor inom svenska flottan och amiraliteten när han blev tillfrågad om han ville följa med till Nya Sverige i Amerika. År 1649 gick han så ombord på fartyget ”Kattan” och seglade iväg till det förlovade landet. Så var det i alla fall tänkt…
Färden till den nordamerikanska östkusten gick via Nordsjön, engelska kanalen och Karibiska havet. I slutet av augusti lämnade man den västindiska ön Sankt Christopher för att därifrån segla den sista etappen till hamnen i Nya Sverige, men man nådde aldrig fram till slutmålet.

Natten till den 28 augusti gick fartyget ”Kattan” på grund vid en ö i närheten av Puerto Rico. Passagerare och besättning lyckades simma i land och satte sig i säkerhet på den obebodda ön, men lyckan blev kortvarig. De blev snart tillfångatagna av spanska pirater och fördes till Puerto Rico där de flesta, både passagerare och besättningsmän, miste sina liv. Mattias Nertunius var en av få överlevande och han lyckades efter några år återvända hem till Sverige via Amsterdam.

Efter några år i Stockholm ville han åter pröva sina vingar i Amerika. I oktober 1653 lättade fartyget ”Örnen” ankar i Göteborg med 350 passagerare ombord och Nertunius var med på skutan. Allt förflöt väl till en början, men efter att man hade ankrat vid Kanarieöarna för att fylla på proviantförråden utbröt plötsligt rödsot, frossa och dysenteri ombord. 130 av passagerarna avled under färden och strax därpå väntade nästa utmaning i form av tre turkiska skepp som hotfullt närmades sig på havet. Alla passagerare, även de som fortfarande var sjuka, kallades upp på däck där de beordrades att väsnas allt vad de förmådde och vifta hotfullt med gevär. Kapningsförsöket avbröts när angriparna såg att fartyget hade hundratals skränande passagerare som var redo att försvara sig.  I maj 1854 anlände fartyget ”Örnen” till Nordamerika och den svenska kolonin.

Mattias blev pastor i Tinicum Township of Delaware County, i den amerikanska delstaten Pennsylvania och kom att bo på prästgården på Priest Island. I församlingen hade han bland annat hand om kyrkans angelägenheter och upprätthöll kontakter med ursprungsbefolkningen. När kolonisatörer från Nederländerna tog över Nya Sverige 1655 valde Nertunius och många emigranter att återvända hem till ”gamla” Sverige.

Joghen Eriksson Sparf
Hammerdal i Strömsund, Jämtland är en ort med gamla anor. De första invånarna tros ha bosatt sig där redan under vikingatiden och år 1050 fanns fyra gårdar i ”Hambradal”. Den första sockenkyrkan byggdes omkring år 1150. Sockenprästerna ansvarade för församlingarna i de båda socknarna Ström och Hammerdal, men så särskilt kyrkliga tycks församlingsborna inte ha varit till en början – år 1273 vittnades det nämligen om att ”ingen i Straum kunde bönen Pater Noster”.

När historikern Fale A. Burman besökte bygden år 1802, hörde han rykten om att invånarna tidigare hade använt de gamla förkristna gravhögarna i området som ”bönpallar”. Varje söndag hade sockenborna gått på knäna runt kyrkan, med radband i händerna. Detta pågick så ofta och så länge att det med tiden hade bildats en synlig stig kring kyrkan. ”En del samer i området tros fortfarande ha dessa radband i förvar”, påstod Burman 1802. Han menade även att de flesta invånarna i Ström härstammar från en spåkvinna och helare som hette Agnis. Agnis levde enligt Burman under ”påhvlisk tid” (katolsk tid) och hennes son, ”Stor-Nils” var ”af jättelik växt”.

Genom reformationen år 1527 fastslogs att endast det ”rena Guds ord” skulle predikas i kyrkorna och Sverige omvandlades därmed till den evangelisk-lutherska Svenska kyrkan, som vi tillhör än idag. Sockenborna i Hammerdal och Ström, hade vid det här laget lärt sig sina böner och vant sig vid den katolska läran. Man var inte särskilt intresserade av att byta inriktning, så när min anfader, sockenprästen Joghen (Jon) Eriksson Sparf, en söndag försökte genomföra en av sina moderna, evangeliska predikningar i kyrkan, blev han utjagad från kyrkan av församlingen. Jon tog sin tillflykt till prästgården, men de ilskna församlingsborna lät honom inte vara ifred där heller.

Prästen beväpnade sig med en dalbila (ett svärd) och flydde upp till ett loft. Från loftet försvarade han sig mot de uppretade församlingsborna genom att hugga hejvilt med svärdet mot folkmassan. Efteråt kontaktade församlingsborna biskopen i Trondheim och framförde klagomål över den stridslystne prästen i Hammerdal. Jon Sparf försvarade sig genom att säga: ”En herde måste märka sina får, på det att han desto bättre kan känna igen dem”.

Ströms kyrka, Jämtland. ”Ingen i Straum kunde Pater Noster” sades det år 1273. Foto: Erik Svanberg



Olaus Erici Rufinius
Anfadern Olaus Erici Rufinius var komminister i Torsåker fram till år 1672 då han avled och svärsonen Laurentius Hornaeus tog över som kaplan. Olaus, eller Olof som han egentligen hette, verkar ha varit en ganska enkel och anspråkslös person. Olof önskade att få lämna över sin tjänst till en annan man men då denne redan hade fått en tjänst, föll lotten på Hornaeus, som även gifte sig med Olofs dotter Brita. Hornaneus dagtingade med svärfadern om tjänsten före hans död.

Det var svår missväxt under flera år i Ångermanland och människorna svalt. De svåra omständigheterna var troligtvis en bidragande orsak till att en stor trolldomsskräck fick så starkt fäste i bygden. De trollkunniga beskylldes för att ha uttalat förbannelser över allt som växte på jorden, vilket troddes ha orsakat missväxten.

Kung Karl XI:s kommission, som hade till uppgift att förhöra människor och avhandla domar på de trolldomsdrabbade orterna, gav sockenprästerna uppdraget att lista misstänkta. Kaplan Laurentius Hornaeus tog sitt uppdrag på största allvar och listade många under rubriken ”Ofta förr i socknen beryktad”. Han anlitade två ”visgossar” som troddes ha förmågan att se djävulens speciella ”invignings märke”, stigma diaboli, på de skyldiga. Pojkarna sägs ha stått i kyrkdörren efter gudstjänsten och där pekat ut de skyldiga. De som blev utpekade av pojkarna fick ställa sig på vägens ena sida, medan de som var friade från anklagelser, ställdes på den andra sidan. De utpekade uppmanades att inställa sig inför kommissionen dagen därpå. Laurentius Hornaeus sonson, Jöns, har berättat: ”ifrån den dagen fingo de aldrig komma till sina barn eller hemvist”. Över 100 personer i pastoratet utpekades och fler än 70 avrättades för trolldom genom halshuggning år 1675.

Foto: Helena Bure Wijk

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s