Nybyggarna i Bäsksjön

Lapporten_winter
Lapporten symboliserar entrén till Lappland Foto: Oskar Karlin

I den intressanta texten ”Glimtar från nybyggarlivet i Lappland” som trycktes i Västerbottens läns hembygdsförenings årsbok 1946 berättar Nils Eriksson om den glädje och de vedermödor som de första nybyggarna fick utstå när de slog sig ned i södra Lappland (den del som hör till Västerbottens län). År 1675 fanns i området två nybyggen – Örträsk och Gavsele. Området hade länge varit välbesökt av de samiska familjer som strövade där tillsammans med sina renhjordar, samt av fiskare som sommartid besökte de rika fiskevattnen i området. ”Det har varit en mycket mödosam väg dessa (nybyggare) ha haft att vandra. Det är många svårigheter, som de fått övervinna, innan de kunnat förvandla vildmarken till kulturbygd” skriver författaren i sin text där han väljer att lyfta fram några av dessa nybyggarfamiljer.

Allt de ägde bar de på sina ryggar

I mitten av 1700-talet kom nybyggaren Sjul och hans hustru vandrande genom skogarna för att söka efter ett lämpligt ställe där de kunde slå sig ned. Sjul gick före sin hustru genom skogen, ledandes familjens enda ko. Både man och hustru hade tunga bördor. Allt de ägde bar de på sina ryggar när de vandrade genom vildmarken. Sjul hade en yxa, några nät, en lodbössa samt några andra småsaker i sin mesbörda. Hustrun bar en gryta, ett par träskålar, några träskedar och diverse husgeråd i en skinnsäck på ryggen.

Foto: Nils Eriksson/Västerbottens läns hembygdsförenings årsbok 1946

När de kom  fram till en kulle söder om Bäsksjön i Vilhelmina band Sjul kon vid ett träd och sedan gick han ned till sjön för att se efter om det fanns gott om fisk. Tillgången till fisk var en viktig förutsättning och visade om det var värt att ta upp ett nybygge. Sjul hade endast en mycket enkel metkrok med sig när han gick ned till sjön. Han gick så ut på en udde och metade med ett spö som han skar av en lång smäcker björk. Han fick ett helt knippe mörtar och flera stora abborrar. Nu var Sjul nöjd. Här gick det nog leva då det gick så bra att fiska. Här skulle han slå sig ned, tänkte han. På återvägen till den plats där han lämnat hustrun och kon tittade han efter ett lämpligt gårdsställe. Han fann den perfekta platsen på en kulle cirka en kilometer från sjön. När Sjul kom fram till gumman sade han: ”Nu har jag hittat Bäst-sjön. Här ska vi slå oss ned”. På detta sätt fick sjön namnet Bäsksjön och byn samma namn.

Nybyggarens ladugård var ibland en enkel jordkoja. Foto: Nils Eriksson/Västerbottens läns hembygdsförenings årsbok 1946

Bodde under en gran

Nu började Sjul arbetet för det nya hemmet. En enkel jordkoja gjordes för kon och paret bodde själva under en gran den första tiden, medan Sjul snickrade en enkel bostad åt sig och sin hustru. Det blev en liten låg fyrknytt stuga med torvtak och en skorsten av sten. ”Det var ett drygt arbete för dessa makar, att under sommaren bygga upp bostad åt både sig och kon, samtidigt som de från myrfläckarna omkring skaffade vinterfoder åt kon, men varje dag måste de vara nere vid sjön och lägga ut näten och vittja dem” berättar Nils Eriksson. För att få omväxling i fiskdieten satte nybyggarna ut snaror åt gråfågel (orrar och tjädrar). Trots att de endast hade snaror av lintråd som var ganska besvärlig att gillra upp, fick de nästan dagligen någon fågelstek, skriver författaren. Det gick bra för Sjul och hans hustru och de bodde kvar i Bäsksjön tillsammans med sina barn. Byn kom att växa och blev en av de största i socknen.

Johan Robert Filipsson i Bäsksjön Foto: Nils Eriksson/Nordiska museet

”Ungefär på detta sätt gick det till när alla de andra byarna upptogs i lappmarken. Under sommaren kom nybyggaren och hans hustru vandrande genom skogarna för att söka sig en lämplig plats för ett nybygge. I repet ledde han sin ko, och ett eller ett par barn var ibland med. Första sommaren fick de vanligen i likhet med Sjul bo under en gran. Det gick inte lika bra för alla att finna en bra plats där de kunde slå sig ned och trivas hela livet. Det fanns nybyggare, vilka börjat på icke mindre än femton platser, innan de slutligen funnit en plats, som de gillat” avslutar Nils Eriksson.

Källa: ”Glimtar från nybyggarlivet i Lappland” av Nils Eriksson/ Västerbottens läns hembygdsförenings årsbok 1946, årgång 27

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s