Östman, Gudfasts son lät resa denna sten

Foto: Helena Bure Wijk

Kristnandet i Skandinavien var en långsam process som spände över flera hundra år.  Man delar in processen i tre skeden – en första tid som innebar tillfälliga kontakter med kristnade områden i Öst- och Västeuropa. Detta skedde under plundrings- och handelsresor. Man vet inte exakt när denna ”kontaktfas” övergick i själva ”missionsfasen”, men den första kända var den som riktades mot Sverige från det karolingiska kejsardömet.  Den tyske missionären Ansgar riktade sin mission mot handelsstaden Birka under 800-talet och där uppfördes sedan tre kristna kyrkor. Denna andra fas, övergick sedan i den tredje fasen då kyrkans ställning blev stark.

Gammal och ny sed

I den fornnordiska religionstiden existerade inte begreppet ”religion” som sådant. Religionen var en del av kulturen och hade en självklar plats i människornas tillvaro. Begreppet ”sed”, (även skick, sidr) var det ord man använde under vikingatiden för att beskriva de religiösa förhållandena. Detta begrepp omfattade såväl ritualer och föreställningar om verkligheten, såsom sociala strukturer och klädkoder. Man tror att varje folkgrupp hade sin egen sed och man gjorde inga försök att överföra sin sed till andra folkgrupper.

När kristendomen började spridas i Skandinavien, tillkom benämningarna ”forn sidr” (gammal sed) och ”ny sidr” (ny sed), för att skilja det gamla från det nya tänkandet och utövandet. Begreppet ”hedendom” uppstod under religionsskiftet för att beteckna det icke kristna menar Gro Steinsland, professor i religionshistoria. Författaren ”Hedningen” som driver bloggen ”Hedniska Tankar är väldigt kunnig inom området och lyfter fram att Steinslands bok (Fornnordisk religion, Natur&Kultur 2007) visserligen används som kursbok på svenska universitet, men den täcker inte allt. Han berättar mer:
-Det finns överhuvudtaget inga som helst bevis för att uttrycket ”forn sidr” alls använts på Vikingatiden. Allt sådant är falsarier från det kristna 1200-talet, då termen nämns i tre källor. Ordet Trua, som i ”trua af Asom och Ölvom”, alltså att tro på Asar och Vaner, finns däremot i Eddan. Alla någotsånär seriösa personer undviker idag termen ”Forn sed” som blivit associerat med ett slags vänsterradikal new age, som har föga eller intet alls med våra förfäders Tro att göra

”Heidinn” var det fornnordiska ordet för ”icke kristen” som användes av de germanska folken. Hedendom (från ordet hede) är en kristen term som betecknade en person som levde utanför den civiliserade världen, utanför staden menar Gro Steinsland.
-Ordet hedning som i ”till Heidnis” och andra norröna uttryck, har funnits sedan åtminstone 900-talet, och långt före kristendomens ankomst. Likaså begreppet ”Paganus” som fanns redan i det antika Rom långt före år noll – och då förelåg med säkerhet ingen som helst kristendom, berättar ”Hedningen”.

Gudinnan Freja. Bild: Wikipedia

Målet med riterna var att uppnå det goda livet här och nu

Målet för de förkristna fornnordiska religiösa utövarna var att uppnå det goda livet ”här och nu”, till skillnad från kristendomen, där frälsningen var något som förlades till en punkt längre fram, i livet efter detta. Gudarna var knutna till folkgruppens eget territorium och målet med riterna var att göra tillvaron trygg har historiker lyft fram, men det är felaktigt på alla sätt påpekar författaren ”Hedningen”:
– Den var just en levande TRO och inget annat – inte en ”sed” eller med andra en mekanisk upprepning, utan mening eller innehåll. Att reducera tron till att enbart handla om ”trygghet” i något slags Mulleskola, är också att förenkla våra förfäder väl mycket. De ville ha framgång i handel och strid, kärlek och en mängd andra saker, lika väl som levande, troende människor vill ha det idag, och det har nog folk velat i alla tider.

Missionstanken som finns i kristendomen, fanns inte alls i den fornnordiska tron. För de fornskandinaviska religionsutövarna handlade det goda livet om fruktsamhet, glädje, sexualitet m.m. och man offrade till gudarna för bland annat god årsväxt och fred. Kollektivet var navet i det förkristna samhället och därför fanns stort fokus på ära och skam.

1280px-Armring_av_guld_med_djurhuvudformade_ändar,_vikingatid,_800_-_1099_i_Östergötland,_Sverige
Armring av guld med djurhuvudformade ändar, vikingatid 800-1099, Östergötland. Foto: Statens historiska museum

Det sägs att det var Östman Gudfastsson (född cirka 1020 ) som kristnade Jämtland. Den gamla ”Frösöstenen” som ursprungligen stod mittemot dagens Östersund berättar om detta: Austmaðr, Guðfastaʀ sunn, let ræis[a stæi]n þenna ok gærva bro þessa ok hann let kristna Iamtaland. Asbiorn gærði bro, Trionn ræist ok Stæinn runaʀ þessaʀ”

800px-Frösöstenen_sommar
”Östman, Gudfasts son lät resa denna sten och göra denna bro, och han lät kristna Jämtland. Åsbjörn gjorde bron. Tryn och Sten ristade dessa runor”. Foto: RAÄ:s fornminnesdatabas


Några av mina gamla vikingarötter hittar du här

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s