Förnamnet – en ledtråd till fadern
För oss släktforskare kan förnamnen som vi hittar i källorna ge viktiga ledtrådar och vara till stor hjälp i släktforskningen. I äldre tider bildades efternamn av faderns förnamn. Barnen uppkallades med hans förnamn och tilläget son- eller dotter. Detta system, som markerar vem som är barnafader, kallas patronymikom. Oäkta barn fick ofta ärva sin mors eller morfars efternamn, men om fadern hade erkänt barnet som sitt så var det inte ovanligt att även utomäktenskapliga barn fick sitt efternamn bildat av faderns förnamn och med tillägget son- eller dotter. För oss som söker okända fäder i släkten kan därför det oäkta barnets efternamn vara en viktig ledtråd om vem som är barnafader.

Bunden namngivning
Bunden namngivning praktiserades mer eller mindre strikt i Sverige förr i tiden. Det innebar att man döpte sina barn efter avlidna nära och kära i en viss turordning. Förste sonen ärvde ofta sin farfars namn, son nummer två fick morfars förnamn osv. Första dottern fick ofta sin mormors namn. Om far och morföräldrar fortfarande var i livet när barnet föddes så valde man gärna lämpligt dopnamn bland andra avlidna släktingar.

När Brita och Carl i Almunge fick sin förste son så döptes han till Carl efter sin farfars far. Första dottern döptes till Anna Margareta efter mormor, eller mormors mor och dotter nummer två fick sitt namn, Brita, efter farmor, eller farmors mor. Det är svårt att hitta dem då kyrkböcker för den tiden saknas för Almunge. Som släktforskare får jag genom barnens namn ialla fall veta vad mina anor hette i förnamn och då regeln var att endast ge barnet samma namn som far- och morföräldrar om de redan var avlidna vid tidpunkten för barnets dop, så berättar detta att Carls farfar var i livet när han föddes och att farfars far, Carl, avled före år 1701. Det ger en ledtråd för vilket år jag kan börja sökandet i dödboken.

En  son som föddes efter att fadern avlidit fick faderns förnamn och en dotter som döptes efter sin mors bortgång fick hennes förnamn. Om en änkling gifte om sig så var regeln att förstafödda dottern i nya äktenskapet döptes efter faderns första hustru.

Brita Eriksdotter från lilla Sanda i Almunge avled i tidig ålder år 1714 och maken Carl gifte om sig med Malin från Seglinge, Almunge. Paret fick endast söner tillsammans, så första hustrun Britas namn gick inte vidare i släkten. Det första barnet i nya äktenskapet var en son som döptes efter sin farfar Christer och det berättar att 1719, då barnet föddes hade Carl Christerssons pappa gått bort. Nästa son fick sitt namn efter Malins pappa, Nils, som således inte var i livet när pojken föddes. Pojke nummer tre fick ärva sin farfars farfars förnamn och nummer fyra döptes efter morfars far. När det gäller Johan född 1726 är jag osäker då jag inte har lyckats spåra släkten så långt tillbaka på denna gren.

 

Förnamn kan ge ledtrådar till släktens rötter
Förnamnen kan också berätta mer om varifrån släkten härstammar. Vissa förnamn förekom flitigt i vissa geografiska områden och vissa namn var vanliga inom vissa släkter. Förnamnen Thol, Sjul, Dordi och Grels förekom främst i norra Sverige, medan Sissla och Gumme var vanliga i södra landshalvan.

Förnamnet Gottfrid förekom ofta inom vallonfamiljerna Dubois och Pousette medan namnet Valentin var vanligt förekommande inom smedssläkterna Köhler och Qvarfordt, samt inom resandesläkten Segerblad-Faltin. Namnet Jean var vanligt förekommande hos vallonerna och blev med tiden Johan och Jan i kyrkböckerna. Bibliska förnamn som Petrus, Jeremias och Zacharias var populära inom vallon- och smedssläkter.

Hos familjer med rötter i Savolax var förnamnen Pål, Lars, Mårten, Per, Mats, Anders, Eskil och Henrik vanliga. Bland bergsmansfamiljerna i Vånga var namnen Sven, Halvar, Torbjörn och Berge (Börje) vanligt förekommande.

Resandefamiljer valde gärna att ge sina barn lite mer färgstarka förnamn som skilde sig från bondesamhällets vanliga dopnamn, exempelvis Valentina, Axelina, Fridolina och Levina.