Bergsmännen i Vånga

Bergsmän kallades sedan medeltiden de självständiga bönder som ägde egen mark och skog och som vid sidan av det traditionella jordbruket även drev bergsbruk.  Enligt 1300-talets privilegiebrev hade en sådan bonde rätt att utvinna fyndigheter på sin mark för framställning av tackjärn, men han var  i gengäld skyldig att betala skatt på det tackjärn som framställdes.

Bergsmännens arbete bestod således av att bryta järnmalm i gruvorna och att tillverka tackjärn i hyttorna men till bergsmansgården hörde alltid ett jordbruk med boskapsskötsel och skogsbruk. De olika bergsmansgårdarna i byn ägde och drev gemensamt både gruva och hytta genom kooperativa ”hyttelag”. Ibland gick flera byar samman och byggde hyttor där man framställde tackjärn till bruken, som tillverkade stångjärnet. I Vånga, Östergötland, där jag har mina ”bergsmans-rötter” på mormors sida, har det funnits många mindre masugnar där man genom tiderna har smält ned järnmalm till tackjärn, ända fram till år 1830 då bergsprivilegierna gick förlorade.

Anförlust

Även om det också längre tillbaka i tiden var förbjudet att gifta sig med nära släktingar så gjorde man det ändå, med syftet att behålla gruvor och hyttor inom släkten. Bergsmännens kusingiften, och ibland giften på ännu närmare håll, har medfört att många vångabor har ytterst få personer i sin antavla, men dessa personer förekommer flera gånger i samma släktträd. Detta fenomen, när släkten på vissa grenar består av ett färre antal personer på grund av giften inom släkten kallas anförlust och uppstår eftersom paret har gemensamma föräldrar eller mor/farföräldrar.

Inom vissa adliga ätter och kungahus har släktgiften varit vanligt förekommande då man ansåg att det var ett bra sätt att behålla jordegendomar, gods och gårdar inom släkten. Nackdelen med ett sådant inavelssystem är att det kan bidra till genetiska defekter. Lyckligtvis har jag bara upptäckt detta fenomen med anförlust på några få släktgrenar, hos bergsmännen i Östergötland.

Under 1600-talet hade man bekymmer om min anfader- och moder i Tolskepp, Vånga, skulle få gifta sig då det framkommit att de var släkt: ”Då övervägdes om Swän Äbbesson i Tolskepp och Månses dotter i Ruda kunde få gifta sig. Det bestyrktes att Anders och  Giärtrud var syskon, att Swän Andersson och Äbbe, Giärtruds son, var syskons barn, Måns Swänsson och Swän Äbbesson sysslingar etc”. Äktenskapet blev märkligt nog godkänt och syskonparets jordegendomar fanns kvar inom familjen i flera generationer.